I förrgår skrev jag ett inlägg om varför det ibland i vissa avseenden känns svårare för mig att ha Aspergers syndrom som vuxen jämfört med hur det var när jag var barn. Men vissa saker har faktiskt blivit lättare för mig sedan jag blev vuxen. Som exempelvis det här med självförtroendet. I skolan lärde jag mig att annorlunda var detsamma som fel, men nu i vuxen ålder vet jag om att jag duger som jag är, oavsett vad andra människor runt omkring säger.
Dessutom ställdes det enorma krav på mig i skolan när jag var barn, och jag gjorde mitt bästa för att uppfylla dessa. Jag fick inte isolera mig på rasterna utan tvingades vara med när mina klasskamrater spelade ett bollspel, det ansågs nämligen skadligt om man var ensam för mycket. Och jag tvingades göra läxor, plugga ämnen som jag hade riktigt, riktigt svårt för och gå upp tidigt på morgnarna för att gå i skolan även om jag var så trött att jag inte klarade av att ta in någon information på lektionerna. Nu när jag är vuxen, kan jag däremot isolera mig hur mycket jag vill för jag vet om att det inte är skadligt för just mig att vara ensam i flera veckor trots att psykologerna kanske påstår att människor är sällskapsdjur.
Som vuxen har jag även haft en möjlighet att välja ett yrke som matchar mina intressen och där jag inte behöver göra sådant som jag har svårt för. Som barn blev jag däremot tvingad att sitta framför skolböckerna där jag försökte lära mig meningar utantill utan att förstå helheten. Vi som har Aspergers syndrom är ofta inte ”allätare” till skillnad från andra människor som ofta kan lite allt möjligt. Många av oss med Aspergers syndrom är ofta superduktiga experter på endast ett eller två ämnen, men däremot kan vi vara dåliga på allt annat. När man har en så här ojämn begåvning, kan det vara riktigt svårt att klara skolan där man förväntas lära sig alla möjliga ämnen, och det har vi inte alltid förutsättningarna för.
Av dessa anledningar tycker jag att det är underbart att vara vuxen, och trots att kraven på mig i vissa avseenden är högre nu, är jag riktigt, riktigt lycklig idag 🙂
12 svar på ”Är det svårare att ha Asperger som vuxen? Del 2”
Härligt att du är lycklig
Tack! Ja, jag tycker faktiskt att det är jättehärligt att vara vuxen 🙂
Jag märker på Theodor också att han trivs med att inte vara barn;) Han har alltid hellre umgåtts och pratat med vuxna i lugn och ro istället för att stoja runt med andra barn.
Det där kan jag känna igen! När jag var barn, låg det liksom en förväntan på att jag skulle leka kurragömma och annat med andra barn men det intresserade mig aldrig. Då föredrog jag också, precis som din son, att ta det lugnt och prata med vuxna istället.
Nu blir jag ju nyfiken. Vill du berätta för mig vad du jobbar med?
Absolut! 🙂 Jag föreläser om Aspergers syndrom. I början gjorde jag föreläsningar mer som en hobby, men sedan april 2013 försörjer jag mig helt och hållet på mina böcker och föreläsningar. Det passar mig perfekt eftersom jag inte behöver jobba 40 timmar i veckan och jag kan planera föreläsningarna hemma de dagar jag har ork. Men visst är det slitigt också, men det är nog det enda jobbet jag skulle klara av.
Jag ångrar lite att jag gick i vanlig klass när jag gick i skolan. Jag hade behövt en skolgång anpassad efter mina problem. Men eftersom ingen förstod att jag hade Aspergers syndrom så var det aldrig aktuellt med en anpassad skolgång och eftersom jag hade bra betyg så var det ingen som anade att någonting var fel. Iofs så hade jag nog upplevt mig ännu mer annorlunda om jag hade haft en anpassad skolgång men det hade nog ändå varit bra för mig. För ärligt talat så har de krav som skolan har ställt på mig under alla år varit väldigt jobbiga att leva upp till. Framförallt de krav som inte har med studierna att göra tex friluftsdagar, utflykter, raster mm.
