Igår skrev jag ett inlägg om hur jag i likhet med vissa andra med Aspergers syndrom kan tolka språket annorlunda än andra människor, och då kan det uppstå missförstånd i språkförståelsen trots att man ytligt sett har ett perfekt språk. När jag missförstår vad andra människor menar, kan det till och med ibland uppstå irritation. Man kan diskutera ett ämne fram och tillbaka utan att komma fram till en slutsats, när det grundläggande problemet egentligen ligger i att man har tolkat ett visst ord eller begrepp annorlunda.
Igår skrev jag om hur jag misstolkat begreppet ”kunna” och vilka missförstånd det uppstått pga det. Ett annat exempel på ett ord som jag misstolkat är ”behöva”. I mina ögon är det väldigt lite en människa behöver: Okej, mat och dricka behöver man för annars överlever man inte, men behöver man exempelvis ett hem? Knappast. Man skulle ju kunna överleva i skogen, men eftersom jag har möjlighet och råd, vill jag unna mig ett hem. För mig skulle det nämligen vara otänkbart att bo i skogen om man absolut inte är tvungen till det.
När jag förut bestämde att jag skulle skaffa en ögonfransförlängning, fick jag höra att jag inte ”behövde” göra det. Då blev jag riktigt irriterad. Klart jag inte behövde en fransförlängning, men jag ville göra det eftersom det gjorde mig glad, precis på samma sätt som jag ville ha ett hem! Vad var det för vänner jag hade som ville förstöra min glädje genom att säga att jag inte behövde en ögonfransförlängning? Var inte det en väldigt taskig kommentar? Vissa av dem åkte ju utomlands på semester trots att de i mina ögon inte ”behövde” det, men jag hade aldrig kommit på tanken att säga att de inte behövde åka utomlands eftersom vi hade det så bra i Sverige – jag visste ju att de ville åka och att resorna gjorde dem glada. Och några kompisar till mig ville skaffa en hund, men jag hade aldrig någonsin fått för mig att säga till dem: ”nej, köp ingen hund för du behöver inte det”. Hade jag inte varit en glädjedödare då?
Senare fick jag veta att jag hade missförstått alltsammans. Genom att säga att jag inte behövde en ögonfransförlängning, hade deras budskap mellan raderna tydligen varit: ”Dina ögonfransar är väldigt fina och långa helt naturligt, så du skulle kunna lägga ut dina pengar på andra saker istället om du vill det. För du ska inte ha dåligt självförtroende på grund av dina fransar för du är redan fin som du är”. Deras kommentar hade alltså varit menad som en komplimang och ingenting annat!
Då blev jag förvånad. Vad hade fått dem att tro att jag skulle ha dåligt självförtroende? Jag visste ju att mina ögonfransar var långa och fina helt naturligt, men jag ville göra dem ännu längre och finare. Helt enkelt eftersom jag ville unna mig det, precis på samma sätt som många andra ville unna sig att åka utomlands på somrarna trots att vi har det varmt i Sverige, men de ville kanske ha det ännu varmare.
Det var i alla fall väldigt skönt att få en förklaring till deras i mina ögon tämligen udda kommentar. Nu förstod jag vad de hade menat, och jag kunde skratta åt missförståndet 😀
19 svar på ”Andra missförstånd”
Jag blir ofta irriterad på hur andra människor tolkar mig och hur de uttrycker sig till eller om mig. Jag upplever ofta att andra människor säger taskiga saker till mig. Jag kommer ibland på mig själv med att ha tolkat in kränkningar av det slag som du skriver om Paula men ofta så är känslan så stark att jag är övertygad om att personerna har sagt som de har gjort för att vara taskiga mot mig. Jag blir ännu mer kränkt om de säger som de gör efter att jag har sagt eller gjort något lustigt. Att jag är så lättkränkt och att jag upplever att människor kränker mig så fort jag befinner mig i ett socialt umgänge är nog min absolut största sociala svårighet. Jag upplever att ”kränkningarna” är ett sätt att skapa och befästa en social maktordning men det kanske bara är jag som är paranoid?
Vissa med Aspergers syndrom är faktiskt lättkränkta så där är du definitivt inte ensam. Men jag undrar om det här med att du upplever att andra människor är taskiga handlar om att du egentligen tolkar språket och därmed deras budskap lite annorlunda?
