Många av oss med Aspergers syndrom eller autism har svårt för att fungera på den ordinarie arbetsmarknaden. Ibland kan lösningen heta distansarbete. Det finns flera anledningar till att det kan passa oss autister att arbeta hemifrån, bland annat följande:
1. Man är ofta betydligt friare att bestämma hur man vill lägga upp sitt arbete. Arbetar man på plats, kan fikarasterna vara på bestämda tider och man kan behöva arbeta på ett visst sätt. Fördelen med att arbeta hemifrån är att ingen ser hur man arbetar, det enda som syns är resultatet! Och vi autister kan ibland vara kreativa när vi får arbeta precis hur vi vill.
2. Man slipper bli avbruten. Skulle jag skriva mina blogginlägg på ett kontor, finns det en risk att jag skulle bli avbruten i mitt arbete om en kollega vill fråga mig något. Då tappar jag ofta fokuset totalt och det blir svårt för mig att komma tillbaka till skrivandet. När jag får blogga och planera mina föreläsningar hemma, kan jag alltid skriva mina tankar färdigt och har därför bättre fokus.
3. Man kan arbeta de tider man vill. Ibland har jag boendestöd hela dagen eller är upptagen på annat håll, och då arbetar jag på kvällen. Om jag däremot har extramycket energi på morgonen och inte har något speciellt för mig, skriver jag däremot dagens blogginlägg redan på morgonen. Jag kan även skriva hela veckans blogginlägg på en och samma dag, spara dem och bara trycka på ”posta”-knappen en gång om dagen om jag skulle vilja det. Jag kan oftast anpassa jobbet efter mitt boendestöd och min energinivå!
4. Man vet hur allt funkar hemma. Skulle jag vilja ha kaffe på jobbet, skulle det inte gå om det inte finns färdigbryggt kaffe i kaffebryggaren. Jag vet ju inte hur jobbets kaffemaskin fungerar, och skulle någon försöka lära mig skulle det ta lång tid för mig att memorisera hur man gör. Nu har jag iofs slutat dricka kaffe helt så det var ett dåligt exempel. Men poängen är att jag inte behöver be andra om hjälp på samma sätt när jag arbetar hemifrån.
5. Man slipper ödsla energi på att åka kommunalt. För mig är det visserligen okej att åka kommunalt utanför rusningstider, men vid rusningstrafik finns det en risk att jag inte hittar sittplats och måste trängas, och då mår jag jättedåligt. Många autister får mycket mer energi och orkar till och med börja arbeta i större omfattning om de slipper arbetsresorna. Att åka till jobbet kan ta mycket mer energi av en autist än vad du tror!
6. Man slipper göra sig i ordning. Vardagliga saker kan ta otroligt mycket energi av oss autister, och det kan därför kännas otroligt skönt att slippa byta om. Själv har jag vid ett flertal tillfällen svarat på jobbmejl och bloggat i pyjamas och bytt om först flera timmar senare när jag fått mer energi.
7. Man slipper grupparbeten. Det är snarare en regel än undantag att grupparbeten inte passar oss autister! Autism och grupparbete brukar inte gå ihop, punkt slut. Och det slipper man oftast när man arbetar hemifrån.
8. Man slipper det sociala. Man kan visserligen diskutera om det är positivt eller negativt, men brukar man känna sig totalt utanför på jobbet, inte har något större behov av social gemenskap och tycker att det är jobbigt med alla former av sociala måsten så som småprat med kollegorna på fikarasterna kan det kännas otroligt skönt att slippa sånt! Och när man slipper sociala krav, mår man oftast mycket bättre och orkar därmed arbeta ännu hårdare.
16 svar på ”8 anledningar till att distansarbete kan passa någon med autism”
Håller med om allt ovan. Jag har tidigare jobbat på kontor, men det fungerade inte alls, och jag kunde inte fokusera och koncentrera mig på grund av att jag är överkänslig för ljud och även rörelser (hörlurar fungerade till viss del, men det är jobbigt att hela tiden behöva ha musik eller annat på). Idag jobbar jag enbart hemifrån och det är oerhört mycket lättare att faktiskt göra sitt jobb!
