När man har Aspergers syndrom eller autism, är det helt upp till en själv om man vill tala om sin diagnos för andra människor i privatlivet. Vill vi autister däremot ansöka om LSS-insatser, måste vi oftast bestyrka vår personkretstillhörighet för biståndsbedömaren genom ett läkarintyg. I sådana lägen är det svårt för oss att hålla vår diagnos hemlig, men i privatlivet får vi göra precis som vi vill. Vi får berätta om vår diagnos eller låta bli att berätta, och ingen har rätt att bestämma åt oss hur vi ska göra på den punkten.
Jag har träffat många autister som gärna skulle vilja berätta om sin diagnos eftersom de blivit trötta på att hålla den hemlig men vågar inte i rädsla att andra människor ska bemöta dem fel eller bli chockade. Det är viktigt att komma ihåg att man aldrig någonsin kan veta i förväg hur andra människor kommer att reagera när de får veta om diagnosen. Därför är det bra att fundera på om man verkligen vill berätta och om man är beredd att ta reaktionerna eller inte. Känner man att man inte orkar svara på frågor eller bemöta ifrågasättanden i stil med ”men du kan inte ha asperger/autism för jag har aldrig sett något avvikande hos dig”, känner man kanske att det inte är värt att ta risken.
Vissa människor kan också bli chockade och börja undvika oss efter att vi berättat om vår diagnos. Själv känner jag att om någon vill börja undvika mig efter att det kommit fram att jag har Aspergers syndrom, kan den relationen lika gärna vara. Asperger är en stor del av mig, och om någon blir chockad av hur jag är kommer vår personkemi ändå aldrig att fungera. Jag vill endast ha folk runt omkring mig som accepterar mig som jag är, och därför oroar jag mig aldrig för att stöta bort andra människor genom att vara öppen om min diagnos. Men vissa andra autister oroar sig mycket och undrar hur de ska göra för att undvika att människor som aldrig har hört talas om asperger eller autism blir rädda i onödan eller misstolkar autism som något farligt.
Själv har jag till och med berättat om min diagnos när jag varit utomlands i helt andra kulturer än den västerländska, i länder där funktionshindrade verkligen ses ner på ett helt annat sätt än hos oss i Skandinavien. I kulturer där alla typer av funktionsnedsättningar och psykisk ohälsa så som depression är en stor skam och där alla sådana här typer av diagnoser måste döljas till varje pris. Detta för att inte hela familjens rykte skadas och hela ens syskonskara riskerar att förbli ogifta för resten av livet för ingen skulle gå med på att gifta in sig i en familj där en psykisk diagnos eller en funktionsnedsättning förekommer. Människor jag mötte i den kulturen visste inte vad asperger och autism var för något, men ändå kände jag att jag ville berätta. Det fick bära eller brista.
Jag märkte att det bästa sättet att berätta var att avdramatisera det hela. Skulle jag i det läget sänkt min röst och sagt med en skamsen röst: ”Du, jag måste berätta något jättehemligt för dig som jag hoppas ska stanna mellan oss. Jag har en allvarlig funktionsnedsättning som heter Asperger syndrom”, skulle folk där troligen blivit extremt rädda med tanke på kulturens fördomar mot alla funktionsnedsättningar och psykiska diagnoser. Då hade jag signalerat att asperger var något att dölja och skämmas för. Men eftersom jag signalerade att diagnosen var en del av mig samt att jag var nöjd med mig själv med mina svårigheter och styrkor fick jag inga chockade reaktioner. Jag avdramatiserade min asperger genom att visa att det inte var en stor grej och att jag inte ansåg mig ha en anledning att hålla diagnosen hemlig eller skämmas. Därför betedde sig människorna därefter och vågade till och med ställa frågor till mig.
Om du som autist är orolig för att göra okunniga människor rädda och stöta bort dem men ändå vill berätta om din diagnos, är det bästa sättet enligt mig att du visar genom handlingar att du står upp för dig själv. Om du signalerar att din autism är en del av vem du är men att du inte är farlig, finns det en större chans att även andra människor kommer att ha lättare för att acceptera din diagnos!