Hur skulle du känna dig om du hörde någon ge samma kommentar till en annan person på gatan, skulle du fortfarande tycka att det var kränkande? Och de kommentarerna som du känt dig kränkt av, skulle du själv kunna ge sådana kommentarer till någon annan? Om du fortfarande tycker att kommentarerna är kränkande oavsett vem de gäller så handlar det säkert om att du har ett annorlunda sätt att uttrycka dig, och då är det inte konstigt att det blir missförstånd.
Jag vet faktiskt inte. Det varierar nog från fall till fall. Jag skulle nog tycka att många av kommentarerna var kränkande även om de framfördes till någon annan än mig. Utredningsteamet menade att jag nog tolkar in kränkningar i kommentarer som inte är menade som kränkningar. Jag vet inte vad jag ska tro för ibland tycker jag att det är uppenbart att människor säger som de gör för att vara taskiga. Jag tror att jag skulle kunna säga liknande kommentarer till andra utan att vilja att såra dem så jag lever nog inte riktigt som jag lär på den punkten.
Jag tycker att det är jättebra att du är medveten om dina egna brister och förstår att du inte alltid lever som du lär. Det är inte alla som har den insikten 🙂
Du får förresten lova att säga till om det någon gång i framtiden skulle hända att du skulle känna dig kränkt av något jag skriver när jag svarar på dina kommentarer. Jag menar aldrig något illa, men ibland formulerar jag mig konstigt och människor tar illa upp, så tänkte bara säga det för säkerhets skull ifall det skulle hända någon gång 😉
Du behöver inte oroa dig för det Paula. Det ska väldigt mycket till om jag ska bli kränkt av något du skriver här. Skriv på du bara.
Jag tror det handlar om att jag upplever att människor gör narr av mig. Jag tror att jag upplever att jag uppfattar signaler som är en del av ett socialt spel och som innebär att de som sänder ut de här signalerna nedvärderar mig. Tex känner jag mig ibland nedvärderad när människor tittar och ler mot varandra efter att jag har sagt eller gjort någonting de inte förstår. Jag upplever att de bekräftar för varandra att jag typ är en idiot.
Vad bra att jag inte behöver oroa mig 🙂
Vad jobbigt att du känner dig nedvärderad av människor 🙁 Det låter som att du egentligen innerst inne vet om att din känsla förmodligen är inbillning, men jag kan tänka mig att det känns för dig som om det du upplever är äkta.
Jag känner människor som har ångest att vistas bland människor just pga sådana här saker, och välmenande människor ger dem råd i stil med: ”men sluta bry dig om vad andra tycker, vad gör det för något om främlingar nedvärderar dig?” Men jag tror att det är lätt för oss andra att säga för det är nog lättare sagt än gjort. Hoppas du hittar någon bra psykolog eller något som skulle kunna hjälpa dig, kanske en KBT-terapeut? Vissa har fått hjälp av det men tyvärr funkar det inte på alla.
Jag gick hos olika KBT-terapeuter förut och det slutade med att de misstänkte att jag hade Aspergers syndrom. Den sista KBT-terapeuten tyckte att terapin var meningslös och skickade mig till NPF-utredning istället.
Jag förstår ju att jag ”tänker fel” och att det hade varit bättre för mig om jag struntade i att människor säger och beter sig som de gör. Problemet är att förnuft och känsla säger olika saker. Jag blir känslomässigt kränkt även om jag vet att jag förnuftsmässigt borde strunta i kommentarerna.
Precis, jag förstår! Det är jobbigt när ens känslor och förnuft säger helt olika saker, och oavsett hur gärna man än skulle vilja, kan man inte stänga bort den känslan. Så var det för mig när mitt tvångssyndrom var som värst: mitt förnuft visste om att dörren var låst eftersom jag hade kontrollerat det nyss, men mina känslor var inte med på noterna utan ville kontrollera igen. Och tyvärr vann oftast känslan :/
På den här punkten verkar vi vara väldigt olika. Vad jag kan minnas har jag aldrig känt mig kränkt i hela mitt hittillsvarande liv. Visst har folk sagt saker till mig som jag inte tyckt om, men antingen har de i sak haft rätt, som t ex ”Du kommer alltid för sent” eller ”Du borde städa bättre hemma”, och de har de (nästan) helt rätt i, eller också har de haft fel, och då vet jag att de har fel och behöver därför inte bry mig om det. Kanske inte världens bästa exempel, men jag tror ni förstår vad jag menar.
