Igår berättade jag för er att jag i likhet med många andra med Aspergers syndrom även har blivit diagnostiserad med OCD, och precis som jag lovade så fortsätter jag att skriva om ämnet idag.
En av anledningarna till att jag utvecklade kontrolltvång var förmodligen det faktum att jag var livrädd för att glömma något viktigt. På grund av min Aspergers syndrom klarar jag inte av att tänka på flera saker samtidigt, vilket gör att jag i stressiga situationer lätt kan glömma stänga av spisen eller låsa ytterdörren. Med tanke på att jag alltid måste tänka medvetet på allt jag gör, stänger jag inte av spisen och kylskåpsdörren automatiskt utan jag måste även lägga ner mental energi på att göra det. Och eftersom jag var medveten om min glömska, blev förmodligen kontrolltvånget en strategi för mig att kontrollera att jag inte hade glömt något viktigt.
Min starka ångest och känsla av utanförskap i tonåren var troligen en annan tänkbar anledning till att jag utvecklade tvångssyndrom. Jag kände mig annorlunda utan att förstå varför, och tvångshandlingarna lindrade ångesten för stunden.
Tack vare att jag fick min Asperger-diagnos försvann min ångest i samma veva nästan helt och därmed blev mitt tvångssyndrom också mycket bättre. Idag har jag fortfarande en liten släng av tvångssyndrom kvar men inte till den grad att det skulle gå ut över mitt liv. Med tanke på att jag är så glömsk är det förmodligen till och med bra för mig att jag behållit en släng av kontrolltvånget. Skulle det försvinna helt, skulle jag förmodligen tappa bort alla mina saker.
Det som hjälpte mig att bli frisk från mitt överdrivna kontrolltvång var att jag började fråga mig själv vad som skulle vara det värsta som skulle kunna inträffa. Vad skulle hända om jag skulle glömma låsa ytterdörren? Då skulle jag kanske inbrottstjuvar komma in och stjäla alla mina saker. Vad skulle hända om det faktiskt skulle inträffa? Jag skulle isåfall behöva köpa nya kläder och en ny dator, vilket skulle kosta mig flera tusenlappar, men mina föräldrar skulle kanske skulle kunna låna pengar till mig om jag inte skulle ha råd. Det skulle inte vara roligt alls och jag skulle ha några fattiga månader framför mig, men varför oroa sig nu och förstöra mitt liv när inte katastrofen ens har inträffat?
Eftersom mitt tvångssyndrom blivit bättre, har jag ibland börjat slarva bort mina saker. Vid några tillfällen under de senaste åren har jag tappat bort nyinköpta tunnelbanekort och därmed förlorat runt 800 kronor åt gången. Samtidigt som andra människor blivit missnöjda, är jag själv glad över att jag blivit slarvigare. Hellre betalar jag extra och köper nya saker som jag ibland tappat bort än förstör hela mitt liv genom att vara på helspänn och kontrollera ständigt och jämt att jag inte tappat bort någonting. 800 kronor för bortappade SL-kort är trots allt ett rätt billigt pris att betala när jag tänker på vad jag fått för de pengarna: jag har nästan blivit helt frisk från mitt tvång!
23 svar på ”Aspergers syndrom, autism och OCD, del 2”
Intressant att du skriver om kontrollbehov,något jag inte har tänkt på förut…men det kanske jag har då?.Har massor med ritualer för mig innan jag lämnar hemmet som att på bordet rada upp nycklar,plånbok,mobiltelefon,läsglasögon m.m,sen ska jag kolla att allt i huset är som det ska innan jag lämnar för färden till stan,kollar även utanför och runtomkring…det kan ta en del tid.Jag har t.o.m byggt in allt som kan avslöja att jag har tekniska prylar om någon tittar in genom fönstren så dator och modem med kablar syns inte.Jag brukar säga till läkare,tandläkare och andra som kan skicka kallelser att inte ge mig tider på förmiddan för då kanske jag inte hinner göra mig i ordning,
Om ritualerna stör ditt liv, det är något du skulle vilja bli av med och du själv uppfattar det som tvång, är det mycket möjligt att det är så. Men vissa personer med Asperger har ritualer för sig utan att det behöver handla om tvång, de uppfyller bara kriteriet begränsade intressen och beteenden på det sättet. Jag har hört talas om fall där Aspergare haft liknande ritualer och det tagit lång tid för dem att gå ut på morgnarna men de har ändå inte haft tvångssyndrom. Jag vet inte exakt var läkarna drar gränsen mellan tvång och AS-ritualer, i vissa fall kan nog gränsen vara hårsfin.
