För ett tag sedan fick jag mejl från en bloggläsare som undrade om jag trodde att det är någon skillnad på hur kvinnor med Aspergers syndrom och autism visar sitt intresse för det motsatta könet eller hur de vill bli uppraggade jämfört med neurotypiska kvinnor, om Asperger-kvinnor generellt sett raggar på män mer öppet, vilka saker en man skulle behöva ta hänsyn till om han vill ta kontakt med en Asperger-tjej och om Asperger-tjejer fungerar på ett annat sätt än neurotypiker när det gäller dejting.
Jag tycker att frågorna är mycket intressanta även om det inte finns något generellt svar på dem. Jag kan endast tala för mig själv för vi som har Aspergers syndrom är ju minst lika olika som neurotypiker. Men det fick mig att tänka på när en kille för några år sedan frågade mig: ”Vet du Paula varför vi killar är så ihärdiga och inte alltid tar ett nej? Det är för att många tjejer spelar svåra och säger nej i början. Man måste försöka åtminstone några gånger för det händer ofta att tjejen ändrar sig och vill ha en till slut”.
Jag blev otroligt förvånad och frågade honom om han någonsin hade lyckats få en tjej som tidigare sagt nej till honom att ändra sig, och han svarade att det hade hänt otroligt många gånger. Jag började fundera och undrade om jag fungerar helt annorlunda än många andra tjejer eller om dessa tjejer som den här killen pratade om var extremt ovanliga. För oavsett om jag nobbat en främmande kille på krogen eller om jag gjort slut på ett förhållande så håller mitt beslut.
Om jag mot förmodan skulle ändra mig i framtiden, måste beslutet komma från mig utan att killen försökt påverka mitt beslut genom att fråga mig om jag inte ändrat mig. Om killen ifråga visar sitt intresse för mig flera gånger trots att jag förut sagt nej, blir jag bara ännu mer ointresserad. Men den här killen påstod att de flesta tjejer inte fungerar som jag. Hur det verkligen ligger till har jag ingen aning om. Antingen är det jag som är ovanlig eller så är den här killen helt ute och cyklar. Men förmodligen är det olika från tjej till tjej.
När det gäller att ta initiativ så gör jag det endast om jag tycker att killen är väldigt, väldigt speciell. Men eftersom jag även trivs ensam och det inte är jätteviktigt för mig att träffa någon så länge jag inte träffat någon som jag tycker passar mig bra på nästan alla punkter, tar jag initiativ extremt sällan. Inte förrän den senaste tiden har jag börjat förstå att den här världen kretsar mycket kring att träffa någon och att jag är ovanlig som inte tycker att det är lika viktigt.
När det gäller att ta kontakt med tjejer med Aspergers syndrom och autism, är det viktigaste att lära känna tjejen ifråga. Har hon svårt för att läsa av kroppsspråk? Isåfall kan det vara bra att säga rakt ut till henne att man är intresserad. Det kan också vara bra att tänka på att vissa med Aspergers syndrom kan ha svårt att skilja sina känslor från andras, vilket kan göra att vissa av oss kan ha svårt att bedöma om vi verkligen är intresserade eller om vi tror att vi är det. Själv hade jag det problemet förut, men idag är jag medveten om det och vill tänka på saken i lugn och ro om jag känner mig det minsta osäker.
Slutligen är det mycket viktigt att komma ihåg att det inte går att säga ”vi som har Aspergers syndrom fungerar så här” eller ”vi Asperger-kvinnor vill bli uppraggade på det här sättet”. Lika lite som en svensk kan säga ”vi svenskar tänker och gör så här” eller en närsynt person kan uttala sig för alla närsynta personer, kan jag tala för alla kvinnor med Aspergers syndrom. Alla vi aspergare fungerar olika!
37 svar på ”Asperger-tjejer och dejting”
Hvis jeg sier nei, så mener jeg nei. Men dette er interessant. At andre jenter spiller for å være vanskelige først. Ikke så lette på tråden. Jeg er rett fram. SIer ja og sier nei. Jeg tror til og med jeg skal gifte meg om noen liker meg på Facebook!