För mig är det här med att bli kränkt lite av en modern företeelse som kanske möjligen bottnar i en svag självbild. OBS! Jag säger inte att det verkligen är så, jag säger bara att för mig är det så. För den som känner sig kränkt är det säkert en väldigt reell känsla,men jag tror aldrig jag har upplevt den.
Möjligen kan det bero att jag är så pass självgod att jag ”vet” att jag har rätt, även om andra inte tycker det.
Det är möjligt att det har att göra med en svag självbild. Jag tror inte det är en modern företeelse att känna sig kränkt. Det är möjligt att ordet ”kränkt” är ett relativt nytt sätt att beskriva ett känslotillstånd på men att bli ledsen och arg när man upplever sig orättvist behandlad är knappast en ny företeelse. Det är det jag menar med att känna mig kränkt. Jag blir ledsen, irriterad och upplever mig orättvist behandlad när jag känner mig kränkt.
Om någon hade sagt till mig att ”Du kommer alltid för sent” eller ”Du borde städa bättre hemma” så hade jag känt mig kränkt även om påståendena stämmer in på mig. Jag tror det handlar om att jag blir frustrerad över att jag inte kan göra någonting åt att jag kommer sent och att jag inte klarar av att städa hemma och att jag blir irriterad för att folk inte förstår att det finns en förklaring till att människor kommer för sent eller har svårt för att städa tex en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning. Jag känner mig ofta kränkt om människor reagerar fördomsfullt utan att försöka förstå bakgrunden till att saker är som de är.
Mats:
Jag kanske överreagerar på just ordet ”kränkt”. Men jag förstår vad du menar.
Sen tror jag att du har större förväntningar på andra människor än vad jag har. Jag vet att mina grannar t ex tycker att jag missköter min tomt och inte målar om mitt hus tillräckligt ofta, och att det stör dem. De förstår inte varför, men eftersom jag förstår det så stör det mig inte att de tycker så. De människor jag bryr mig om vet hur det ligger till, och de accepterar det och ser och uppskattar i stället mina goda sidor. Och det räcker för mig. De som inte förstår tycker jag inte att jag behöver bry mig om.
Jag tror att det här är något som har kommit med åren, jag var nog känsligare när jag var yngre.
Jag tror du har rätt när du misstänker att jag har höga förväntningar på människor i min omgivning. Jag har tom blivit anklagad för att ha höga krav på andra människor och jag blir ofta irriterad på att människor som inte förstår eller som inte gör rätt. Jag kommer tex ofta på mig själv med att bli irriterad på att människor uttalar sig om saker de inte vet någonting om. Ännu mer irriterad blir jag om de som uttalar sig om någonting de inte vet någonting om får medhåll från andra människor i omgivningen. Jag kan såklart ha fel jag också men jag tror ändå att jag har större förmåga att analysera och reflektera över saker än vad många normala människor har. Jag vet flera personer som har sagt att ”när Mats pratar så lyssnar man för att han har oftast belägg för det han säger”. Det kan låta kaxigt men jag brukar inte slänga ur mig påståenden till höger och vänster utan att ha en susning om vad jag pratar om. Jag brukar uttrycka mig korrekt och har svårt för vardagligt diffust flumprat. Jag antar att utredningsteamet klassade detta som språksvårigheter och sociala svårigheter när de utredde mig.
Det är nog just pga sådana här saker man säger att personer med Aspergers syndrom är som levande uppslagsverk! 😉 Många andra människor tycker däremot om att prata för pratandes skull, och de lägger ofta inte lika stor vikt vid fakta.
Förut kunde jag också bli riktigt irriterad om någon hävde ur sig saker som var rena faktafel. Det kunde vara saker som jag hade kunskap om men inte de. Men idag har jag lärt mig att tänka annorlunda. Nu tänker jag istället att om människor har fel kunskap, behöver jag inte alltid rätta dem för spelar fakta verkligen så stor roll? 🙂 Men iofs kan jag fortfarande reagera på faktafel som jag tycker kan ”skada” andra människor, som t ex påståenden i stil med att socialbidragstagare är lata osv. Nuförtiden rättar jag endast sådana faktafel, annars låter jag bli! 🙂
Jag är inget levande uppslagsverk som kan rabbla fakta som de som är duktiga på frågesport kan utan jag är mer noga med att rätt ska vara rätt. Men eftersom jag stör mig på de faktafel jag märker så det kanske är tur att jag inte är mer allmänbildad än jag är. Jag tycker att det är viktigt att rätt är rätt och fel är fel. Jag har mycket lättare för att acceptera svaret ”jag vet inte” än ett svar som är fel eller ologiskt. Samtidigt som jag tycker att det är viktigt att andra människor uttalar sig korrekt så stör jag mig väldigt mycket på om andra människor märker ord när jag pratar. Jag tror att det har att göra med min ADD som nog gör så att jag lätt tappar tråden om någon anmärker på ett enskilt ord eller faktafel.
