”Men om du föreläser, skriver böcker och bloggar om Aspergers syndrom och autism varje dag, kretsar bara hela ditt liv kring din diagnos, och det är inte bra att tänka för mycket på sin diagnos”, får jag ibland höra. Men jag förstår inte varför det inte är bra.
Att mitt arbete tar upp nästan all min energi är sant, men vad skulle det finnas för ett annat alternativ? Sjukersättning? Och är det verkligen så fel om man är intresserad av sitt arbete? Hade det också varit fel om jag hade arbetat med konst eller musik eller gäller det endast när jobbet har med Aspergers syndrom eller någon annan neuropsykiatrisk diagnos att göra? Enligt mig har även många andra människor utan diagnos saker i sina liv som deras liv kretsar kring. När människor träffar den stora kärleken, börjar också deras liv ibland kretsa kring partnern och så småningom barnen. Är det verkligen helt fel?
Och dessutom: vi Aspergare är ofta specialister på en eller två saker och lägger ner all vår tid på det. Diagnosen Aspergers syndrom är ett av mina specialintressen just nu och jag brinner för ämnet. Om det skulle få mig att må dåligt att tänka på min Aspergers syndrom, skulle saken naturligtvis komma i ett annat ljus. Men för mig är Aspergers syndrom inte någonting negativt utan det är helt enkelt en del av vem jag är.
Med detta sagt önskar jag att vi levde i en värld där mina föreläsningar, böcker och bloggar inte skulle behövas. I en sådan värld skulle alla människor bli accepterade som de är, och ingen skulle behöva förklara för andra varför man behöver boendestöd, färdtjänst, sjukersättning eller varför man inte vet hur man kokar kaffe trots att man utåtsett ser helt normal ut och har ett normalt IQ.
Men nu har vi tyvärr inte kommit dit ännu, och därför måste vi som har Aspergers syndrom ta saken i egna händer och rätta till alla missförstånd. Många neurotypiska människor ser det som en självklarhet att bli förstådd, men vi som har Aspergers syndrom måste ofta kämpa för att samhället ska acceptera det faktum att vi inte alltid klarar av samma saker som andra människor. Och alla människor vill förmodligen bli accepterade som de är.
Ingen skulle förmodligen säga till en svårt hjärtsjuk person: ”jag vet att du fick hjärtattack igår, men om du bara ändrade din attityd lite så skulle du inte behöva ligga i sängen idag”. Det skulle ju vara elakt och helt absurt. Men byt bara ut den hjärtsjuka personen med någon som har Aspergers syndrom så anses det vara mycket mer normalt. För hur många Aspergare har inte fått höra: ”Jag vet att du har Aspergers syndrom, men det är ingen orsak till att kräva specialbehandling och låta bli att träna på saker man har svårt för”. Och så länge det finns så här mycket okunskap i samhället, kommer jag fortsätta göra allt för att rätta till dessa kunskapsluckor.
14 svar på ”Är det farligt att tänka för mycket på sin Aspergers syndrom?”
Noen diagnoser, kan det være lurt å ikke tenke så mye på. For eksempel min anoreksi. Tenker jeg for mye på den, blir det mye tall og kalorier. Men min asperger, gir det meg forståelse av å tenke på og lese om og jeg forstår lettere samspillet mellom mennesker når jeg leser blandt annet det du skriver og sammenligner med det jeg tenker og opplever.
Jag är ledsen att höra att du har anorexi! Och jag tycker att du gör klokt i att inte tänka för mycket på det. Men med Aspergers syndrom är det annorlunda, precis som du skriver. Jag tror att jag gillar att tänka på min Asperger eftersom jag ser mitt annorlundaskap som något positivt. Men anorexi gör säkert livet svårt, och då kan det vara bra att tänka på andra saker istället.
Anorexia är väl överrepresenterat hos tjejer med Aspergers syndrom? Nu är jag långt ifrån expert på Anorexia men om jag inte är helt ute och cyklar så är det någon form av tvång/ångest och det är vanlig samsjuklighet med Aspergers syndrom.
Jag tror att det ligger något i att man inte ska tänka för mycket på sina diagnoser. Samtidigt ska man inte heller förneka diagnosernas betydelse. Jag tror det bästa är att anpassa sitt liv efter diagnoserna och sedan försöka leva i nuet utan att tänka för mycket på diagnoserna.