Jag fungerar som du. Ett nej är alltid ett nej. Varför skulle jag säga nej om jag menar ja?
Det här med gilla-knappar är så intressant på facebook och hur människor uppfattar en gillning. Jag kanske ska skriva ett blogginlägg om det. Det har nog inte nödvändigtvis med Aspergers syndrom att göra hur man tänker utan alla använder facebook på lite olika sätt, men jag tycker ändå att det är jätteintressant!
Jag håller helt med dig. Om en kille inte kan ta ett nej, utan fortsätter tjata är det ju som att han inte respekterar ens åsikt, vilket inte alls är charmigt.
Jag tror det fungerar väldigt olika från person till person och våran syn på saken är knappast begränsad till oss med autismspekrumtillstånd.
Ja eller hur? Det är verkligen inte charmigt, och jag kan överhuvudtaget inte förstå varför någon skulle låtsas vara ointresserad av någon man faktiskt är intresserad av. Du har säkert rätt i att detta inte har med Aspergers syndrom att göra utan alla fungerar nog olika, men den här killen var säker på att det var min Asperger som gjorde att jag inte uppfattade spelet mellan killar och tjejer när tjejer ska säga nej och killar jaga. Men jag har svårt att tro att en svensk tjej skulle göra på det sättet. Däremot har jag hört att det är ett vanligt beteende i Afrika där tjejer förväntas säga ”nej” för att inte uppfattas som lätta, men den här killen påstod att många svenska tjejer också låtsas vara ointresserade när de inte är det.
Hmm svår tankenöt men intressant fråga. Personligen så har jag inte så mycket erfaeenhet men jag har blivit tillsagd att jag skickar ut mixade signaler, jag var inte en medveten om att jag gorde nånting speciellt och då börjar ju hjärnan snurra ovh leta efter svar om vad mqn kan ha gort, dok vet jag med säkerhet att jag inte glrde nåt speciellt i detta fall men jag vart endå otroligt reserverad och stänger in mig mer i mig själv. Jag kan inte säga att jag inte söker kärlek och dejting jag vet inte hur man betersig helt enkelt och allt sånt tar bara massa onödig energi så jag tycker vänner räcker gott att ha kärlek och dejting är för otydligt och komplicerat.
Jag har också fått höra att jag skickar fel signaler till killar och att jag är flirtig, men jag tycker inte att jag är det. Jag är en person som alltid ler mot alla, både tjejer och killar, det är bara mitt sätt.
Jag tycker också att allt i kärlek är komplicerat. Jag blir exempelvis rädd om en kille säger att han älskar romantiska middagar för då känns det som att han väntar sig att vi alltid äter tillsammans och dessutom samma mat. Och jag vill ju gärna ta med mig min egen matlåda och äta när jag vill, jag förstår inte varför man måste äta samtidigt 😉
Det där med din matlåda tycker jag är charmigt och kul,jag får roliga bilder i hjärnan där jag ser Romeo och Julia sitter och käkar en kärleksmiddag i sina matlådor.Och romantik vet jag inte vad det är har jag fått höra,det är väl sånt som bara finns på film och vissa böcker.Jag kan inte ens ordna en fest med mat och dryck,trots att jag kan laga mat.Det är väl det där med att arrangera antar jag som felar,jag har inte haft någon inflyttningsfest efter 6 år där jag bor.Har ju själv varit på fest där det har dukats och pyntats och sånt kan jag inte
Hahaha! 😀 Men allvarligt talat skulle ett idealt förhållande se ut på det sättet för mig. Helst bor man särbo och var och en tar med sig egna matlådor när man ska hem till den andra. Men även om man skulle bo sambo, skulle jag vilja att var och en köpte egen mat och åt när man hade lust. Jag tycker att det är jättestressigt att vara bunden vid vissa mattider, vilket jag var när jag var gift. Jag tycker att det är enklare att var och en ansvarar för sitt eget matintag 😉
Jag kan inte heller ordna fester med mat, dryck, pynt och musik. Nuförtiden har jag förstått att det inte räcker för andra människor att bara sätta sig ned i min soffa och prata om jag ska ha fest, utan de vill även äta, dricka och lyssna på musik. Och tydligen är det också viktigt att det är rätt slags musik och inte exempelvis barnlåtar eller något liknande trots att det enligt mig är musik det också 😉
Nu har jag inte ens haft fester på flera år, men när jag hade det tidigare, ordnade alltid någon annan festen och serverade och fixade musiken så jag behövde aldrig göra något själv.
