Inte sällan får vi som lever med Aspergers syndrom eller autism få ta emot mycket konstiga frågor och kommentarer från andra människor. Många av oss har känslan av att ses som människor av lägre rang som aldrig ska säga ifrån trots att väldigt många i vår omgivning aldrig skulle få för sig att säga liknande saker till gamla människor eller cancersjuka. Själv har jag genom åren bland annat fått höra följande kommentarer:
1. ”Du får vara tacksam att du ens får hemtjänst och därför får du kanske stå ut med vissa olägenheter.” När jag hade hemtjänst, hände det ofta att hemtjänsten kom vid tider och dagar när jag inte hade hemtjänst! Vid ett tillfälle stod jag halvnaken i hallen efter att ha duschat och blev rädd och chockad när ytterdörren plötsligt öppnades utan förvarning med nyckel och en vilt främmande man stod framför mig! Jag kunde aldrig slappna av i mitt hem eftersom det vilken sekund helst som helst kunde dyka upp en främmande människa utan förvarning. Saknar man verkligen som funktionsnedsatt rätten till hemfrid och möjligheten att få en förvarning innan en främling öppnar ens lägenhetsdörr med nyckel? Ska en äldre människa också stå ut med otrygghet och utebliven hemfrid bara för att man behöver hjälp från kommunen?
2. ”Vad skulle du göra om du bodde i ett land där sjukersättning inte finns?” Nu har jag inte sjukersättning längre utan en lönebidragsanställning som föreläsare på Misa Kompetens, men när jag hade sjukersättning fick jag höra detta. Det är som att fråga en svensk cancerpatient vad hen skulle göra om hen bodde i USA och inte hade råd med en sjukvårdsförsäkring. Då skulle ju personen förmodligen dö om ingen välgörenhetsorganisation eller en släkting skulle vara villig att betala ens behandling. Oavsett vad är det en mycket taskig sak att säga till någon!
3. ”Men är inte det anmärkningsvärt att du har klarat dig hittills utan diagnos?” Ja, det stämmer att jag överlevde fram tills 24-årsåldern utan att veta om att jag hade Aspergers syndrom, men det livet skulle jag aldrig orka leva om! Efter diagnosen fick jag tillgång till boendestöd, habiliteringen, sjukersättning och flera andra stödinsatser. Och främst av allt fick jag självinsikt plus möjlighet att träffa andra likasinnade. Det var då jag plötsligt började leva, inte bara överleva!
4. ”Men du har ju Aspergers syndrom. Är du helt säker på att du inte har missförstått något?” Visst, vi aspergare kan ibland missförstå vissa saker i och med att vissa kan ha svårt för att avläsa andra människors kroppsspråk. Men det betyder ingalunda att vi skulle missförstå en massa saker bara så där, och vi har sällan svårigheter i alla situationer där man ska tolka andra människor! Tvärtom kan många av oss vara väldigt medvetna om vad som händer runt omkring oss. Om en aspergare säger sig exempelvis ha blivit mobbad eller illa behandlad, måste personen tas på allvar och händelsen utredas.
5. ”Men du har en funktionsnedsättning och vi andra har inte det. Du borde lyssna på oss för vi utgör majoriteten.” Nej nej, majoriteten behöver inte alls ha rätt. Ibland har majoriteten rätt och ibland fel. Ibland kan majoriteten faktiskt påverkas väldigt mycket av omgivande normer och värderingar utan att ifrågasätta dessa. Och människor som ifrågasätter rådande normer behövs. Om alla människor alltid hade tänkt lika, skulle vi fortfarande tro att solen snurrar runt jorden, att det finns häxor och att de ska brännas på bål.
6. ”Du gör så här bara för att du har Aspergers syndrom.” Ja, jag gör ibland saker annorlunda, vilket ibland har med asperger att göra och ibland inte. Jag får ibland höra liknande saker om min kost i och med att jag förespråkar antiinflammatorisk kost. Visst, hälsosam kost är ett av mina specialintressen och det ingår ofta i Aspergers syndrom och autism att ha specialintressen. Men det finns hur många människor som helst i världen som äter antiinflammatoriskt utan att för den skull ha Aspergers syndrom. I Algeriet blev folk jättechockade när jag berättade för dem att vi har vegetarianer i Sverige för de hade aldrig hört talas om något liknande! Annorlundaskap ifrågasätts ofta, och när en person med funktionsvariation gör något annorlunda ifrågasätts det ännu mer.
7. ”Men tänk på alla anpassningar du får.” Jag lovar, det gör jag! Men det betyder inte att jag ska vara tacksam för det jag får och hålla tyst när jag möter diskriminering i form av otillgänglighet. Det ingår i mänskliga rättigheter att vi med funktionsvariationer ska kunna leva ett lika bra liv som andra, vilket vi tyvärr inte gör. Precis som en cancerpatient inte behöver vara tacksam för att få en halvbra läkare med motiveringen att det kan vara bättre än ingen läkare alls, behöver jag inte vara tacksam om jag får icke-fungerande eller otillräckliga stödinsatser och anpassningar.
Vilka taskiga eller okunniga kommentarer har ni fått höra? Kommentera gärna!
4 svar på ”7 konstiga kommentarer jag som autist fått höra”
”Jag tänker inte betala skatt för dig resten av livet” Sagt av en s.k ”kompis.
Usch vilken taskig ”kompis” 🙁 Jag hoppas verkligen att ni inte har kontakt idag!
Jag har fått höra att jag ”behöver anstränga mig lite mer än andra”, att ”alla har det jobbigt”, att det bara är att ”lära sig hantera funktionsnedsättningen” så klarar man det andra klarar.
Jag trodde tidigare också på att jag bara behövde öva på det mesta men strax efter gymnasiet kraschade jag för att jag övat för mycket. På det mesta ”normala” gör. Istället borde jag sagt nej till umgänge, fester, valt fritidsaktiviteter med omsorg, inte sommarjobbat (skolan var högt prioriterad och jag gav allt jag hade i ämnena, det sociala slet enormt och dränerande mig) utan varit ledig under somrarna för att återhämta mig.
Det värsta med sådana här typer av kommentarer som du fått är att man kan börja tro på dem själv, försöka anstränga sig mer och bli utbränd precis som hände i ditt fall. Själv trodde jag förut också på såna här kommentarer. Det är lite skillnad mot kommmentarer i stil med ”vad skulle du göra om du bodde i ett land där det inte går att få sjukersättning?” för det är lättare att förstå att personen som ställer den här frågan inte har respekt för en. Men däremot är det lätt att börja tro på allvar att alla har det lika jobbigt som man själv har om man inte vet hur det ligger till. Om jag skulle kunna leva om mitt liv, skulle jag ha gjort helt annorlunda!