Kategorier
Läsarfrågor i bloggen

Är det vanligt med social utmattning vid autism?

Perry frågar

Jag undrar om det är vanligt att krascha socialt när man har autism? Jag är född på 60-talet och hela mitt liv har varit fyllt av mobbning (av mig), konflikter och utanförskap. Mobbningen började direkt från årskurs 1. När jag fyllde 18 år fick jag diagnosen schizoid personlighetsstörning.

Men ingen har brytt sig om det. Utan jag skulle gå skola och arbeta och rehabiliteras. Har då hela tiden mött mobbning (av mig) och konflikter. Min skolgång och arbetsliv har fungerat hemskt dåligt. Blev helt utbränd vid 50 år ungefär. Fick då min autismdiagnos och 100 % sjukersättning till slut. Min erfarenhet av livet är som en långvarig serie krasch. Jag skulle tro att många med autism har den erfarenheten.

Paula svarar

Enligt min erfarenhet är det inte alls ovanligt att vi med autism kraschar socialt. Och Tony Attwood använder faktiskt begreppet ”folkmattad” i sin bok för att åsyfta den sociala utmattning en autist kan uppleva efter att hen umgåtts med andra människor. Det kan ta väldigt mycket energi av oss autister att delta i sociala sammanhang!

Blev socialt utmattad

Jag har själv blivit socialt utmattad/folkmattad vilket tog alla mina krafter. Till slut kändes det som att jag fick en ångestklump i magen varje gång mobiltelefonen plingade till för ljudet betydde att jag hade fått ett SMS som väntade på ett svar. Jag visste att min folkmattade hjärna skulle behöva lägga energi på att fundera ut vad jag skulle svara och hur jag skulle uttrycka mig samt relatera till vad den andre hade skrivit till mig. Ofta hände det att jag inte svarade alls vilket i sin tur resulterade i dåligt samvete, och detta trots att jag redan hade förklarat för alla att jag inte kunde lova att deras SMS och mail skulle få svar. Jag hade nästan lust att göra mig av med mobiltelefonen men visste att jag inte kunde det för jag behövde den p g a mitt jobb. Jag vet att det låter som psykisk ohälsa, men det var det inte utan handlade bara om social utmattning. Känslan av utmattningen var väldigt stark.

Försvårade min återhämtning

Det som försvårade min återhämtning var att jag hade gått på myten att ”det är dåligt i längden att sitta hemma för mycket för man mår sämre i det långa loppet av social isolering.” Under Covid-pandemin fick jag möjlighet att isolera mig ordentligt och märkte hur otroligt bra jag trivdes med det. Och till slut fick en psykolog mig att förstå att de människor som i det långa loppet mår dåligt av ensamaktiviteter tillhör en helt annan människotyp än jag! Och skulle jag mot förmodan ångra min isolering när jag blir äldre skulle det inte vara några problem, sade han: i så fall skulle jag i framtiden kunna söka mig till föreningar för att hitta ett socialt sammanhang igen (fast i dagsläget tvivlar jag på att jag någonsin kommer att tröttna på ensamaktiviteter).

Inte naturligt för alla

Det var inte alls ovanligt att autism förr i tiden blev förväxlad med schizoid personlighetsstörning. Många med schizoid personlighetsstörning saknar ett behov av sociala kontakter och mår dåligt när de blir tvingade till det. Jag vet att det är autism du har, men eftersom din autism blev förväxlad med schizoid personlighetsstörning misstänker jag att du kan ha liknande drag som jag. Om du har det är det inte alls konstigt att du blivit socialt utmattad. Det är inte naturligt för alla att umgås med andra människor ”ständigt och jämt”, i alla fall inte på det sätt som förväntas.

Texten fortsätter under annonsen.

ANNONS

Min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom finns att köpa på Bokus och Adlibris.

Mobbning kan ha betydelse

Vi får inte heller glömma bort de sociala faktorernas betydelse vid utmattning. Du beskriver en uppväxt och ett vuxenliv kantat av mobbning och konflikter vilket jag verkligen beklagar. Det låter som att du har haft det jättetufft! Mot bakgrund av det du beskriver låter det logiskt för mig om det du varit med om också skulle ha bidragit till din utmattning. Den svenska psykologiprofessorn Dan Olweus konstaterade i sin bok redan på 1990-talet att mobbning kan ge ödesdigra effekter som kan kvarstå i väldigt många år.

Ta hand om dig

Jag är jätteglad för din skull att du äntligen fått en autismdiagnos och sjukersättning. Gör bara inte samma misstag som jag och börja jämföra dig själv med människor utan funktionsnedsättning. Det är tyvärr lätt att utgå från vad andra människor orkar och hur mycket de vill umgås med andra och sedan få för sig att man själv borde orka och må bra av detsamma. För så är det inte! Om det är möjligt, försök undvika aktiviteter och sociala sammanhang som tar energi av dig på ett negativt sätt. Ta hand om dig!

