Mitt samtalspartner: – Men vilket inrutat liv du lever, Paula, tröttnar du aldrig på att gymma ensam på samma gym år ut och år in och äta samma maträtter varenda dag, vill inte du testa nya motionsformer och nya rätter?
Jag: – Nej, absolut inte, jag är väldigt nöjd med mitt rutinbundna liv.
Mitt samtalspartner: – Men blir det inte tråkigt för dig i längden att leva så här inrutat? Du är ju ointresserad av det allra mesta: filmer, musik, inredning, historia, konst, arkitektur osv. Vill inte du försöka skaffa nya intressen, du har ju knappt några?
Jag: – Nej, tvärtom, mitt liv är bara roligt. Och hur kan du säga att jag knappt har några intressen? Visst har jag kanske inte så många intressen kvantitetsmässigt, men kvalitetsmässigt håller mina intressen mig sysselsatta resten av livet. Det är snarare DU som saknar äkta intressen trots att du säger dig vara intreserad av det allra mesta. Du blir ju uttråkad om du blir sjuk och måste stanna hemma ensam i bara några dagar. Jag skulle kunna isolera mig i flera års tid utan att träffa en enda människa utan att ha tråkigt.
Mitt samtalspartner: – Men du förstår inte vad du missar! Du har ju inte ens testat mina favoritmatlagningsrecept, hur kan du veta att du inte skulle gilla dem? Och så många motionsformer har inte du heller testat. Tänk om du skulle hitta nya intressen som du skulle gilla ännu mer än dina nuvarande?
Jag: – Men jag vill inte testa nya saker eftersom jag aldrig någonsin i hela mitt liv hittat godare rätter och haft mer intressanta intressen än vad jag har nu. Det är energikrävande för mig att testa nya saker för att sedan till 99 procents säkerhet bara bli besviken. Och tänk om jag mot förmodan skulle gilla dessa nya motionsformer och dina favoritrecept väldigt, väldigt mycket? Då skulle jag överge mina nuvarande matrutiner och motionsvanor helt och hållet, och börja syssla med dessa nya som du föreslagit för mig. Då skulle du också börja ifrågasätta mitt liv efter ett tag och undra om jag inte vill testa något nytt igen.
Mitt samtalspartner (skakandes på huvudet): – Du är helt omöjlig!
Detta har varit den största svårigheten för mig med att leva med Aspergers syndrom. Det är inte alls jobbigt att leva efter rutiner, men däremot är det jobbigt om jag alltid blir ifrågasatt för min inrutade livsstil och känner att jag måste göra omgivningen övertygad om att jag faktiskt mår bra och älskar livet. Det är inget problem för mig att inte klara av att städa själv, jag har ju min boendestödjare som gör det åt mig.
Däremot är det ett problem för mig om jag får höra från omgivningen: ”Men det är inte bra att vara beroende av boendestödinsatser resten av livet” när jag faktiskt levt så här en väldigt lång tid och det har fungerat mycket bra för mig! Att bli ifrågasatt någon enstaka gång skulle förmodligen inte vara något problem, men däremot blir det ett problem om man måste ha samma slags diskussioner flera gånger om dagen och varje gång man träffar nya människor.
Det är inte jobbigt för mig att leva med Aspergers syndrom, men om jag hamnar bland människor som inte förstår mig, kan livet bli jobbigt. Nuförtiden när jag för det mesta omges av människor som förstår mig och accepterar mig som jag är, är livet däremot hur lätt som helst! 🙂
8 svar på ”Är det alltid Aspergers syndrom i sig som gör livet jobbigt?”
Hej 🙂 har en 17 årig dotter som har diagnosen Asperger.Idag åkte hon iväg med klassen på en utflyktsresa med klassen och ska vara på en ö tills imorrn och umgås.Förra året gjorde de samma sak och hon tyckte det var jättekul:) Fick ett sms nyss av henne att det är så tråkigt och hon orkar ingenting 🙁 Hon har ingen energi skrev hon för att det var så tråkigt.Är detta ”normalt” eller hur jag ska uttrycka mej för en tjej med asperger att känna så här?
Kan ju tillägga att det är väldigt sällan som hon tycker nåt är kul….
Kram Ammi
Hej Ammi!
Jag är ledsen att höra att din dotter inte trivs på klassresan 🙁 Vissa personer med Aspergers syndrom har väldigt begränsade intressen och tycker att allt som inte är specialintressen är tråkigt. Jag själv tycker att väldigt få saker är roliga i livet, det mesta är bara tråkigt. Men däremot de få sakerna som är mina specialintressen tycker jag väldigt mycket om, mycket mer än vad andra ”normala” människor tycker om sina intressen. Nu när jag är vuxen, tackar jag nej till det mesta och sysslar i princip bara med mina specialintressen på fritiden. Därför älskar jag mitt liv och har aldrig någonsin tråkigt! 🙂
Jag kan känna igen mig i din dotter. Allt vad jag tvingades göra som barn och tonåring var tråkigt: utflykter, lekar på rasterna (JO, jag tvingades faktiskt vara med på lekarna för läraren tillät mig inte vara ensam på rasterna för att läsa tidtabeller eller grammatikböcker), konfirmationsläger osv. Det enda jag ville syssla med var grammatik! Mitt tips till dig är att om din dotter har något specialintresse som hon tycker om, uppmuntra henne att syssla med det om hon vill. Och kolla gärna om hon skulle ha möjlighet att hoppa över utflykter i framtiden om hon inte vill vara med. Kram, hoppas det löser sig!
Hur kommer det sig att hon tyckte det var roligt förra året men inte i år? Jag tycker det är konstigt att hon ändrat inställning från ett år till ett annat.
Tack så mycket för ditt svar 🙂 Det special intresse hon har nu är att titta på serier på datorn och det är nog ca 15 serier hon följer(puh)
Mats= Jag vet inte riktigt heller varför hon tycker det är sämre i år.Prata nyss med henne och hon sa att de nya tjejerna som börjat ettan var många o de hade så kul tillsammans.Hon kan nog inte riktigt bara gå o sätta sej vid dem som kanske du och jag gör.Hon går ju i tvåan nu o de är inte så många tjejer där(3 st)
Tur nog så kommer hon hem imorgon som jag sa.
Ha en bra kväll//Ammi
Det kanske är så enkelt att det sociala umgänget ser annorlunda ut den här gången då.
Jag vet inte om det är normalt för en människa med Aspergers syndrom att känna så som din dotter gör men jag kan säga som så att jag uppskattade aldrig klassresor. Klassresor för mig var långa resor, många elever som gapade och skrek, ingen tid för återhämtning och inget slut i sikte på många, många timmar om klassen ska övernatta också. Fy!
Jo, det där med att någon kan vara fundamentalt annorlunda är svårt för många. Att någon inte klarar av ett eller annat brukar gå in. Men att önska sig helt andra saker i livet och få glädje av helt andra saker än andra är lite svårare.
Slutsats efter att ha läst detta inlägg:
Din samtalspartner är totalt respektlös!
Själv brukar jag bli jätteförbannad varje gång någon säger emot det jag säger om mig själv! Jag är så van att ”alla” tjafsar emot det jag säger, och försöker övertala mig att de har rätt- även om det handlar om MIG!!
Jag blir alltid chockad och slutar aldrig att förvånas över hur andra människor har mage att käfta emot det jag berättar om MIG! Jag tröstar mig med att tänka att de har något osynligt handikapp eller psykisk störning, för normalt är det fan inte!
Är de personer som du beskriver i olika blogginlägg, som har åsikter om ditt liv osv, din familj, vänner, kollegor, bekanta etc, eller är det bara folk du ”råkar ut för” eller tvingas ha med att göra? Man kan aldrig påverka vilka människor som korsar ens väg i livet, eller hur de agerar mot en, men jag skulle aldrig i livet ha vänner som inte accepterar mig fullt ut utan att ifrågasätta mitt liv och mina val!
Tack för en sanslöst bra blogg med ett utomordentligt bra sätt att förklara och skildra Asperger!