Innan jag fick min Asperger-diagnos, undrade jag varför andra människor ständigt ljög. De sade A trots att de egentligen menade B. Och var förvånade över att jag inte hade fattat självmant att det var B som gällde. Jag var irriterad över att andra människor aldrig kunde säga som det var. Vad var det för mening med att säga en sak och mena en annan?
Eftersom jag oftast brukar mena exakt det jag säger, har jag råkat ut för många missförstånd. När jag förut hade ansökt om sjukpenning från Försäkringskassan och var orolig för att jag inte skulle hinna få pengarna i tid, försökte min dåvarande man trösta mig. Han sade: ”du behöver inte oroa dig Paula, allt kommer att gå bra. Klart du kommer att få pengarna den här månaden”. Då lugnade jag mig. Han hade ju sagt att allt skulle gå bra. Då trodde jag att han visste det med säkerhet. Han kanske hade pratat med min handläggare och hade fått besked om att pengarna skulle komma snarast?
I slutet av månaden fick jag en obehaglig överraskning när det visade sig att jag inte hade fått några pengar. Försäkringskassan hade inte ens fått min ansökan. Då blev jag arg på min dåvarande man och skällde ut honom. Varför hade han ljugit för mig? För honom var min reaktion obegriplig.
Inte förrän långt efteråt förstod jag att han egentligen hade menat mellan raderna: ”jag hoppas och tror att du kommer att få pengarna den här månaden”. Men för mig är det främmande att uttrycka mig på det här sättet. För mig är det som att säga att man ska till Paris när man egentligen ska till London. Om någon av mina studentväninnor skulle vara orolig inför en tenta, skulle jag aldrig få för mig att säga att hon kommer att fixa tentan för hur vet jag med säkerhet att hon kommer att fixa det? Istället skulle jag önska henne lycka till.
Jag har även råkat ut för andra missförstånd. När andra människor förut sade till mig: ”vilken kort kjol du har på dig”, trodde jag att de hade menat exakt det de hade sagt och ingenting annat. Jag hade ingen aning om att de egentligen hade menat: ”din kjol är alldeles för kort, jag tycker inte att du ska gå på arbetsintervju i en så här kort kjol”.
Att få en Asperger-diagnos var en enorm lättnad för mig. Det var då jag förstod att andra människor inte var elaka lögnare utan det var jag som tänkte annorlunda. Det är inte fel att fungera annorlunda men det kan orsaka missförstånd. Idag är jag medveten om det och försöker tänka på det så ofta det går. Men det är inte alltid så lätt!
7 svar på ”Asperger och bokstavlighet”
Oj vad jag känner igen mig! Missförstår ofta. Tolkar allt bokstavligt. Har också Aspergers syndrom.
Satt här och skrattade lite för mig själv när jag läste detta för jag känner igen det så väl. Alla gånger folk sagt att ”det ordnar sig” och så gör det inte det, hur besviken man känt sig. Men något jag upptäckt är också att jag gärna överanalyserar saker och ting folk säger eftersom jag blir osäker på vad dom egentligen menar då man numer är fullt medveten om att folk inte alltid säger vad dom egentligen menar. Kan bli rätt tröttsamt ibland.
Hihi, skönt att vi är flera =) Håller med om att det kan vara tröttsamt. Själv överanalyserar jag också allt, men det känns som att det är nödvändigt ibland. Man kan ju aldrig vara säker på om folk menar det de säger, eller om de bara pratar.
Så roligt att läsa om andras erfarenheter, själv har jag både ADHD och Asperger. Känner igen allting du skriver som om vi levt samma liv. Tack för att du delade med dig!
Känner igen det så, inte till mig själv utan mer till min dotter som har AS…hon hamnar ofta i konflikter o missförstånd just för att hon tänker på ett annat sett än sina kompisar…som förälder måste man oxå va extremt tydlig i hur man säger vissa saker!!
Mkt bra beskrivet av dig 🙂
Jag har haft mina diagnoser i bara 1år nu,fick dom i 60års present,och den här sidan du har ger ju mer än utredningen jag har varit på och uppföljningen jag går på nu.Dom kom fram till att jag är väldigt bokstavlig och konkret av mig,så nu börjar jag förstå varför så många inte hör av sig längre.Som när någon klippt sig eller köpt något nytt och dom frågar mig om jag tycker det är fint eller bra så svarar jag ju vad jag tycker,tex att det är fult eller inte bra.Jag var hos en läkare för 2 år sedan och han sa att jag var fet runt midjan och ville jag skulle kolla om jag hade diabetes och det hade jag ju,jag tog inte illa vid mig att han sa att jag var fet,för det visste jag,så jag sluta med socker o godis och fet mat samma dag och nu så är alla mina värden perfekta och jag väger 33kg mindre.Så jag kan nog tacka min asperger för det tror jag
Vad kul att min blogg gett dig mer än utredningen och uppföljningen! Det här med att du är ärlig och rak ser jag som en fin egenskap, men långt ifrån alla uppskattar det tyvärr. Om jag vill ha ett ärligt svar på en fråga, frågar jag endast personer som jag vet ger raka svar, annars frågar jag inte. Om jag skulle ställa frågan till någon som alltid ger positiva svar oavsett vad h*n tycker, skulle frågan förlora sin betydelse i mina ögon eftersom jag inte skulle kunna veta om svaret verkligen stämmer.
Jag fungerar som du: jag skulle vilja veta om jag var fet och skulle uppskatta om någon talade om det för mig om så var fallet. Men naturligtvis skulle jag vilja få beskedet på ett respektfullt sätt, och inte exempelvis genom att främmande människor på gatan skulle kalla mig för fetto. Grattis till viktnedgången förresten, jätteduktigt av dig! 🙂