Hjälp mig informera om NPF genom att dela det här inlägget på exv. Facebook, X, WhatsApp m.fl.:

Skriv en kommentar eller läs andras kommentarer till det här inlägget. Genom att skriva en kommentar accepterar du mina kommentarsregler.

Man kan boka mig för en föreläsning, köpa min bok, fråga mig om autism och följa min blogg.

Var inte rädd att be om hjälp om livet känns hopplöst! Här är en lista på stödlinjer och telefonjourer som du kan kontakta om du behöver stöd. Ring 112 om du har allvarliga suicidtankar.

Boka en föreläsning med mig

Kontakta mig via kontaktformuläret om du vill boka mig för en föreläsning om autism. Läs mer om mig och mina föreläsningar här.

Reklam för min bok

”Viktig bok, att höra om trötthet och svårigheter, samtidigt som stor fokusering inte behöver vara dränerande. Boendestöd är inget att skämmas för, även om man verkar välfungerande.”
-Eva, mamma till vuxen Aspergare, 5 juli 2022

Min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom finns att köpa på Bokus och Adlibris.

Fråga mig om autism

Använd frågeformuläret om du vill ställa en autismrelaterad fråga till mig. Här hittar du mina svar på tidigare frågor.

Följ min blogg

Följ gärna min blogg via push-aviseringar (den vita bjällran med blå bakgrund). Man kan också följa min blogg via Facebook, Instagram eller RSS. Bloggen finns också som app till Windows, Mac och Linux samt Android.

Senaste svar på alla blogginlägg

12 svar på ”Är det vanligt med social utmattning vid autism?”

Jo när jag föddes på 1960 talet fanns det ju inga moderna Autism diagnoser. Tiden fram till skolan var harmonisk. Jag lekte själv och ville inte umgås med andra barn. Eländet började när jag var tvungen att börja skolan. Jag var rädd för alla andra barn och trivdes inte. Jag passade inte in helt enkelt. Sen började mobbningen som varade hela skolgången.

Blev hemmasittare efter grundskolan. satt hemma i sex år. Sen blev det kontakter på Psyket under tidigt 80 tal. Jag pratade just ingenting och ville vara ensam. Jag fick då diagnosen Schizoid Personlighetsstörning. Sen skulle jag rehabiliteras och gå skola och arbeta.

Så resten av mitt liv har jag kämpat med att gå skola och försöka arbeta. det har gått mycket dåligt. Fått möta mobbning både i skola och på arbete. Det finns som en naturlag att man skall hata personer med Autism. Har varit totalt utbränd flera ggr i livet. först vid 50 års ålder fattade Psyket att jag har Autism. Då gick det fort och jag fick äntligen min Sjukersättning. Så nu kan jag leva på mitt eget sätt. Jag trivs bäst ensam och undviker relationer. Eftersom jag är född på 60 talet är jag som ett offer för min tid. Det fanns ingen modern Autism diagnos. Allt gick ut på att man skulle jobba eller gå i skola. Hade man sociala problem var man både lat och ovillig eller hade Damp. Jag hoppas att de unga som har Autism får en bättre behandling än jag fick. Ett samhälle som accepterar Autism. Det blev en liten livshistoria det här. Hoppas nån tycker det var intressant att läsa det här.

Mvh. Perry

Så bra att du äntligen kan leva på ett sätt som passar dig! Att trivas bäst ensam och undvika relationer ses som en defekt eftersom det avviker från normen, men man ska leva på ett sätt man mår bra av. Och faktum är ju att majoriteten av människor mår bra av social gemenskap, men det gäller ju inte alla vilket man borde prata mer om!

Tyvärr finns det fortfarande många med autism som far illa, men det som är positivt idag att diagnosen ofta (dock inte alltid) kommer tidigare än vad som var fallet förr. Föräldrarna till autistiska barn kan åtminstone stärka barnets självkänsla idag även om skolan skulle motarbeta föräldrarna och vägra barnet stöd.

Svara

Med Covid-isoleringen blev alla andra tvungna att leva som jag, vilket många inte klarade av, medan livet tuffade på som vanligt för min egen del.

Precis! Jag brukar faktiskt numera använda Covid-isoleringen som ett exempel när jag föreläser. Många neurotypiker tycker att jag ska utsätta mig själv för social träning, men samtidigt var de inte villiga att själva utsätta sig själva för isolering och ensamhetsträning under pandemin även om det faktiskt handlade om liv och död!

Svara

Ingen skulle må bra av social gemenskap om det bara innebär att bli dömd, kränkt och mobbad etc, som det oftast tycks vara för alla som är eller anses annorlunda. Jag gillade människor och att umgås och prata med alla initialt. En självvald ensamhet och isolering har sen allt mera växt fram eftersom folk ju aldrig var snälla mot mig tillbaka. Även fast jag själv alltid var det mot alla. Då är ensamheten LÅNGT att föredra!