Jag brukar inte heller känna mig kränkt på gatan av främmande människor eller så, men däremot kan jag tycka att det kan kännas kränkande att höra saker som: ”alla har problem att orka jobba heltid, men jag skärper mig ändå och går till jobbet” eller ”jag orkar inte heller städa, men jag har inte boendestöd för det” OM det kommer från människor som vet om att jag har Asperger. Då känner jag mig inte respekterad! Men samtidigt vet jag om att människor som häver ur sig sådana kommentarer saknar kunskap om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar.
Jag blir kränkt oavsett om kommentarerna kommer från människor som känner mig eller inte för jag tycker att alla människor borde tänka ett steg längre innan de uttalar sig om olika saker.
Jag hade blivit så trött att jag nästan hade börjat gråta om någon hade sagt till mig ”jag orkar inte heller städa, men jag har inte boendestöd för det” samtidigt som jag hade tänkt ”Jag orkar knappt prata med dig för du förstår ingenting av det jag försöker säga till dig”. Det här upplever jag nästan varje gång som jag umgås med andra människor.
Ibland önskar jag att jag var tuffare och sa till de människor jag pratar med att ”det är inte någon mening att vi pratar med varandra för du förstår ändå inte vad jag säger”. Jag skulle om jag är snäll kunna säga att ”det är inte någon mening att vi pratar med varandra för vi förstår ändå inte varandra” för att inte lägga hela skulden på motparten även om jag upplever att det är motparten det är fel på. Tyvärr eller som tur är kanske så säger jag aldrig så utan lider i det tysta istället.
Egentligen är kommentarer som ”jag orkar inte heller städa men jag har inte boendestöd för det” exakt samma sak som att säga till en person med hjärntumör: ”jag har också ont i huvudet ibland men jag har inte sjukskrivit mig för det”. För i båda fallen handlar det om gradskillnader: gradskillnader i ork och gradskillnader i smärta. Jag tycker inte om att höra sådana saker, men jag har bestämt mig att jag inte vill ta åt mig för då skulle jag bara må dåligt i onödan. Men jag tar upp just sådana här exempel när jag föreläser för då får människor kunskap om hur det kan vara att leva med Asperger.
Om du tycker att människor har sagt något kränkande, skulle du kunna analysera situationen först och sedan skriva ett mejl till dem som sårat dig där du förklarar varför du känner dig ledsen/kränkt. Om man bara förklarar sina egna känslor utan att skylla på någon annan, blir man ofta bemött bra. Men skriver man däremot: ”du har sårat mig, din jävla idiot!”, kommer mottagaren troligen bara vara i försvarsställning. Men om man bestämmer sig för att skriva ett sådant mejl, måste det naturligtvis kännas rätt för en själv.
Jag gillar mejl. Jag tycker att det är ett bra sätt att kommunicera på. Problemet är att om jag skulle skriva ett mejl om berätta hur kränkt har blev vid det och det tillfället så kommer de de knappt våga prata med mig i fortsättningen för att de är rädda att de ska kränka mig. För någonstans handlar allt detta om att de är som de är och jag är som jag är. De pratar som de gör och jag tolkar det de säger som jag gör. Jag kan inte förändra alla människor i samhället och jag har uppenbart inte kunnat förändra mitt eget sätt att tänka på heller. Lösningen har blivit att jag har isolerat mig.
Jag förstår att situationen har gjort att du isolerar dig. Men det är naturligtvis en mycket tråkig situation eftersom du verkar må dåligt av att vara ensam. Jag hoppas att du kommer att hitta en bra psykolog eller medicin som kan hjälpa dig i framtiden! För det är ju jättetråkigt att detta begränsar ditt liv så här mycket 🙁