Nu har jag inte ens haft fester på flera år, men när jag hade det tidigare, ordnade alltid någon annan festen och serverade och fixade musiken så jag behövde aldrig göra något själv.
Det går att lösa många asperger-problem om man bara har tillräckligt mycket pengar. Det går att avlasta livet som förälder genom att anlita en barnflicka. Det går att underlätta städningen genom att betala för städhjälp. Det går att slippa handla mat i butik genom att handla mat på nätet. Det går att fixa festen genom att anlita festfixare.
Ja, exakt! Pengar skulle lösa alla problem. Om jag blev miljonär på mina föreläsningar och böcker, skulle Aspergers syndrom inte vara någon funktionsnedsättning i mitt liv utan då skulle jag kunna betala andra människor för att göra alla saker som jag har svårt för. Idag har jag ju mina boendestödjare som hjälper mig lite, men om jag hade pengar, skulle jag kunna få mycket mer hjälp.
Jag tror att en av många förklaringar till att allt fler människor får diagnosen Aspergers syndrom är att vi har fler singelhushåll i dag än vi hade förr. Vi kompletterar inte varandra på samma sätt längre vilket skapar fler dysfunktionella hushåll.
Sedan spelar forskning, kunskap, arbetsmarknad mm in i diagnosökningen.
Autismspektrumtillstånd (AST) är ett samlingsnamn för de neuropsykiatriska funktionsnedsättningar med gemensamma begränsningar inom social interaktion och kommunikation samt oflexibla, repetitiva beteendemönster. Enligt Socialstyrelsens statistik ställs fler diagnoser än tidigare inom AST i hela landet, med vissa regionala skillnader. Inom Stockholms läns landsting ökade diagnoserna mellan 2007 och 2011 med 75 procent, till 2-2.6 procent i allmän befolkning i åldrarna 7-17 år. http://www.svt.se/nyheter/inrikes/aspergersdiagnoserna-okar-resurserna-minskar
Jag tror att en av många förklaringar till att allt fler människor får diagnosen Aspergers syndrom är att vi har fler singelhushåll i dag än vi hade förr. Vi kompletterar inte varandra på samma sätt längre vilket skapar fler dysfunktionella hushåll.
Det där är en viktig poäng. I Algeriet finns det ju också människor som har den här problematiken, men eftersom de som behöver hjälp får det oftast av sina familjer, behöver inte Aspergers syndrom nödvändigtvis bli en lika stor funktionsnedsättning. Och så var det ju också för mig när jag var gift: min man skötte allt hemma, och han tyckte inte alls att det var konstigt eftersom han tyckte att man alltid hjälpte sina familjemedlemmar.
Jag hatar det där jävla låtsasspelet! Det är irriterande, frustrerande, förvirrande och får mig att må förbannat dåligt!
För mig betyder ett ja just precis ja, ett nej betyder nej, och allt annat betyder förmodligen inte, och det kan jag respektera.
Som en man som uppskattar kvinnor tycker jag i och för sig att det är trevligt med flirtiga kvinnor, men jag skulle inte ens komma på tanken att tolka ett nej eller ett kanske som ett ”ja, kanske senare om du envisas”, för mig är det ologiskt, irrationellt och respektlöst, jag förstår helt enkelt inte hur man kan göra den tolkningen. För mig är ett ”nej” eller ett ”kanske” ett glasklart ”Nej, jag vill inte ha ett förhållande med dig, men vi kanske kan vara vänner”. Jag kan acceptera det, jag kan t.o.m. uppskatta det. och framförallt är det f*n så mycket enklare än nån slags irriterande och fejkat låtsasspel. Kanske är jag för gammal och trött för att uttala mig, men det här är vad jag rent spontant tycker.
Kanske är jag för ung och pigg för att uttala mig men jag har också svårt för det sociala spelet och föredrar människor som är raka och ärliga. Det är väl allmänt känt att människor med Aspergers syndrom generellt föredrar klar och tydlig kommunikation. Parbildning brukar vara allt annat än klar och tydlig.
Jag håller med dig och Mats! Varför skulle man säga ”nej” när man menar ”ja”?
Jag hatar just det här låtsasspelet när man ska vara onåbar och jaga, sådant orkar jag inte med. Och vissa påstår att man blir mer intressant om man flirtar med andra eller låtsas att man träffat någon annan. Om det stämmer eller inte har jag ingen aning om, men jag blir personligen inte intresserad av en kille som flirtar med andra. Är jag inte intresserad av ett förhållande är jag inte det, och det faktum förändras inte oavsett om killen träffar någon annan eller inte. Och är jag intresserad från början, försvinner mitt intresse direkt om han kör något spel genom att exempelvis flirta med andra tjejer eller visa intresse för andra.
Jag kan bara hålla med. Fattar inte det där med att man ska låtsas vara ointresserad för att att bli mer intressant!? Sparar ju oerhört mycket tid och energi med vanligt ”ja” eller ”nej”.
Har också haft stora problem förut med att blanda ihop mina egna känslor med andras. Trott att jag varit kär men det har alltid varit så att jag varit påverkad av den andres känslor. Nu vet jag iaf att jag behöver tid till eftertanke och inte kan svara på stört
Jag har också trott ibland att jag varit kär om killen varit det. Då kändes det logiskt för mig att jag också var kär. Det kunde ta mig tid att förstå att jag inte alls var kär. Men idag händer inte mig sådana saker längre för jag börjar inte längre dejta någon om jag känner mig det minsta osäker. Ibland vet jag med en gång att jag är intresserad, men om jag inte gör det så behöver jag betänketid. Om jag fortfarande känner mig osäker efter att ha tänkt igenom saken, är svaret ”nej”, har jag lärt mig.
Inspirert av deg åpnet jeg min egen blogg i dag:
https://aspergerinformator.wordpress.com
Tack för tipset, vad kul att du också har en blogg! 🙂
Takk Paula!
Om en tjej ger med sig efter några övertalningar säger det i mina öron att hon inte kan ha speciellt hög självaktning. Om hon blir övertalad om en sådan stor omvälvning i livet (som det faktiskt är att gå in i ett förhållande), vilka mer saker kan han övertyga henne om då? Kan han även manipulera hennes värderingar och förhållningssätt till människor och livet? Det är som att hon redan gett klartecken att han får göra precis vad han vill med henne – om inte direkt så efter en tids övertalande och tjatande.
Nu kanske jag formulerade mig lite väl allvarligt, men så skulle jag antagligen resonera (medvetet eller omedvetet) om jag vore kille. Dvs om hon faktiskt var helt ointresserad från början men att intresset växte av hans tjat. Däremot om hon hade ett intresse från början men inte ville visa det så tydligt för att inte verka lättfångad, då är det en helt annan sak förstås. Svårt för killen bara att avgöra dock.
Jag kanske är helt ute och cyklar, jag vet inte. Att blanda in begrepp som ”självaktning” i detta är möjligen inte adekvat. Vad säger du, Paula? 🙂
Om en tjej ger med sig efter några övertalningar säger det i mina öron att hon inte kan ha speciellt hög självaktning.
Vilken intressant fråga! Förut kunde jag själv gå med på saker jag inte ville om någon tjatade tillräckligt mycket, men på den tiden inbillade jag mig att jag inte var lika mycket värd som alla andra (men skulle aldrig i livet göra så idag!). Så det ligger säkert något i det du säger!
Sedan kan det naturligtvis vara så att vissa tjejer spelar svåra eftersom de vill bli jagade. De är kanske intresserade i början men låtsas vara ointresserade för att bli ännu mer intressanta för killen. Men jag vet inte, det var bara en gissning! Men det var som sagt mycket intressanta frågor. Själv skulle jag aldrig låtsas vara ointresserad om jag var intresserad för jag skulle vara rädd för att killen skulle tappa intresset för mig om jag sa ”nej” i början. Om jag är intresserad, är jag inte alls svår att få tag på! Då svarar jag exempelvis alltid på mail och sms.
Jag vill ha ett exakt svar så att jag kan lägga det här bakom mig och gå vidare i livet. Varför tjatar killar på tjejer och varför spelar vissa tjejer svåråtkomliga?
Håll svaret kort. Jag gör som Twitter och ger er max 140 tecken att svara på frågorna en gång för alla.
Jag antar att frågan var riktad till mig, men jag försöker undvika att ge exakta svar för man kan aldrig veta. Och sedan vet jag ju inte hur tjejer reagerar om de får nobben, de kanske är också lika jobbiga och tjatar.
Nu orkar jag inte räkna tecken, men om jag ska försöka ge ett exakt svar (som fortfarande bara är spekulationer) så tror jag att vissa tjejer spelar svåråtkomliga trots att de är intresserade eftersom de tror att killarna vill jaga. Och killarna tjatar eftersom de antingen märkt att de kan få vissa tjejer genom tjat eller så har de en dålig mentaliseringsförmåga och förstår inte att tjejen inte är intresserad.
Svaret är underkänt! Det är inte tillräckligt exakt och dessutom alldeles för många tecken.
Jag skojar bara med dig Paula. Förlåt att jag inte avslutade med en 😉 så att du förstod att min kommentar bara var på skämt.
Hahahaha! 😀 Jag kände mig faktiskt osäker på om du skojade eller inte för jag vet att du inte alltid lägger till smileysar, som t ex den där gången du skrev den roliga kommentaren om att man har rätt till en egen vagn på SJ-tåg om man har Aspergers syndrom. Men jag svarade på frågan för säkerhets skull eftersom jag var osäker 🙂
Jag har märkt att andra människor oftast har lättare att avgöra om någon skämtar eller inte än vad jag har. Jag kan ibland misstänka att någon skämtar, men helt säker är jag inte. I vissa situationer har jag också trott att någon skämtat när personen faktiskt menat allvar.
Väldigt intressant, reagerade på det där med att ha svårt att skilja sina känslor från andras. Visste inte att det var något typiskt för aspergers utan trodde att det bara var jag 😉 Kan inte direkt svara på hur jag och dejting fungerar dock. Träffat en kille i hela mitt liv som jag gillat, men det var han som tog initiativet. Vi var tillsammans i flera år och fick barn ihop, innan vi insåg att vi hade växt ifrån varandra. Vi är nu goda vänner, men jag har noll intresse för att träffa en ny. Trivs bra själv, eftersom jag vill ha min egen ordning hemma och det är otroligt skönt att nu äntligen få ha det! Däremot träffade jag en man för ett år sedan som var intresserad av mig, och då blev jag intresserad av honom. Tog ungefär ett halvår för mig att inse att jag egentligen inte alls var intresserad, vilket jag då talade om. Nej är ett nej för mig, om han skulle pusha på skulle jag bli otroligt irriterad och bryta kontakten helt och hållet. Händer det så händer det, men jag skulle inte precis dö av sorg och ensamhet om det aldrig händer igen 🙂
Hej Silva!