Håller med dig, bra skrivet. Ibland behöver man dra en gräns och börja värna om sig själv och sitt eget välmående. Det är inte bara vi med autism som ska behöva anstränga oss utan alla behöver bjuda till, och ”vanliga” människor bevisar gång på gång att vi med autism inte är välkomna. Hur bra mår man då av att fortsätta försöka pressa sig själv in i olika sammanhang där man bara möts med kyla och förakt? Jag tycker det tyder på självrespekt att då dra sig ur och säga ”Tack, men nej tack, jag förtjänar bättre”. För det gör vi.

Så är det, och jag säger alltid på mina föreläsningar att det är mycket viktigt att skilja självvald isolering från det du beskriver. Man ska inte nöja sig med att autisten säger att hen vill vara ensam utan man ska ta reda på anledningen! För mig har påtvingad inkludering var till och med varit värre än mobbning (alltså även i de sammanhang då jag INTE varit mobbad).

En autist kan också vara inkluderad socialt, men när man undersöker saken närmare vill kanske autisten egentligen inte delta i det sociala men känner sig tvingad av läraren/arbetsgivaren/anhöriga. Så har det varit för mig! Den enda anledningen till att jag som barn ”ville” delta i många aktiviteter har varit att få beröm från andra, och det blir ju helt fel då.

Det jag beskriver är alltså självvald isolering p g a att autisten verkligen älskar att vara ensam, inte p g a att hen känner sig tvungen till det.

Svara

Jag hade velat vara med, kan jag ärligt säga. Men jag blev så illa behandlad överallt och av allihop, så då insåg jag att ensamheten är mycket bättre och accepterade samt lärde mig att känna frid i den. Ibland försöker jag igen och inser att inget har ändrats därute. Att folk fortfarande är precis lika dömande, kalla, empatilösa och elaka. Och då vet jag numera att jag förtjänar bättre. Att få slippa alla som är så.

Jag håller med dig om att du förtjänar bättre! Jag vet att jag har skrivit det flera gånger tidigare, men om du vill hitta gemenskap tycker jag att du ska delta i autismträffar. Det finns ingen garanti för att ALLA människor (och då menar jag varenda en) som deltar i dessa träffar kommer att förstå varför vissa är sjukpensionärer eller har boendestöd, men majoriteten av deltagarna är varma och förstående där och ifrågasätter inte varför någon har sjukersättning och/eller boendestöd. Det är ytterst sällsynt att bli mobbad på sådana forum!

När jag deltog i autismträffar var det några enstaka personer som ifrågasatte varför jag hade aktivitetsersättning och boendestöd, men den övervägande majoriteten, d v s minst 95% av människor var respektfulla, varma och förstående.

Är sprungen ur samma tidsepok som du så jag känner alltför väl igen mycket av vad du skriver. Uppväxten med mest egentid var frid och fröjd fram till dess att jag skulle tvingas in i skolan och det var ju helvetet på jorden. Där det fanns ett antal skitungar med ett sjätte sinne för att zooma in på de som var lite annorlunda och därmed försöka göra livet väldigt surt för dem.

Skola och arbete sket sig och även om jag senare kunde läsa in skolan med bra betyg p.g.a. att det inte var någon närvaroplikt så finns det ju dessvärre inte några arbeten med samma flexibilitet. Själv blev jag klassad som deprimerad med social fobi och ett större antal karaktärsbrister som skulle tvingas bort.

Men grejen är att livet leker och jag mår skitbra bara jag får vara ifred och det är något även utbildade läkare tycks ha svårt att förstå när de sprider floskler som t.ex. ”Sokrates sa att människan är en social varelse” o.s.v. Men det är som det är och om jag fortsättningsvis får vara ifred så är jag mycket tillfreds med tillvaron.

Perry och Olle: Relaterar helt med er. Precis samma för mig. Mobbad och utstött hela livet, konstant sen 10-årsåldern fram tills jag isolerade mig helt p.g.a. pandemin 2020. Där upphörde det äntligen. Bästa som hänt mig är när jag fick sjukersättning! Det enda bra som någonsin hände. För nu får jag äntligen vara ifred från allt och alla och alla elaka människor. Alla som jag inte har valt själv.

Folk är elaka, de allra flesta. Mot utvalda personer, de som de tycker är annorlunda. Det är min erfarenhet. Jag tror det sträcker sig mycket längre samt går ut över fler individer och grupper än just de med autism.

Jag skulle önska att det blev lättare för de som verkligen behöver det att få sjukpension. De som varken mår bra av eller klarar av att arbeta. Och jag önskar att den här regeringen byts ut vid nästa val.

Jag har varit extra utmattad nu för tappade min högerlins för tre veckor sen så har bara sett på vänster öga och då mest på nära håll. Ska hämta den nya den här veckan. Så kunde ej använda datorn och skriva grattis till dig på födelsedagen så gör det här istället.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *