Annorlundaskap måste inte vara ett skäl till en förändring

Inte sällan får jag mejl från anhöriga till barn, ungdomar och vuxna med autism som undrar hur de kan hjälpa sina autistiska närstående till en beteendeförändring. Ibland handlar det om att autisten sitter för mycket vid datorn, ibland om att hen vänder på dygnet och ibland om att hen inte tar initiativ till att hitta på aktiviteter och är dålig på att höra av sig till vänner. Och då blir alltid min fråga: finns det ett verkligt problem?

Är ytterst kulturellt

Låt mig förklara mig. Vi människor är programmerade för att reagera negativt på det som kraftigt avviker från normen, men vad dessa normer sedan består av skiljer sig kraftigt från kultur till kultur och från en tidsperiod till en annan. I vissa kulturer ses utomäktenskapliga relationer som ett väldigt problem som anses behöva åtgärdas medan i det arbetsorienterade Sverige verkar arbetslöshet vara ett av de största bekymren. Att bara sitta hemma på dagarna påstås orsaka alla möjliga problem i form av allt mellan depression och utanförskap. Men när jag berättade i Algeriet att jag hade aktivitetsersättning och spenderade dagarna hemma tyckte många att det lät väldigt mysigt för att få betalt för att göra ingenting!

Ibland är det omgivningens problem

Så frågan är varför det är ett problem att vända på dygnet. Lider autisten själv av sin dygnsrytm eller är det omgivningen som tycker att autisten borde sova vid samma tider som de flesta andra människor? Om autisten lider av sin dygnsrytm, vad bottnar problemet i? Har autisten en dålig sömnkvalitet p g a bristen på dagsljus och lider hen av trötthet på dagarna? Eller är autistens enda problem omgivningens tjat om att hen borde anpassa sig till kulturella förväntningar vilket får autisten att känna skam och dåligt samvete? Om det enda problemet är omgivningen och dess bemötande borde problemet lösas genom att omgivningen skaffar kunskap om autism och börjar tolerera annorlundaskap!

Ibland är det bra att unna sig

Detsamma kan sägas om datorsittande. Varför är det ett problem? Sitter autisten så mycket vid datorn att hen missköter sitt jobb och riskerar att få sparken? Får hen huvudvärk av att stirra på en skärm? Eller är det omgivningen som har fått för sig att datorsittande är dåligt trots att autisten mår bra? Visst, det kanske inte är helt hälsosamt att stirra på en skärm, men handen på hjärtat, vem har inte ohälsosamma vanor? Hur hälsosamt är det att äta snabbmat, röka eller äta lördagsgodis? Ibland kan det vara bra att unna sig själv vissa ohälsosamma vanor så länge de får oss att må bra!

Fick fundera över viktiga frågor

Själv inbillade jag mig länge att det var ett problem att jag är dålig på att höra av mig till vänner och frågade till och med en psykolog om tips på hur jag skulle kunna motivera mig själv till en förändring. Psykologens frågor blev: ”Varför känner du att du borde bli bättre på att höra av dig? Vill du göra det för din egen skull eller vill du förändras för att du tror att det förväntas av dig och du har svårt att göra andra besvikna?” Jag blev tyst för jag hade aldrig tänkt i de banorna!

Lösningen var självacceptans

Som ni kanske minns skrev jag nyligen i ett blogginlägg om människans tre själv: det faktiska självet, böra-självet och idealsjälvet, och i detta fall hade det alltså varit mitt böra-själv som hade tagit överhanden! Mitt böra-själv hade försökt intala mig att jag behövde förändras, och detta i sin tur hade orsakat självdiskrepans. Och eftersom jag inte hade ett verkligt problem var den rätta lösningen för mig att lära mig att acceptera mig själv som jag var!

Hade ett helt annat problem

Fast egentligen är det fel att säga att jag inte hade ett problem för det hade jag visst: jag hade låtit mitt böra-själv ta överhanden, och det var däri problemet låg och inte i det faktum att jag var dålig på att höra av mig. Och eftersom jag tyckte att det var jobbigt att inte vara som jag trodde att jag borde vara behövde jag exponering. Om jag trodde att någon skulle bli besviken på att jag inte gjorde som jag trodde förväntades av mig skulle jag stanna upp och uppmärksamma vilka känslor det väckte hos mig. ”Nu känner jag att någon tycker att jag är operfekt. Men jag stannar upp i känslan och lär min hjärna att den inte är farlig!”

Måste inte vara ett problem

Annorlundaskap måste inte vara synonymt med ett problem. Bara för att en autist gör och agerar annorlunda än 95% av befolkningen måste det inte betyda att autisten borde förändras. Ibland är det omgivningen som borde rannsaka sina attityder, och ibland borde autisten träna på att våga bejaka sin autism och inte låta böra-självet ta överhanden trots pressen från samhället att förändras och anpassa sig!

Skriv en kommentar eller läs andras kommentarer till det här inlägget. Genom att skriva en kommentar accepterar du mina kommentarsregler.

Man kan boka mig för en föreläsning, köpa min bok, fråga mig om autism och följa min blogg.

Var inte rädd att be om hjälp om livet känns hopplöst! Här är en lista på stödlinjer och telefonjourer som du kan kontakta om du behöver stöd. Ring 112 om du har allvarliga suicidtankar.