Eftersom jag fått inläggsönskemål om varför vissa med Aspergers syndrom och andra neuropsykiatriska funktionsnedsättningar inte städar, skriver jag om ämnet idag. Jag tillhör nämligen den skaran: jag städar inte!! Däremot sitter jag med och tittar på när min boendestödjare städar, jag plockar upp lite innan så att hon kan städa lättare osv. Men själva städningen (och med städning menas bland annat dammsugning och skurning) utför hon. Tidigare hade jag hemtjänst som städade mitt hem, men för ett par år sedan bestämde jag tillsammans med min LSS-handläggare att min boendestödjare skulle sköta städningen istället.
Anledningen till att jag inte städar beror på två saker: dels på mina svårigheter med automatisering och dels på mina motoriska svårigheter. Den neuropsykiatriska utredningen visade att jag har extremt svårt att utföra praktiska sysslor, precis på samma sätt som en dyslektiker ofta har svårt att stava korrekt. Jag kan dammsuga rent praktiskt, men det är svårt samt tar tid och väldigt mycket energi. Till och med så pass att jag ofta oroar mig ett par dagar i förväg innan jag ska städa och måste vila hela dagen efteråt. Och enligt mina boendestödjare ska det inte vara meningen att jag förstör hela min vardag genom att försöka tvinga mig själv till saker jag har så här svårt för.
Vad är det som tar energi då? Jo, det faktum att städning innehåller flera olika moment. Jag måste dels koncentrera mig noga på vartenda moment och dels på min motorik. För mig skulle det vara otänkbart att ha gäster samtidigt som jag utför praktiska sysslor eller att överhuvudtaget tänka på andra saker samtidigt eftersom min hjärna går på högvarv då. Därför brukar jag säga att städning, bollspel, biljard, bowling och liknande aktiviteter är som en tortyr för min hjärna, förmodligen på samma sätt som många andra skulle bli trötta i hjärnan om de tvingades försöka förstå en person som talar väldigt otydligt på ett främmande språk som de dessutom själva behärskar väldigt dåligt.
För mig har det alltid varit en gåta varför andra människor gör sådana aktiviteter frivilligt och till och med betalar för att bowla eller spela biljard. Jag skulle däremot vara villig att betala mycket pengar för att slippa 😉 Men idag har jag förstått att andra människor faktiskt njuter av biljard och bowling och att de faktiskt inte behöver överanstränga sin hjärna på det sättet jag behöver.
Eftersom städning är så här jobbigt för mig, skulle jag vara beredd att göra nästan vad som helst för att slippa det: skulle jag inte ha boendestödjare som gör det åt mig, skulle jag anlita en städfirma. Om jag var sjukpensionär och inte hade råd, skulle jag se till att få råd genom att äta lite mindre mat och genom att avstå från att köpa tunnelbanekort och stanna hemma hela dagarna. Visst, jag vill ju äta mig mätt, men i värsta fall skulle jag kunna leva på havregrynsgröt, bönor och någon billig fruktsort. Jag skulle aldrig vilja leva så och jag skulle må dåligt om jag kände mig småhungrig hela tiden, men jag skulle må ännu sämre om jag var helt utbränd i hjärnan, och därför skulle jag ändå välja det första alternativet om jag var tvungen. Men vilken tur att jag inte behöver välja 😉
Däremot är det lättare för mig att diska eftersom man utför ungefär samma rörelse hela tiden, vilket gör att jag inte behöver tänka lika mycket. Visst, jag ogillar verkligen att diska, det tar också energi och det kan gå flera dagar mellan gångerna att jag diskar. Men energiåtgången är inte så pass hög att det skulle förstöra min livskvalitet eller att jag skulle behöva vila resten av dagen efter att jag diskat. Nej, då räcker det med en kvarts vila, och efter det mår jag ganska bra igen 😉
16 svar på ”Varför städar jag inte?”
Jättebra beskrivet! Jag känner igen mig så oerhört väl i din beskrivning av hur uttröttande det är att städa. Förut bodde jag i en etta på 26 kvadrat, vilket kändes litet för det mesta. När jag skulle städa hände det dock något – lägenheten förvandlades till en enorm våning! Att städa där var en mardröm. Tyvärr kände jag då inte till att boendestöd fanns, och jag visste heller inte att man kunde få hemtjänst om man inte var pensionär. Därför såg jag heller ingen väg ut, utan trodde att jag bara hade att stå ut med att ha det sådär jobbigt.
Sedan dess har jag flyttat runt lite, och just nu bor jag på 15 kvadrat. I och med att det är så litet blir städningen överkomlig, men jag bor bara här tills det ordnat sig med bland annat Försäkringskassan. Då kommer jag att leta efter ett permanent boende i lagom storlek och då tänker jag också skaffa boendestöd för att få hjälp med städningen. Aldrig att jag tänker bli sådär trött igen.
Samma här: förut saknade jag diagnos och kände inte till att man kunde ansöka om boendestöd och hemtjänst. Jag levde i ett fullständigt kaos: mina gäster blev chockade över att jag inte hade städat och dammsugit på 8 månader! Men oavsett hur mycket jag försökte tvinga mig själv att städa, saknade jag både den psykiska och fysiska orken. Varken min kropp eller hjärna orkade.