Jag kontrollerar ofta att alla kranar är avstängda, kaffebryggaren är avstängd, spisplattorna och ungen är avstängda osv. Framförallt spisen har jag ett speciellt förhållande till. De andra sakerna kontrollerar jag nog ”bara” 3-5 gånger men just ungen och spisplattorna kan jag kontrollera upp till 10 gånger. Det är lite för mycket för att bara handla om att kontrollera att allt är avstängt när jag går hemifrån. Det händer ibland att jag vänder när jag har gått någon minut från hemmet och går tillbaka och kontrollerar att ytterdörren är stängd och låst trots att jag innerst inne vet att den är det. Jag inser nu när jag skriver detta att jag nog har en släng av tvång kvar trots allt men det är inte som när jag var barn då jag kunde tvätta händerna 10 gånger för att inte ha bakterier på mig. Jag hade nämligen bakterieskräck under delar av min barndom. Jag hade även exemskräck och någon sorts allmän sjukdomsskräck. Jag hade nog tom en allmän samhällsskräck.
Nu kommer de internetuppkopplade spisarna, kylskåpen, strykjärnen mm så snart behöver man inte komma iväg sent bara för att man är fast i rutiner utan snart räcker det att man har mobilen med sig så kan man kontrollera allt hur många gånger som helst när man är på väg dit man ska. Nackdelen är att man löper större risk att råka ut för en olycka eftersom man har näsan i mobilen för att övervaka så att inte ungen/spisen självantänder under tiden man är hemifrån.
Jag har ett kluvet förhållande till min ”allmänna samhällsskräck”. Jag har alltid varit en orolig människa men jag upplever att min oro bottnar i en form av förståelse för livet. Det är livsfarligt att leva och min oro grundar sig i någon sorts förståelse för att jag är medveten om hur skört livet är. Jag upplever att många människor saknar lite av den förståelsen åtminstone i vardagslivet. Vetskapen är inte ständigt närvarande. Jag upplever att många människor lever i en tro om att allting löser sig självt och att alltiing kommer att ordna sig. Men det är ju precis det det inte gör. Ingenting löser sig och ingenting ordnar sig. Tvärtom så kommer livet att gå dit pepparn växer. Frågan är inte om utan när det gör det. Jag har inte träffat många människor som är över 100 år och inte en enda människa som är över 200 år. Jag har aldrig från en trovärdig källa hört talas om en människa som är över 200 år. Alla människor dör någonstans längs vägen mellan 0 och 150 år och många dör dessutom på ett fruktansvärt sätt efter lång tids hemsk sjukdom. Jag upplever att min ångest ibland handlar om att jag är smärtsamt medveten om verkligheten. Jag kan inte ljuga för mig själv lika bra som många andra människor kan och det ger mig ångest. Jag är så rödd för sjukdomar och döden att jag knappt vågar leva. Jag är på något sätt smärtsamt medveten. På samma sätt som att slarvigheten kan ”bota” tvång så tror jag att en mer naiv inställning till livet kan ”bota” ångest. Problemet är bara att det är inte så enkelt att bli ”naiv” och bortse från det man vet. Det är som att lära sig att inte cykla eller simma när man väl har lärt sig att cykla eller simma. Det går liksom inte att gå tillbaka och göra det gjorda ogjort. Det är som att försöka bli barn på nytt. Det går inte och det är knappast något man vill som vuxen heller.
men just ungen och spisplattorna kan jag kontrollera upp till 10 gånger.
Ugnen, skulle det stå. Någon unge har jag inte men jag kan förstå om de som har det kontrollerar ungen upp till 10 gånger innan de går hemifrån. 😉
ungen/spisen självantänder
Det låter allvarligt om ugnen skulle självantända medan man är hemifrån men ännu värre om ungen gör det.
Haha, jag hade inte ens märkt att du hade skrivit ungen istället för ugnen! Jag kan också förstå att man kontrollerar ungen 10 gånger innan man går ut om man har en, och då behöver man inte ens ha tvångssyndrom för det. Och ja, det skulle vara mycket allvarligare om ungen skulle självantända än om ugnen skulle göra det! 😉
Själv vänder jag ibland när jag är i trappuppgången för jag kommer på att jag bara ”måste” kontrollera något. Men det kan jag leva med, huvudsaken är att min OCD blivit mycket bättre!
Jag förstår vad du menar med sammhällsskräck. Jag är inte längre speciellt orolig för sjukdomar, inte till den graden att det skulle störa mitt liv iaf. Men däremot är jag försiktigare än många andra för jag vet, precis som du, att livet är skört och att dagens levnadssätt gör att många människor utvecklar cancer. Det är bland annat därför jag äter nyttigt: jag vill undvika att få sjukdomar i framtiden.
Jeg har ikke OCD, men jeg har tvang knyttet til både anoreksi og asperger. Alt henger sammen, på en måte.