Dock vet jag inte hur villiga arbetsgivare är att anställa någon som måste jobba på distans. IT-sektorn tror jag har kommit ganska långt med det, men jag har ingen aning om hur det är i andra branscher.
Som jag sagt tidigare har jag eget företag, just för att jag starkt tvivlar på att jag skulle kunna hitta någon anställning som gör att jag kan fortsätta jobba som jag gör idag. Jag vet inte om jag skulle rekommendera andra aspergare att göra samma sak som jag, visserligen är inte det jag jobbar med i sig jobbigt, men allting runt om kring är oerhört stressande (bokföring, och annan administration, samtal, osv). Om jag hittade en arbetsgivare som vore villig att anställa mig på mina villkor som jag har idag skulle jag inte tveka att ta det.
Vad bra att det har blivit lättare för dig att utföra ditt arbete genom att arbeta hemifrån! Men jag förstår att det är jobbigt för dig med all administration och annat runt omkring. Innan jag började arbeta hos Misa Kompetens arbetade jag faktiskt helt själv. Trots att jag inte hade eget företag utan lät en firma sköta faktureringen åt mig mot ett mindre arvode tyckte jag att det blev stressigt i längden att behöva sköta alla rese- och hotellbokningarna själv. Jag kände att det blev alldeles för mycket för mig, och jag förstår därför att du har ännu mer extrajobb än vad jag hade i och med att du har eget företag!
Du har rätt i att det inte alltid är så lätt att hitta ett arbete som är möjligt att utföra helt på distans tyvärr 🙁 Vissa aspergare har tur och lyckas hitta ett sånt arbete men precis som du skriver är det inte möjligt i många branscher. Jag hoppas att du hittar en arbetsgivare i framtiden som är villig att anställa dig för distansarbete men jag förstår att det är svårt!
Tack Paula – jag hoppas också på det! Min förhoppning är att jag kommer bli upptäckt av någon arbetsgivare som är i samma bransch som jag och som kan se vad jag kan på det sättet. För att söka jobb själv är något jag inte klarar av överhuvudtaget, man måste ju idag kunna sälja in sig själv och sina talanger och det är jag tyvärr helt värdelös på.
Även fast du inte hade eget företag kan jag tänka mig att det måste ha varit jobbigt eftersom det många gånger är så mycket runtomkring man måste ordna; administration, planering osv. Hur länge jobbade du så, och hur kom du i kontakt med Misa?
Usch ja, det är jobbigt att sälja in sig själv 🙁 Jag håller tummarna för att du blir upptäckt av en arbetsgivare så småningom! Tänk dig alla oärliga personer som säljer in sig själva och sedan visar sig vara värdelösa medarbetare som inte bryr sig om att sköta arbetsuppgifterna korrekt. Och sen finns det folk som är duktiga och lojala medarbetare men inte klarar av att sälja in sig själv.
Hmm, nu måste jag fundera på hur länge jag jobbade utan att vara anställd. Jag tror att det var mellan 12 och 18 månader. Först var jag anställd på Ågesta Folkhögskola, men efter att de la ner sin föreläsarverksamhet jobbade jag självständigt fram tills jag blev anställd av Misa Kompetens.
Jag minns faktiskt inte riktigt alla detaljer kring hur min anställning hos Misa Kompetens gick till för det skedde i etapper, men jag minns att allt började med att Misa AB hade anlitat mig för en föreläsning förut och gillat föreläsningen. Sen besökte en annan anställd av Misa en av mina föreläsningar och jag fick kontakt med henne. Men jag har för mig att det som till slut ledde till anställningen var att min SIUS-konsultet hade hjälpt en annan person att få arbete via Misa, och därför passade hon på att fråga VD:n på Misa Kompetens i samband med detta ärende om MK hade varit intresserad av att anställa mig som föreläsare. Och då fick jag kontakt med Misa igen, men sen minns jag att det blev lite strul för den dåvarande VD:n slutade precis då och även vissa andra medarbetare. Men sen träffade jag den utbildningsansvariga och blev anställd av Misa Kompetens till slut 🙂
Hur länge har du haft eget företag?
Jag är glad att de vågade anställa dig till slut 🙂 Att de hade sett dig föreläsa innan gjorde det nog till ett lättare beslut, och att en föreläsare med asperger och även asperger som specialintresse vore ovärderligt för företaget – det skulle jag tycka i alla fall!