Jag hade definitivt också behövt en anpassad skolgång! Och förut kände jag mig arg över att så många år gick förlorade för jag lärde mig ändå ingenting i skolan som jag inte hade kunnat lära mig hemma. Men nu ser jag det positiva istället: jag vet vad som gick fel, och den kunskapen kan jag använda mig av när jag föreläser om Asperger i skolor.
Jag tyckte också att friluftsdagar och raster var jättejobbiga, och det tog mycket mer energi än lektionerna.
Samtidigt så är gräset alltid grönare på andra sidan dvs om jag hade fått en anpassad skolgång så hade jag nog undrat hur det hade varit att gå i en vanlig klass. Nu har jag trots allt ungefär samma erfarenheter av skolan som alla andra i samhället har. Jag hade lärt mig mycket mer om jag hade fått studera på mitt sätt. För mig låg effektivitetsgraden i skolan på typ 1% dvs jag fick kanske ut 1% av vad jag hade kunnat få ut av tiden i skolan. Nu tror inte jag att skolans uppgift i samhället är att främst utbilda barnen utan snarare att passa barnen så att båda föräldrarna har möjlighet att arbeta heltid. Därför tror jag inte att skolan har något vidare intresse av att utbilda barnen så optimalt som möjligt och därför spelar det inte heller särskilt stor roll för inlärningen att jag gick i vanlig klass. Jag fick med mig lika mycket eller lika lite kunskap ut från skolan som alla andra barn. Jag är inte mer okunnig än andra människor i det här samhället så att jag har lärt mig otroligt lite i skolan har ingen betydelse och det är definitivt inte det som gör att jag inte platsar i arbetslivet. Däremot så hade jag nästan säkert mått mycket bättre psykiskt under alla år i skolan om jag hade fått en anpassad skolgång. Det jag framförallt hade behövt är mer lugn och ro med färre störande inslag i skolmiljön.
Jag har full förståelse för de barn som är ”hemmasittare” och som vägrar att gå till skolan. Jag tycker de gör helt rätt. Den vanliga skolan är inte anpassad för personer med Aspergers syndrom och jag tycker det är modigt av eleverna med Aspergers syndrom och andra diagnoser att vägra gå till skolan. Själv tvingade jag iväg mig till skolan varje dag och för mig var grundskolan som ett 9 år långt fängelsestraff. Som tur är så har jag avtjänat det straffet nu. Tyvärr har ”skolstraffet” ersatts av socialtjänstens fotboja men det är en annan historia.
Jag brukar precis som du också kalla skoltiden som ett långt fängelsestraff! Och det känns t om som att jag hade trivts bättre i fängelse än i skolan, men eftersom jag aldrig suttit i fängelse, kan jag inte veta helt säkert 😉
Jag har ibland föreläst för föräldrar varav vissa har barn som vägrat gå till skolan, och vissa av dessa barn har t om varit så skräckslagna att de skrikit och slagits för att slippa skolan. Så om man vägrar, handlar det kanske inte ens alltid om mod utan överlevnadsmekanism. Om man mår tillräckligt dåligt, vägrar man kanske automatiskt, fast jag vet inte? Ibland undrar jag varför jag inte vägrade. Jag var också skräckslagen, rädd och mådde dåligt men kanske mår dessa barn ännu sämre än vad jag mådde?
Det är säkert sant som du säger att det inte alltid handlar om mod utan många gånger om en överlevnadsmekanism. Det är nog många saker som spelar in och det är svårt att veta från fall till fall varför de inte går till skolan. Men oavsett anledning så tycker jag att elever med Aspergers syndrom ska kräva en anpassad skolgång och om de inte får det så tycker jag att de gör rätt i att vägra att gå till skolan. Detta gäller såklart inte de elever med Aspergers syndrom som inte har problem med att gå i skolan som vanligt.
Håller helt och hållet med dig!