Jag hade inte heller tänkt på att svårigheter att skilja sina känslor från andras kunde ha en så här stark koppling till autism och Aspergers syndrom. Men det här är verkligen superintressant! Idag har jag lyckats lära mig strategier för att kompensera för dessa svårigheter, som exempelvis att be om att få betänketid samt att försöka lära mig att analysera mina egna känslor. Jag har exempelvis alltid varit jätteledsen och helt förtvivlad när jag nobbat någon kille som är trevlig, men tidigare trodde jag ofta att min ledsenhet berodde på att jag egentligen ville ha honom innerst inne. Jag förstod inte att jag oftast var ledsen för att jag förväxlade hans känslor med mina egna. Så jag förstår exakt vad du pratar om!
Älskar det du skriver
Det var intressant med att förväxla andras känslor med sina egna.
Men trots jag tagit mig flera veckor/månaders betänkningstid så har jag fortfarande inte vetat hur jag känner, om jag är kär eller bara VILL vara kär och detsamma gäller sex och annan beröring.
Väldigt frustrerande… Har du tips för det?
Tack Filippa! 🙂
Jag vet ju såklart inte hur det är för dig, men jag har svårt att tänka mig att man är kär om man behöver analysera och fundera på det sättet. Speciellt om du varit kär tidigare och inte behövt analysera då utan vetat direkt. Om det är så att du faktiskt har varit med om att du analyserat och kommit fram efter typ ett år att du visst är jättekär så kan det ju vara så att du fungerar annorlunda, men annars så kan det vara så att du inte är kär. Du kan alltid berätta för personen hur du känner (dvs att du är osäker) och avvakta och se om du inte är redo att göra slut. Hoppas det löser sig!
Jag är 35, har asperger och söker en tjej att börja ha som vän först och sen får vi se om vi blir ett par. Hon får gärna ha nån form av autism. Men jag undrar var jag kan hitta tjejen jag söker. Jag går inte på krogen och vet inte riktigt hur man raggar och sen vet jag inte om tjejen är upptagen eller ej.
Hej Jakke! Du kanske kan testa någon dejtingsida på internet. Annars kan du lägga in en annons på aspergerforum. Många städer har också träffgrupper för personer med Aspergers syndrom och autism, du kanske kan kolla upp om din hemstad har en sådan?
Men jag undrar var jag kan hitta tjejen jag söker.
Varför inte försöka lära känna någon tjej via internet och sedan ses för en fika på stan eller en promenad? Jag har inte testat appen men Tinder Social ska vara en app för att hitta vänner: http://blog.gotinder.com/launching-tinder-social-a-new-way-to-plan-your-night/
Det är möjligt att appen är skit men vanliga Tinder är ju populär. Dock tvivlar jag på att det blir så många barn gjorda via dejtingsajter och dejtingappar. Jag tror faktiskt mycket mer på att träffas i verkliga livet än internetdejting.
att börja ha som vän först och sen får vi se om vi blir ett par
Det låter som en vettig grundinställning tycker jag. Förr fanns det en sajt som hette Blyga myran som var för personer som var introverta. Jag tror sajten heter Blygmodig nu: http://blygmodig.se/
Du kanske har större lycka på en sådan sajt än på en vanlig dejtingsajt. Jag inbillar mig att du kanske hittar fler personer som passar dig på en sådan dejtingsajt.
Ett annat tips är att söka dig till tjejer som delar dina intressen. Förhoppningsvis kan du bygga upp en vänskap med en tjej som delar dina intressen och sedan får tiden utvisa om ni blir ett par som du själv skrev. Och om ni inte blir ett par så kanske du iaf har hittat en god vän. Dejten brukar bli mindre krystad om man träffas för vänskap istället för att träffas med målsättningen att man ska bli ett par. Att söka vänskap kan vara ett väldigt bra sätt att träffa en kärlekspartner även om det kan låta motsägelsefullt.