Jag har haft mitt företag sen 2012, men det har skett väldigt många förändringar sen dess. Det började med att jag jobbade som konsult åt ett företag och fakturerade per timme. Det övergick sen efter ett år ungefär till att jag gjorde samma sak, men fick en fast månadslön i stället pga att de fick en ny ledning som såg styrkan i personer med specialintressen och ville att jag skulle känna mig mer trygg och fortsätta jobba åt det företaget.
Det fungerade bra i ett antal år, men sen fick de en ny ledning igen, och de bestämde att företaget skulle gå åt ett annat håll, vilket gjorde att jag fick uppgifter som inte var utmanande överhuvudtaget och där jag inte fick användning av mitt specialintresse.
Efter ett år ungefär av det bestämde jag och två anställda (som jag samarbetat med mycket under hela tiden) att det inte fungerade längre och valde att sluta och starta upp ett annat företag där vi fick syssla med det vi ville.
Det var för två år sen nu, och även om jag nu får syssla med mitt specialintresse igen känner jag att det var lättare när man hade en månadsinkomst i alla fall. Just nu får jag förlita mig på att de andra två får in jobb eftersom det är något jag själv inte kan, och det är också väldigt ångestladdat.
Vi får se vad som händer, men förhoppningsvis kommer jag i kontakt med något företag som också ser asperger som en styrka 🙂
Jag förstår. Det är verkligen lättare för att ha en fast månadsinkomst så jag förstår att den nuvarande situationen känns ångestladdad och otrygg för dig, inte minst med tanke på att du får förlita dig på att de andra du har företaget med får in tillräckligt med jobb. Jag håller verkligen tummarna för att du hittar ett lämpligt företag som ser din asperger som en styrka! Du kanske ska ta hjälp av Arbetsförmedlingen ifall du inte gjort det redan.
Tack igen, Paula! Jag har faktiskt varit i kontakt med arbetsförmedlingen, men enligt dem är mina kunskaper inte värda något eftersom jag inte har någon utbildning och är helt självlärd. Det var visserligen ett par år sen nu, och det är möjligt att de hade sagt annorlunda idag, men jag känner att jag inte litar på dem överhuvudtaget.
Ursäkta för sent svar, jag såg inte din kommentar förrän nu.
Arbetsförmedlingen borde ändå hjälpa dig tycker man! Jag tycker att det var väldigt konstigt sagt av Arbetsförmedlingen. Det är väl upp till företagen, inte Arbetsförmedlingen, att bedöma om dina kunskaper är värda något? Arbetsförmedlingen ska ju sälja dig till arbetsgivare och koncentrera sig på vad du kan och du har ju erfarenhet och kunskap. Dessutom lär du ha rätt till lönebidrag! Jag förstår att du är besviken 🙁 Man tappar liksom förtroendet för Arbetsförmedlingen när de kommer med såna kommentarer.
Precis, man kan tycka att det borde vara arbetsgivarna som bestämmer det, men det kanske helt beror på hur engagerad handläggaren är?
Jag kommer definitivt fundera på om jag ska kontakta dem igen, men mina erfarenheter med dem än så länge har varit långt ifrån positiva, tyvärr.
Jag kan tänka mig att det till en stor del beror på hur engagerad handläggaren är. Om handläggaren saknar kunskap om neuropsykiatriska diagnoser och är ovillig att lära sig är situationen förmodligen hopplös. Jag undrar om man får byta handläggare om man är missnöjd. Det borde gå tycker man! Det kan vara värt ett försök i alla fall om inget annat. Jag hoppas verkligen att du får en bättre och framför allt en mer engagerad handläggare nästa gång!
Jag har fått min aspergers-diagnos i vuxen ålder, bara några år med officiell diagnos bakom mig, även om misstankarna funnits betydligt längre än så. Har aldrig klarat av heltidsarbete. Inte för att jag inte gör ett bra jobb, jag får alltid bra referenser, men jag har behövt sjuka mig ofta för jag blir så utmattad av allt. Åka till/från kommunalt, (köra bil vore ännu mer utmattande), möten, lunchraster, telefontider, ständiga oplanerade avbrott etc – allt det sociala tar så mycket energi att jag blir fullständigt utmattad och till slut bryter jag ihop och bara gråter hemma. Plus att jag aldrig klarat av kontorstider, jag kan inte gå och lägga mig så tidigt och gå upp så tidigt, det har aldrig någonsin funkat. Har alltid behövt sluta på jobb efter ett tag, har bara tagit tidsbegränsade vikariat, då jag känt att det inte blir hållbart att jag sjukar mig varje månad (blir ju ”misstänkt” till slut).
