De senaste två dagarna har jag skrivit om hur mycket energi det kan ta från oss med Aspergers syndrom att vara sociala och umgås med andra människor. Eftersom mina inlägg orsakat flera reaktioner och många verkar känna igen sig i det jag skriver, fortsätter jag att skriva om ämnet.
Även om det är tröttsamt för mig att umgås två och två så upplever jag det som ännu mer energiuttömmande om vi är flera som träffas. När man bara är två så finns det ofta en större möjlighet att gå djupare in på varje samtalsämne. Det passar mig perfekt för jag älskar djupa diskussioner och tappar intresset fort om samtalet blir för ytligt. När man man däremot träffas i grupp så verkar det vara meningen att man bara diskuterar ämnena på en ytligare nivå för att sedan fortsätta till nästa ämne. Det har jag svårt för.
Det finns också en annan anledning till att jag upplever det som energikrävande att träffa många människor samtidigt: det blir flera intryck för min hjärna att hantera när vi är många som pratar, och då måste min hjärna anstränga sig för att hänga med i samtalet. Först säger Anna kanske någonting, sedan flikar Maria in något i samtalet, sedan säger Anna någonting igen, sedan säger ställer Anders en fråga till Anna men Maria svarar på frågan istället för Anna och så vidare. Då blir jag bara förvirrad och vill bara snrt försvinna in i min egen värld. Men det kan jag inte göra, inte för mycket i alla fall, för det ger ett ointresserat intryck.
För mig är det en gåta hur många neurotypiker inte bara klarar av hålla många bollar i luften utan de dessutom tycker att sådana här sociala situationer är roliga och det ger dem energi. För mig är det helt tvärtom.