När jag föreläser, får jag höra från många föräldrar till autistiska barn att deras misstankar om eventuell Aspergers syndrom eller autism hos barnet började dyka upp direkt efter att det börjat i förskolan. Vilket för mig ter sig mycket logiskt: i hemmet är ett autistiskt barn tryggt, har sina invanda rutiner och utsätts varken för sociala situationer eller sinnesintryck på samma sätt som i förskolan. Därför kan förskolan få ett autistiskt barn att må mycket dåligt, och det är då det autistiska beteendet för första gången kan börja märkas för omgivningen.
Mina erfarenheter av dagmammor
Själv fick jag ju min diagnos först i 24-årsåldern, och innan dess hade nästan ingen förutom jag själv misstänkt att det skulle varit något annorlunda med mig. Däremot hade mamma märkt att jag var blyg, känslig för ljud och ogillade stora människogrupper. När mamma skulle börja arbeta efter föräldraledigheten, kände hon instinktivt på sig att förskolan inte skulle passa mig. Därför anställde hon privata barnflickor och dagmammor som tog hand om mig i hemmet varav Jutta är den som jag har fina minnen av. Men efter att Jutta sagt upp sig, funkade det inte alls lika bra med de andra. När jag var två år fick jag en dagmamma som även hade andra dagbarn. Även om jag har ett mycket bra långtidsminne och minns ovanligt mycket om min barndom, kommer jag inte ihåg så jättemånga detaljer om henne längre. Men det jag minns är att jag inte alls mådde bra hos henne och tyckte att de andra barnen var alldeles för högljudda och busiga. Jag hade mycket svårt för dem.
När jag var tre år gammal fick jag en ny dagmamma som inte hade några andra dagbarn. Vilket enligt all logik borde ha fungerat bättre, men det var tyvärr inte fallet. Jag var rädd för henne och kände att hon inte alls gillade mig. Hon tvingade mig att äta mat som jag tyckte smakade jätteäckligt och jag fick anstränga mig för att inte kräkas vid matbordet. Jag minns att hon uppmanade mig att springa ut och leka med grannbarn, vilket jag inte ville. Men hon tjatade och jag kände mig tvingad. Jag minns inte så många fler detaljer men det jag minns är att jag bara mådde sämre och sämre. Till slut ringde hon upp min mamma för att meddela att hon inte ville ta hand om mig längre: jag var alldeles för passiv, snäll och lugn och hon föredrog ”vanliga” barn som hade fart i sig. Mamma blev förvånad för både hon och många andra vuxna tyckte att det var skönt att jag var lugn, inte busade runt och sällan skapade problem för någon.
Efter henne hade jag en till dagmamma, men mamma märkte att jag inte mådde bra av dagmammor och kände på sig att jag skulle otrivas ännu mer i förskolan. Efter att ha pratat med pappa sa hon upp sig från jobbet för att ta hand om mig på heltid hemma. Då hade jag inte ens hunnit fylla fyra år men minns fortfarande hennes första dag hemma med stor glädje! Det var efter att mamma började ta hand om mig i hemmet som min lyckliga barndom började: jag mådde inte längre dåligt, och det var roligt att vara barn. Visst, jag var fortfarande ett lugnt, passivt och lättskött barn som hatade stora barngrupper, men det var min natur.
Social träning i förskolan?
När jag var sex år gammal, fick mamma för sig att jag skulle behöva börja i förskoleklass för att vänja mig vid barngrupper innan den riktiga skolan skulle börja. På den tiden var inte förskoleklassen obligatorisk, men mina föräldrar betalade för det så att jag skulle få den social träning de ansåg mig behöva. Förskoleklassen minns jag i detalj: jag hatade att vara där, jag gillade inte den stora barngruppen och jag hatade att rita och pyssla. Många gemensamma lekar var obligatoriska att delta i vilket jag inte alls gillade. Även pyssel var ett mycket viktigt och obligatoriskt inslag som ingen fick slippa undan. Det allra värsta var att man skulle göra det varenda dag!! Att syssla med en alternativ aktivitet så som att sitta i ett hörn själv och läsa böcker (jag hade lärt mig att läsa och skriva som treåring) var inte tillåtet. Gillade man inte pyssel, ja, då skulle man lära sig att gilla det! Det var riktig tortyr.
Även om jag råkade mycket illa ut i skolan, led av en enorm skolångest och hatade skolan, mådde jag ännu sämre i förskolan. Skolan innehöll nämligen även vissa roliga moment: man fick läsa, man fick skriva uppsatser och man fick räkna. Visst, det fanns tyvärr fortfarande slöjd i schemat då man skulle pyssla, men till skillnad från förskolan handlade det om ungefär två timmar i veckan och inte om varenda dag! Därför upplevde jag lågstadiet som lättare och mer kravlöst än vad jag hade upplevt förskolan. Jag har hemska minnen av min skoltid, men mina minnen från förskoletiden går inte ens att beskriva med ord!
Om du är förälder till ett barn som du misstänker har Aspergers syndrom eller autism alternativt till ett barn som inte verkar må bra av barngrupper, sätt absolut inte barnet i förskolan bara för den sociala träningens skull! Om din magkänsla säger att ditt barn inte mår bra av att vistas i en stor barngrupp, är det förmodligen så. Visst, du kanske måste sätta barnet i en förskola om du måste jobba vilket är en annan femma. Men har du inget jobb och har möjlighet att hålla ett autistiskt barn hemma så kommer barnet absolut inte bli mindre autistiskt av social exponering, snarare tvärtom! Jag exponerades ju och blev inte ett dugg mer social för det. Och lita för guds skull inte på sådana här tidningsrubriker:
13 svar på ”Aspergers syndrom, autism och förskolan”
Jag fortsätter på mitt ”politiska spår” som jag påbörjade i min förra kommentar som handlade om att bota Aspergers syndrom. Det finns en politisk vilja att få föräldrar att acceptera förskolan trots att många barn tydligt signalerar att de mår dåligt i förskolan och hellre vill vara hemma med sin mamma i hemmet. Det är viktigt för samhällets produktivitet att en så stor andel av kvinnorna som möjligt förvärvsarbetar och ett sätt att öka andelen kvinnor som förvärvsarbetar är att massproducera barnpassning. Det är helt enkelt mer lönsamt för samhället om en kvinna tar hand om 10 barn istället för att en kvinna enbart tar hand om sina egna 1-3 barn. När tillräckligt många kvinnor har gått i fällan, arbetar heltid i lågavlönade kvinnoyrken och springer på för allt vad kjoltyget håller för i det ekonomiska ekorrehjulet så kan man dessutom successivt utöka barngrupperna så att varje kvinna i barnomsorgen tar hand om 15-20 barn och då tjänar man ännu mer på barnens bekostnad.
Politikernas stora problem i sammanhanget är att mammor ofta envisas med att prioritera sina barns bästa framför allt annat i livet. Det finns för tusan många mammor som tom är beredda att gå in i döden för sina barn. Mammornas inställning är så klart ett jättestort problem om man vill massproducera barnpassning och öka andelen kvinnor som förvärvsarbetar för att på så sätt öka produktiviteten i samhället. En lösning är att få kvinnorna att tro att de lämnar barnen på förskolan för sina barns eget bästa. Lyckas man tuta i kvinnorna detta så spelar det ingen roll hur mycket barnen än gråter och skriker när de lämnas på förskolan eftersom förskolan är livsnödvändig för barnens sociala utveckling, Jag hoppas att alla mammor som har autistiska barn genomskådar det här politiska tissel tasslet och väljer den barnomsorg som de innerst inne vet är bäst för sina barn och i slutändan kommer man inte ifrån att det många gånger är det egna hemmet.
Men räkna med att det kostar på att gå emot strömmen. För på samma sätt som föräldrar till ”hemmasittare” anklagas av socialtjänsten för att vara dåliga föräldrar när det i själva verket är skolmiljön det är fel på så kommer mammor som stannar hemma med sina barn under barnens uppväxt att anklagas för att vara ”könsförrädare” för att de inte satsar på en karriär som utbränt vårdbiträde eller utbränd lärare. Risken för utbrändhet är nämligen hög om du är förälder till ett eller flera barn med NPF-diagnoser, arbetar heltid och samtidigt ska styra upp förskolan, grundskolan och socialtjänsten som inte gör sitt jobb.
För kännedom;
Det finns oftast två vårdnadshavare med i bilden. Ibland en pappa, ibland två pappor eller mammor…
För kännedom;
Pappan arbetar oftast redan heltid och eftersom han många gånger är ca 10 år äldre än mamman så har han ofta kommit 10 år längre i karriären. Detta innebär att den ekonomiska konsekvensen av att pappan stannar hemma med barnen blir större än om kvinnan stannar hemma med barnen. Jag anser även att kvinnan är biologiskt bättre kallad att ta hand om barnen. Det finns mao såväl ekonomiska som biologiska skäl till att mamman i de flesta fall bör ta hand om barnen i hemmet, åtminstone de första åren i barnens liv. Jag förstår att min åsikt att kvinnor generellt är bättre på att ta hand om barn inte är ”politiskt korrekt” men det struntar jag fullständigt i för min målsättning är inte att stryka den ekonomiska och politiska makten medhårs.
Vad gäller barn som har två pappor eller två mammor så är de så otroligt få barn som har det att det fullständigt saknar betydelse i sammanhanget. 1-2 % av alla barn har Aspergers syndrom. Jag vet inte hur stor andel av alla barn som har två pappor eller två mammor men andelen barn med Aspergers syndrom som har två pappor eller två mammor måste vara så liten att den knappt existerar och därför kan den också utelämnas ur diskussionen utan att det påverkar kärnan i mitt budskap det allra minsta.
Alla mammor är inte bättre än pappan. Men bra om en förälder är hemma. Vissa gånger vore hemundervisning bra.
”Jag anser även att kvinnan är biologiskt bättre kallad att ta hand om barnen. Det finns mao såväl ekonomiska som biologiska skäl till att mamman i de flesta fall bör ta hand om barnen i hemmet, åtminstone de första åren i barnens”. Jag håller med.
Kommentaren borttagen. Anledning: Kommentaren innehöll formuleringar som kan uppfattas som kränkande.
/Paula
Det är sossarna och vänstern som vill att barn ska ut på dagis tidigt och alla kvinnor jobba. Vi konservativa/högerfolk tycker att dagis inte är bäst för alla och att det är viktigt med frihet.
Hej!
Jag har själv ett barn med misstänkt asperger och förskolan är superjobbigt för honom. Jag tog därför beslutet att ha honom hemma. I höstas började han förskolan igen för att vi skulle få bättre rutiner men nu har han börjat må dåligt igen. Jag funderar därför på att åter igen börja jobba kvällar så att jag och min man kan bytas av, på så vis kan han vara hemma. Min fråga till dig är om du tyckte att det blev bättre i skolan sen? Vår son är 5 år nu och nästa år börjar skolan, det känns bara som att vi ”skjuter upp” problemet om du förstår vad jag menar? Nästa år gäller skolplikt och vi kan inte längre ha honom hemma. Jag bävar inför det, men hoppas att han ska ha kunna hantera skolan bättre. Så tacksam för svar! ♥️
Tyvärr blev det inte bättre för mig i skolan. Jag vet att det inte var det svar du kanske hoppats på att få, men jag ville svara ärligt. Å andra sidan hade jag ingen diagnos när jag var barn och fick därför inga anpassningar. Därför fick jag väldigt jobbiga skolår!
Jag tycker att ni kan ha din son hemma så länge det går! Ju fler år han kan må bra och göra det han tycker om desto bättre tycker jag! När det gäller ett barn som mår dåligt tycker jag alltid att det är bra att ”skjuta upp” problemet så länge som möjligt.
Hej! Jag måste bara kommentera till Elin, förstår att ni säkert redan gjort allt och pratat med förskolan men ändå.
Förskolan har ju ett ansvar och jag tycker att man som förälder ska be om ett möte om det inte känns bra. Vi bad själva om ett möte på vårt barns förskola och förutom det vi ville ta upp så hade de själva noterat att vårt barn har svårt för när det är ”stimmigt” så de hade redan börjat erbjuda hörselskydd till de barn som vill ha. Andra saker han tyckte var jobbiga har vi pratat om och de har olika lösningar, det blir inte perfekt varje gång men vi tycker att de anstränger sig för att det ska bli bra. Vilket ju verkligen är deras ansvar och det är ju även eran förskolas ansvar.
Jag tänker bara att en sak som kan vara klok kan ju vara att försöka få reda på vad som gör det extra jobbigt och vad som får honom att må dåligt, men också om det är saker som funkar bra för ert barn i förskolemiljön, att faktiskt ta hjälp av förskolan om ni har bra känsla för någon av pedagogerna och be dem observera barnet osv. Tänker att ju mer ni vet om vad som är kämpigt för just ert barn desto bättre inför F-klass.
Jag har jobbat i skolan värld tidigare och kan uppmuntra Elin med att många saker som när vi var barn var NPF-anpassningar är sådant som finns för alla nu för tiden på de flesta skolor.
T.ex är det numera standard med bildstöd, möjlighet att skärma av, tillgång till hörselkåpor, möjlighet att påverka placeringen i klassrummet osv osv. Det går även att få specialkost om man har ett barn som har svårt med viss mat, där är det mycket upp till rektorn vad jag förstår men många är mycket mer medvetna idag.
Hoppas det går bra för er! Håller tummarna!
Jag tillhör dessa lyckligt lottade som slapp gå på dagis som de då hette, dessutom var de ganska nytt. Men hade dagmamma, sen blev jag ett nyckelbarn i tredje klass. Fattar ännu inte hur folk vågade lämna sina barn hemma så tidigt, men de var ju på 70- talet. Men roade mig bra själv.
Lillasyster fick ha dagmamma fram till hon var 14 pga lindrig if.
Vad bra att du och din syster kunde gå till dagmamma! Jag växte upp i Finland, och även där lämnade folk sina barn hemma tidigt. Fritids var ett okänt fenomen på 1980- och 1990-talets Finland då jag växte upp och vet inte om det finns något liknande idag heller.
Min mamma var hemmafru, men jag minns däremot att vi hade en granne med en 6-årig dotter. Dottern promenerade hem varje dag helt ensam från förskolan (en sträcka på 1 km) efter lunch och sedan fick flickan vänta till kl 17 tills föräldrarna kom hem från jobbet. Flickan var alltså helt ensam hemma i över 4 timmar och fick ta hand om sig själv. Det var inte alls ovanligt på den tiden!
Jag älskade dagis. Fanns roliga leksaker där och bra personal. Dock blev jag lite ledsen en gång när jag såg den dystra mörka boken ”Vem ska trösta knyttet” av finska författaren Tove Jansson, jag tyckte den boken var mörk och lite obehaglig hehe. Men jag vet att dagis inte passar för alla och jag är för vårdnadsbidrag och frihet i barnsomsorgsvalen, vilket högerfolk brukar vara.