När jag fick min diagnos sade man typ direkt att jag skulle ansöka om förtidspensionering. Det tyckte jag var lite extremt, NÅGOT jobb måste jag väl kunna ha med lite anpassning? Jag har ju verkligen fått beröm för mitt kunnande inom mina tidigare arbeten liksom. Men det var ju helt upp till mig att försöka styra upp i sådana fall och de tyckte det var osannolikt att något jobb skulle funka för mig, möjligtvis någon dag i veckan. Den minimala ersättning jag skulle få som ”sjukpensionär” lockade verkligen inte…
Det råkade falla väl ut för mig, för nu har jag ett jobb som till 95% utförs hemma, som dessutom är inom mitt specialintresse och på tider jag själv väljer. Jag kan lätt jobba mer än heltid, för det är en mycket lång sträcka innan detta tröttar ut mig. Det är förvisso mycket kontakter över telefon, men eftersom det är inom mitt specialintresse, (som inte har något med datorer eller maskiner osv att göra), så blir de kontakterna inte lika jobbiga. Kontakt med kollegor sker främst skriftligt via datorn. Jag har fått fast heltidsanställning för första gången i mitt liv. Även utan min diagnos, så hade det nog blivit samma slutresultat, för den har jag inte tagit upp alls, den är tämligen irrelevant i sammanhanget.
Åh, vad glad jag är för din skull! 🙂 Jättebra att du har ett så fint jobb som passar dig så här bra. Grattis! 🙂 Det är ju perfekt att du får jobba på tider du själv väljer och dessutom kan sköta jobbet hemifrån. Jag förstår verkligen att du är glad!
Vad tråkigt att utredningsteamet tyckte att förtidspensionering var det enda som skulle funka för dig när du själv kände att du skulle klara av att jobba med vissa anpassningar. Och det visade ju sig dessutom att du hade rätt! Oftast kan man avgöra själv vad man klarar och inte klarar. Vilken tur att du inte lyssnade på dem!
Tycker det var lite bedrövligt. Visst, det blir ju en balansgång att vara den professionella som inte pushar och trycker på att alla ska arbeta, när detta inte är något som fungerar för alla, och inte heller vara den som säger att ingen med denna diagnos kan jobba. Men när man nu har någon ”i knät” som fått kämpa hela livet med utgångspunkt att hon är normal när hon inte är det, så kanske inte det första steget är att anta att hon inte kommer klara något som helst arbete sedan, när det väl finns en diagnos som skulle kunna vara till hjälp. Särskilt när personen själv uttrycker att hon vill jobba, men på ett sätt som är hållbart för denne. Men någon direkt hjälp med ett anpassat jobb verkar ju inte heller finnas, förutom att gå till Arbetsförmedlingen, och deras stöd har jag aldrig gett mycket för. Bara ren tur för min del att ett jobb som passar mig perfekt råkade ploppa upp och jag fick det.
Jag håller verkligen med dig! Om personen själv inte anser sig kunna jobba så bör man såklart inte heller pusha på, men samtidigt är det helt bedrövligt att inte bistå med hjälp med anpassningar när personen själv både vill och kan jobba, bara de rätta anpassningarna finns. Diagnosen ska ju hjälpa en, inte stjälpa! 🙁
Själv hade jag faktiskt tur som fick bra hjälp av Arbetsförmedlingen, men det är ren och skär tur att jag fick en bra handläggare sist. Man kan ju inte välja sin handläggare. Man vet aldrig i förväg vem man kommer att få som handläggare och hur engagerad handläggaren kommer att vara. För flera år sen hade jag helt andra handläggare, och då fick jag mycket dåliga erfarenheter.
Mycket bra skrivet! Tack!🙏
Håller med om allt!
Tack, vad kul att du gillar inlägget 🙂