I gårdagens blogginlägg beskrev jag hur vi med Aspergers syndrom kan vara perfektionister. Precis som jag skrev i inlägget så kan perfektionismen vara bra eller dåligt beroende på situationen. För mig har det allra oftast varit rofyllt att hålla på med en uppgift tills alla detaljerna blivit perfekt utförda. Samtidigt upplevde jag förut i vissa situationer perfektionismen som begränsande när jag hade en allt eller inget-mentalitet och struntade i allt om inte allt var perfekt gjort.
Jag har däremot träffat vissa andra med Aspergers syndrom och autism som upplevt perfektionismen som ångestfylld och någonting de hade velat bli av med. Jag har funderat på varför jag aldrig upplevt perfektionismen som ångestfylld och kommit fram till att det måste bero på att jag endast är perfektionist de gånger jag verkligen är motiverad. För att jag ska göra en uppgift noggrant och perfekt krävs att jag älskar hålla på med uppgiften och upplever uppgiftens syfte som meningsfullt. Är jag inte motiverad är jag snarare mycket slarvig.
När jag skrev gårdagens blogginlägg och kallade mig själv för perfektionist så log jag lite för mig själv när jag kom på tanken att någon av mina gamla lärare skulle kunna läsa blogginlägget. Ingen av dem hade troligen hållit med mig om att jag är perfektionist eftersom jag alltid var känd som eleven som glömde skolböckerna hemma och som hade pluggat slarvigt och struntat i läxorna. Men problemet var att jag inte var intresserad av läxorna.
Att jag endast är perfektionist i vissa situationer har sina för- och nackdelar. Fördelen är att jag har en förmåga att gå in i en uppgift och kan göra den riktigt bra, vilket ger mig glädje och ro och låter mig återhämta mig från vardagen. Nackdelen är att jag presterar mycket sämre än min kapacitet när jag inte är motiverad. Jag fick dåliga betyg i väldigt många ämnen i skolan även om jag hade kunnat mycket bättre, vilket känns tråkigt nu i efterhand. Men eftersom jag inte var motiverad, hade jag på den tiden aldrig dåligt samvete för att jag inte hade pluggat och gjort läxorna. Därför led jag aldrig heller av prestationsångest.