Håller med om att man borde leva i nuet, så länge diagnoserna inte råkar tillhöra ens specialintressen! För mig är Aspergers syndrom bara något positivt, en stor del av mig själv och någonting som jag aldrig skulle vilja leva utan. Med detta sagt pratar jag nästan aldrig om Aspergers syndrom med mina vänner som inte har diagnosen och inte med min familj, men desto mer med de som har det och är intresserade av ämnet. Men mår man dåligt över sin diagnos, bör man naturligtvis inte tänka för mycket på den.
Du har rätt i att anorexia är överrepresenterad hos tjejer med Asperger. Och även många killar som har anorexia har Asperger eller åtminstone autistiska drag. Tyvärr kommer jag inte ihåg källan men minns ha läst det.
Och så länge det finns så här mycket okunskap i samhället, kommer jag fortsätta göra allt för att rätta till dessa kunskapsluckor.
Det är vi många som är tacksamma för att du gör.
Jag har blivit rådd att inte nämna att det är Aspergers syndrom jag har och även kommit fram till att det inte direkt har hjälpt mig när jag ändå har sagt det. För folk vet egentligen inte vad det innebär och skulle de göra det så är det inte vad diagnosen betyder för mig utan snarare vad det kan innebära att ha Asperger. Det har också fått mig att tänka på mina egenheter som något annat än just Asperger, som även för mig är ett rätt brett begrepp. Jag har kommit fram till att mina största problem, och troligen också positiva egenskaper nu beror på något som kallas HSP, Hyper Sensitive Personality, och tycker att det beskriver mig bättre än en Aspergerdiagnos. Det begreppet är kanske inte fullt så brett som Asperger men passar säkert in på en del människor med Asperger.
Jag vet att många låter bli att berätta för andra att de har Aspergers syndrom och de känner att de endast fått möta en massa fördomar när de sagt det. För mig känns det bra att berätta, men jag har full förståelse för att alla inte vill göra det. Så jag förstår dig verkligen!
Jag har träffat många Aspergare som sagt att diagnosen HSP passar bra in på dem, så du är långt ifrån ensam där. När det gäller mig själv så tycker jag att Aspergers syndrom beskriver mig rätt så bra trots att jag inte passar in på de stereotypiska beskrivningarna om syndromet.
Jag har träffat många Aspergare som sagt att diagnosen HSP passar bra in på dem, så du är långt ifrån ensam där.
Nu var det ett tag sedan jag läste beskrivningen av HSP men jag har för mig att jag kände igen mig ganska mycket i den ”diagnosen” också. Problemet med HSP är väl att det inte är en diagnos dvs man har inte mycket för att vara HSP annat än att man kanske förstår sig själv bättre. Fördelen med Aspergers syndrom är att omgivningen måste visa hänsyn till en eller rättare sagt de borde de om de hade haft kunskap och förstånd till det.
Hittat någon shejk som kan försörja alla asbergare än Paula eller går det trögt med shejkletandet?
Hänsyn ska man alltid visa men jag menar mer att omgivningen borde visa människor med Aspergers syndrom extra mycket hänsyn. Jag tycker det. Faktiskt.
Jag håller med dig om att omgivningen borde visa hänsyn till oss! Men sen ska man naturligtvis visa hänsyn till alla, precis som du skrev.
Ingen shejk har det blivit än så länge, hihi! Men jag har fortfarande några dagar på mig, så får se vad som händer 😉
Åh jag kan inte svara till aspergare. Min Asperger eller om det är demens gör så att jag inte kan stava ordentligt längre.
Oroa dig inte, eller isåfall har jag också demens! För vissa dagar stavar jag bara slarvigt av någon anledning.
HSP .. ? hur går det borta i Kuwait .. är det bra väder eller ? 🙂 hoppas denna föreläsning går lika bra som den du gjorde i västerås 😉 hihi ^^
Det går bra här, ska snart skicka ett nytt inlägg och berätta hur det gått 🙂 Dock har jag inte föreläst än, föreläsningen kommer inte vara förrän på torsdag. Det är fint väder ute. Jag låg på stranden i morse på strandstolarna precis som igår, men fick gå tillbaka till hotellet efter ett tag eftersom det var alldeles för varmt.