Ja, du har helt rätt! Och anorexi är väl också vanligare hos oss med Asperger än hos övriga befolkningen. Det kanske handlar om att vi har lättare för att fastna för saker, och då kan vi också bli fixerade av att gå ner i vikt om man har tendens till det. Jag har aldrig haft anorexi, men däremot gick mina tvångshandlingar över hela mitt liv när jag var yngre.
Jag känner igen mig i det du skriver Paula även om jag aldrig har haft någon formell tvångsdiagnos. Jag tycker också att jag har blivit slarviagare med åren men samtidigt så hade jag mer tvång när jag var yngre. Jag tror att det hänger ihop på något sätt precis som du skriver. Samtidigt så har jag omgivningen mot mig eftersom de märker av slarvigheten och tjatar på mig att jag ska skärpa mig samtidigt som de inte ser och aldrig har förstått vidden av ångesten och tvånget.
slarviagare
Slarvfel.
Jag ser att du har blivit slarvigare eftersom du t om stavade det ordet fel! 😉
Nej men allvarligt talat så förstår jag exakt vad du menar! Min omgivning förstår inte heller hur mycket energi det tog för mig förut att inte vara slarvig. Det var riktigt jobbigt att kontrollera allt minst 100 gånger om dagen, då kunde jag aldrig slappna av. Nu är jag betydligt mer avslappnad. Priset jag fick betala för att inte vara slarvig var alldeles för högt för mig.
Jag älskar ditt slut! Jag som har hört hela mitt liv hur hopplös jag är pga att jag är snurrig, slarvar bort saker och är okoncentrerad (jag har ADHD) blir så glad när jag läser detta. Har provat alla typer av ADHD-medicin, men de har antingen inte fungerat, elelr gett hemska biverkningar. Jag har nu insett att jag inte ska ta medicin för att tillfredsställa alla andra, så nu får det vara slute med dem 🙂 KRAM!
Hej Ann-Louise!
Ett mycket försenat svar på din kommentar som hade hamnat i skräppostmappen. Jag kommer i fortsättningen kolla igenom skräpposten noggrannare!
Vad bra att du förstått att du inte ska ta medicin för att tillfredställa alla andra. Medicin är till för att DU ska må bra och ingenting annat. Många människor har frågat varför jag inte vill äta medicin igen, men jag är inte beredd att ta de risker och eventuella biverkningar det kan innebära. Om det nu inte är nödfall vill säga, då tar jag naturligtvis medicin 🙂
Kram tillbaka!
En bra grej när det gäller just SL-kort är att man kan registrera dem på internet, så att om man blir av med ett kort så spärras det och man får ett nytt hemskickat med samma värde påladdat.
En riktig räddare i nöden när man är lika snurrig som jag. 🙂
Det låter mycket bra! Jag måste verkligen göra det. Problemet är bara bristerna i mina exekutiva funktioner, jag har så himla svårt att ta tag i saker. Men någon dag kommer jag definitivt göra det! 🙂
Jag tänker inte registrera något resekort innan jag har på papper att uppgifterna inte får användas mot mig på något sätt. Men jag kommer inte att få några sådana löften och om jag trots allt får det så kommer de inte vara värda någonting den dagen det gäller. Dessutom är det nog bara en tidsfråga innan det är krav på att registrera korten. Ingen kommer undan.
Jo. En människa kommer undan. Paula kommer undan. Hennes brister i exekutiva funktioner räddar henne. Vem sa att Aspergers syndrom inte kunde vara en fördel?
Jag har alltid tänkt att det enbart en är nackdel att ha svårigheter i att ta tag i saker. Men där ser man, man kan alltid hitta något positivt i allt! 😉
Jag kanske är naiv när jag lever i tron att inga uppgifter kommer att användas mot mig när jag registrerar kortet. För min del får SL gärna ta del av mina åkvanor. Jag hoppas i alla fall att jag har rätt, men man vet aldrig!
Det är ingen sjukdom att kontrollera saker och ting kära vän.
Det gör jag hela tiden =), sunt förnuft.
Att kontrollera saker och ting då och då är helt normalt, det gör förmodligen alla! Det håller jag med om. Men när kontrolltvånget tar över hela ens tillvaro, man kontrollerar saker kanske ungefär hälften av ens vakna tid och man varken kan njuta av livet eller sova på nätterna pga att man måste kontrollera saker, då är det ett mycket stort handikapp, och då får man diagnosen OCD. Vissa människor kan inte jobba, studera eller ens gå ut ur lägenheten pga sitt kontrolltvång, och då är det inte normalt. Allt handlar alltså om gradskillnader.
Precis på samma sätt kan man säga att det är vanligt att ha huvudvärk då och då, men inte till samma grad som en person med hjärntumör. Det är skillnad på huvudvärk och huvudvärk, precis som det är skillnad på kontrollerande och kontrollerande.
Det är ett problem om det går till överdrift. Läs på om OCD så du vet vad du pratar om är du snäll.