Aspergers syndrom, autism och humörsvängningar

I mitt senaste inlägg beskrev jag hur vi med Aspergers syndrom och autism kan misstolkas av omgivningen eftersom vi kan ha ett annorlunda kroppsspråk. I mitt fall har detta inneburit att människor ofta trott att jag är glad trots att jag själv upplevt att jag sagt tydligt att jag inte mår bra alternativt någonting är jobbigt. Detta för att jag ofta ler och har en glad min i ansiktet, och därför förstår inte alltid omgivningen jobbighetsgraden samt allvaret i det jag säger.

När sådana händelser inträffade tidigare i livet, trodde jag ofta att omgivningen hade förstått vad jag hade menat eftersom jag inte hade förstått hur stor betydelse kroppsspråket hade i kommunikationssituationer. Jag började förstå det först när jag hade börjat läsa litteratur om Aspergers syndrom. Om jag inte fick önskad respons på mina känslor, trodde jag att folk inte brydde sig. När jag sa till de vuxna att jag inte ville gå till skolan och jag fick till svar att jag var tvungen till det, lydde jag de vuxna trots att jag hade självmordstankar och stark ångest. De vuxna trodde i sin tur att jag helt enkelt inte hade någon lust att gå till skolan eftersom jag oftast såg glad ut. Mamma fick en chock när hon läste min bok för det var då hon förstod hur jag faktiskt hade haft det i skolan.

Många människor tror att jag döljer mina känslor medvetet för omgivningen men så är absolut inte fallet! Visst, det finns situationer i livet då jag av olika anledningar medvetet väljer att dölja mina känslor för andra människor men då är det alltid mitt val. Om jag däremot försöker förklara med ord hur jag mår döljer jag ingenting för då försöker jag få min samtalspartner att förstå mina känslor. Men även om jag försöker förmedla mina känslor, sker det missförstånd i och med att jag ser så glad och positiv ut.

Det är väldigt sällan jag blir upprörd när främlingar och halvbekanta inte förstår mig. Men däremot är det väldigt viktigt för mig att mina nära och kära samt yrkesverksamma som läkare, psykologer och boendestödjare förstår mig. Om jag upplever att jag inte blir förstådd, kan jag plötsligt bli väldigt arg och upprörd eller börja gråta. Det händer särskilt i situationer då jag upplever att jag inte blivit förstådd trots att jag försökt förklara. Det har hänt att jag skällt ut en läkare ordentligt, att jag har blivit riktigt arg på min mamma och jag har även skällt ut mina ex ett flertal gånger.

I situationer likt ovan får jag ibland höra att jag är labil eftersom mitt humör kan ändras väldigt snabbt i omgivningens ögon, men så är det absolut inte. Det är förståeligt att omgivningen kan uppleva det så i och med att de tycker att jag varit glad och lett precis en minut tidigare, men jag har inte varit glad även om jag kanske haft en glad min i ansiktet. Jag har varit upprörd och ledsen, och när jag blivit det tillräckligt mycket så har jag helt plötsligt fått ett utbrott.