Den här boken var ganska omskriven för ett par år sedan men den låter nästan för bra för att vara sann: http://www.adlibris.com/se/bok/alla-far-ligga-strategier-i-forforelsekonst-for-den-moderna-gentlemannen-och-kvinnan-9789172322103
Gunilla Gerland har skrivit en bok som heter Autism: relationer och sexualitet: http://www.bokus.com/bok/9789144072364/autism-relationer-och-sexualitet/
Jag har inte läst någon av böckerna men om du gillar att läsa böcker så kanske de kan vara en hjälp på vägen. Jag tror dock inte på att studera sig till en tjej utan mer på att faktiskt våga träffa tjejer för en fika på stan eller en promenad. Det blir inga barn gjorda om man sitter och läser böcker. Barn blir gjorda när människor ses i verkliga livet. Därför tror jag att det är viktigt att man umgås med tjejer om man vill träffa en tjej. Fokus måste alltså ligga på att träffa en tjej att ha trevligt ihop med. Inte att chatta eller läsa böcker.
Det är bra att asperger drabbar både pojkar och flickor, eftersom då kan dom träffas och förstå varandra, jag vet om många par där båda har asperger.
Ja absolut!
Hej! Jag har följt din blogg ganska länge, och nu tänkte jag ge mig till känna. Har ingen Asperger-diagnos men känner igen mig och andra familjemedlemmar i mycket, både på din blogg och andra sidor med information om Aspergers syndrom.
Jag är bra på att planera men har svårt att komma till skott och har också svårt att avsluta saker, framförallt på kvällarna. Det jag tar mig an blir jätteprojekt som uppslukar mig. Städa en gång i veckan är det jag orkar göra den dagen, och det måste också få ta hela dagen om inte orken ska tryta helt mitt i allt. När jag bodde ensam kunde jag ibland vara vaken hela natten, för att jag ville bli färdig med det jag läste eller skrev. Så nu påminner sambon mig om att hitta naturliga pauser och att äta och dricka vatten, och jag påminner honom om var saker finns på morgonen. Min sambo hjälper mig också att komma igång med saker som jag förbereder eller planerar.
Nu till saken: Jag var mer rättfram som yngre, men då hände det att jag misstog mig och killen inte var intresserad eller bara låtsades vara det. Sedan dess har jag blivit försiktigare, och nu är det han som måste säga det rakt ut. Jag har varit för rädd att ha fel helt enkelt. Som tur är var min sambo rakt på sak, och han verkade så ärlig att jag bestämde mig för att träffa honom ett tag tills jag var säker på hur jag själv kände. I alla andra fall har jag funderat först och sedan kommit fram till mitt intresse kanske var besvarat – några år senare, när det inte längre är aktuellt. Det gick inte att vara tillräckligt säker just då på att det var uppriktigt intresse och inte dold elakhet, men med distans till situationen var jag nog för misstänksam. Så det här med att säga nej när man menar ja, det grundar sig i mitt fall på dålig självkänsla. Ingen kan väl tycka om mig som är så annorlunda, har jag tänkt. När de ändå hävdar att de gör det behöver jag lite tid på mig för att avgöra om det är uppriktigt eller inte. Det är kanske inte helt ovanligt?
Hej Madeleine!
Det var en intressant synvinkel. Jag förstår att du inte alltid vågar säga ja med tanke på att du är osäker på om killen bara låtsas vara intresserad eller om han menar allvar med sitt intresse. Det är ju nog egentligen omöjligt för alla tjejer att veta i början om killen är intresserad på riktigt eller inte, men det kan ju vara ännu svårare om man har Aspergers syndrom eller autistiska drag och dessutom dålig självkänsla. När man är medveten om sina egna svårigheter att tolka andra människor, kan jag tänka mig att det blir svårt om man är blyg. Så det som du beskriver tycker jag låter logiskt och naturligt!
Vad bra att du har träffat din sambo och att det var han som tog initiativet så du slapp 🙂 Vi tjejer har ju ofta fördelen att killarna förväntas ta första steget så vi kan utan problem vara passiva och ändå träffa någon. Dock var det jag som tog initiativet med min kille trots att jag inte hade någon aning om han var intresserad eller inte. Jag tänkte att om han inte är intresserad så får han säga till 🙂