Igår skrev jag ett inlägg om hur psykiskt tröttsamt det kan vara för oss med Aspergers syndrom att umgås med andra människor. Jag har många gånger funderat på vad det är som gör att jag blir trött av att vara social och kommit fram till att det har många orsaker. En anledning kan vara att jag måste anpassa mig efter andra människors väldigt mycket för jag har ofta helt andra behov än andra människor. Men jag kan ju inte tvinga mina vänner att endast umgås med mig i blåbärsskogen även om jag kanske skulle vilja det, utan för rättvisans skull måste vi turas om att välja de gemensamma aktiviteterna.
Trots att jag alltid har specifika önskemål om vilken restaurang vi ska äta på eftersom det är mycket svårt för mig att hitta mat jag överhuvudtaget tycker om, kan jag inte tvinga mina vänner att varenda gång äta på en restaurang jag valt ut. Vissa dagar måste jag kompromissa och gå med på att äta något jag inte tycker om. Eller om en vän absolut vill äta på ett ställe jag verkligen hatar (och sådana ställen finns det massor av), får jag följa med vännen dit någon gång då och då för att vara lojal men jag får isåfall ta med mig egen matlåda. Och att fixa en matlåda är också energikrävande. Jag måste också vara förstående om vännen någon gång vill göra ändringar på våra planer trots att sådana här oväntade händelser är ett enormt stressmoment för mig.
”Men även neurotypiker måste ju kompromissa när de umgås med andra människor, så vad är skillnaden?”, undrar du kanske nu. Det stämmer att alla människor måste kompromissa, oavsett diagnos eller ej. Men här handlar det återigen om gradskillnader. De flesta neurotypiker haft turen att ha blivit född i en värld som är anpassad efter deras behov så kompromisser de måste göra är oftast inte så jättestora. De blir inte lika stressade som jag om planerna ändras på kort varsel. De har, till skillnad från mig, lätt för att hitta mat de tycker smakar någorlunda okej eftersom de inte har känsliga smaklökar. Dessutom är de oftast smått intresserade av allt möjligt, vilket gör att de ofta har lätt för att hitta aktiviteter med vänner som båda tycker är någorlunda roliga.
Jag har däremot mycket svårt för att hitta någon som exempelvis enbart skulle vilja umgås med mig i blåbärsskogen eller diskutera grammatik med mig för de flesta människor vill oftast till skillnad från mig ha variation och göra lite olika saker varje gång vi träffas. Det är inte lätt för mig att hitta människor som aldrig avviker från planerna samtidigt som de dessutom gillar exakt samma typ av mat och aktiviteter som jag. Därför måste jag ibland stressa och gå med på att göra saker jag inte vill göra trots att det gör mig trött.
Även om det är tröttsamt för mig att kompromissa och det kräver en lång återhämtningstid, är jag beredd att göra det då och då. För jag tycker ju samtidigt att det är kul att umgås med människor jag tycker om och jag vill att de ska bli glada. Även om det gör mig trött.
6 svar på ”Asperger och återhämtning, del 2”
Jag har valt att inte umgås med vänner mer än på gymet eller med kollegorna på jobbet. Men jag undviker fikarasten. På fritiden är jag själv och har slutat att att anpassa mig eftersom det är så energuttömmande. Har inte behovet att göra saker med andra och känner ingen som gillar det jag gillar. Umgås hellre med killar isf då de har ett tydligare språk och tjafsar mindre. När jag var yngre försökte jag passa in (idag43) men går min egna väg idag.
Har inte bett om någon diagnos men är nog säker på att jag har as/add.
Jag har också börjat anpassa mig mindre och mindre ju äldre jag blivit. När jag var yngre försökte jag göra allt för att andra till lags, men när jag senare insåg att jag faktiskt inte behöver anpassa mig mer än vad andra människor gör bara för att jag råkar skilja mig från normen, blev jag snällare mot mig själv och började ta hänsyn även till mina egna behov.
Jag har också märkt att det kan vara lättare att umgås med killar. Killar menar enligt min erfarenhet ofta precis det de säger, vilket passar mig som har Asperger. Jag tänker ju ofta bokstavligt och blir bara förvirrad när kvinnor ibland säger en sak när de egentligen menar en annan.
Jag har valt att inte umgås med vänner mer än på gymet eller med kollegorna på jobbet. Men jag undviker fikarasten. På fritiden är jag själv och har slutat att att anpassa mig eftersom det är så energuttömmande. Har inte behovet att göra saker med andra och känner ingen som gillar det jag gillar. Umgås hellre med killar isf då de har ett tydligare språk och tjafsar mindre. När jag var yngre försökte jag passa in (idag43) men går min egna väg idag.
Har inte bett om någon diagnos men är nog säker på att jag har as/add.
Exakt. Fast jag själv är ibland väldigt inkonsekvent. Jag tror det beror på att jag inte vill planera något med någon eftersom jag inte vet hur jag mår mentalt den dagen eller om jag har ork o energi då. Beter mig istället impulsivt. När jag väl måste boka in något med någon så är jag alltid för tidig när vi ska ses och tar det hårt o personligt om den jag ska träffa kommer lite försent. Förstår liksom inte hur man lyckas med att inte hålla tiden. Jag har sån ångest för att inte komma i tid tror jag därför är jag alltid för tidig istället. En tidspessimist och beräknar alltid tiden fel!
Mår bättre att tänka mer på mig själv nu precis som du och man måste inte vara folk till lags jämt.
Blir väldigt mentalt trött av småsaker som att hälsa på folk. Kallprata fast man inte bryr sig. Avskyr småprat istället för att acceptera tystnad bara för att ha nåt att säga mm.
Nu var jag tvungen att le ite för jag är precis likadan när det gäller tiden! 😀 Jag brukar också kalla mig själv för tidspessimist. När jag tränar på gymmet, brukar jag vara klar på 45 minuter men om jag ska bestämma en träff med någon direkt efter, brukar jag räkna med att träningen tar en och en halv timme för säkerhets skull ifall nåt oväntat skulle hända. Jag vill ju vara säker på att vara överallt i tid! Och då blir det jobbigt när jag på sådana dagar bestämmer tider med tidsoptimister, då brukar det sluta med att jag får vänta på dem en timme, hehe!
Jag var också förut mycket irriterad på människor som inte höll tider. Enligt mitt Asperger-bokstavliga tankesätt betyder ju klockan fyra exakt klockan fyra och inte fem minuter över 😀 Men idag förstår jag människor som inte passar tider inte kommer försenade av orespekt utan de tänker på ett annat sätt än jag. Fast jag kan fortfarande ha svårt för att förstå dem ibland 😉
Jag vet många med Asperger som blir trötta av att hälsa på folk så du är inte ensam där. Själv hälsar jag gärna på andra människor, men däremot blir jag mentalt trött av andra småsaker såsom att hålla upp dörren för andra människor.
En del kanske håller med mig och också tycker att vissa saker jag nämnde är jobbiga men jag tror skillnaden är att har man tex Aspergers så lider man verkligen av själva uppoffringen. Blir irriterad, trött, framförallt stressad och uttömd av att hela tiden tvingas spela med i de sociala rollspelen.