Jag hoppas att det fixar sig med Försäkringskassan och att du snart får ett permanent boende. Om du får aktivitetsersättning beviljad och är ensamstående, kommer Försäkringskassan betala den största delen av din hyra så länge den inte överstiger 5000 kr. Det är en jättebra idé att skaffa boendestöd! Själv har jag valt boendestödsproffsen som utförare och är supernöjd 🙂
Det där låter verkligen jättejobbigt. Vad skönt att du sedan fick en diagnos så att du kunde skaffa boendestöd! I mitt fall blev det så att jag tvingade mig till att städa, och sedan var jag så slut att jag ibland inte orkade göra någonting på flera dagar, vilket sänkte min livskvalitet.
Ja, det är bra att man kan få hjälp med hyran av Försäkringskassan. Jag har ansökt om bostadstillägg för mitt nuvarande boende, så om jag sedan flyttar antar jag att det bara är att skicka in en ny blankett, plus det nya kontraktet och eventuella avier.
Tack för tips om boendestödsutförare! Jag visste inte ens att det fanns olika företag eller ens någon möjlighet att välja vem/vilka. Så bra att det går! 🙂
Här i Stockholm iaf får man välja en utförare, och skulle man inte vara nöjd, kan man alltid byta 🙂 Det känns tryggt! Men jag är så nöjd att jag aldrig skulle vilja byta 🙂
Hoppas det ordnar sig för dig med Försäkringskassan. Och sen kan du alltid överklaga om det skulle bli avslag!
Var de inte svårt att välja utförare? Skönt att du är nöjd med valet i alla fall 🙂 Jag tycker det är svårt med alla val, som med vårdvalet i Sthlms landsting. Det känns lite också som att vårdmottagningarna inte behöver anstränga sig så mycket, för är patienten missnöjd kan de alltid hänvisa en någon annanstans. Visst är det bra att jag kan byta psykmottagning om jag får en kass läkare, men allt ansvar läggs liksom på mig då att jag ska hitta någon bättre läkare.
Första gången jag ansökte om boendestöd ville jag att LSS-handläggaren skulle rekommendera en utförare åt mig för jag visste inte vilken jag skulle välja. Efter ett par år slutade det här företaget erbjuda boendestöd, och därför fick jag byta. Men det var inte svårt i det här fallet att veta vilket företag jag skulle byta till, jag bytte till det företag som båda mina boendestödjare skulle börja jobba för istället för jag ville behålla dem båda 🙂
Jag förstår vad du menar med vårdvalet, det låter jobbigt! 🙁 Jag har aldrig ställts inför det valet för jag går till den vårdcentral som ligger närmast mig om jag är sjuk, psykmottagningar har jag däremot ingen kontakt med. Om jag däremot behöver ett läkarutlåtande, brukar jag däremot gå till en privat läkare och betala själv, men det händer sällan att jag behöver läkarutlåtanden. Det är dåligt att allt ansvar läggs på dig som patient om du skulle vara missnöjd!
Om jag däremot behöver ett läkarutlåtande, brukar jag däremot gå till en privat läkare och betala själv, men det händer sällan att jag behöver läkarutlåtanden.
Har den privata läkarmottagningen någon debiteringsmodell som gör att läkarintyget blir bättre för varje tusenlapp man betalar?
Jag är extremt skeptisk till privata läkarmottagningar. Inte för att jag skriver dåliga intyg. Tvärtom att de skriver bättre intyg för att de tjänar på det. Pengar styr världen.
Inte för att jag skriver dåliga intyg.
Haha. Jag skrev fel. Jag skriver inga läkarintyg. Ännu. Jag menar de privata läkarmottagningarna så klart.
😀
Ja, det är precis som du skriver! Alltså den här privata läkarmottagningen jag har gått till har skrivit superbra intyg, och allt de skriver har stämt. De motiverade t ex bra förut varför jag t ex behövde aktivitetsersättning när jag ansökte om det. Vanliga läkare jag har gått till har däremot inte varit kunniga om Asperger. I början när jag hade fått min diagnos gick jag till Sankt Görans neuropsykiatriska mottagning och de skrev bra utlåtanden utan att jag behövde betala, men när de stängde mottagningen hittade jag tyvärr ingen kunnig läkare som kunde ta emot mig. Jag tycker inte att man ska behöva betala för att få ett intyg, men jag har gjort det eftersom jag har varit tvungen.
Jag är en 22-årig tjej som bor hemma med min mamma. En dag ville hon att jag skulle dammsuga medan hon var borta och jag som har ett antingen-eller-tänkande blev frenetisk av tanken och såg fram emot att ösa runt med slangen. När jag väl har förberett mig mentalt för något kan jag göra vilket arbete som helst som är repetitivt och förutsägbart. Nu kommer tvisten: Jag har aldrig behövt byta dammpåsar! Andra familjemedlemmar har alltid fixat detta.
Så när jag upptäckte att påsen var full blev jag helt dränerad på energi av blotta tanken på att själv behöva fixa det. Jag visste inte hur man gjorde eller vart dammpåsarna fanns och lusten att dammsuga blev som bortblåst. Min första tanke var att latheten vann över mig igen och jag blev ledsen över att göra min mamma ledsen. Men att ringa henne och fråga vart påsarna fanns och sedan lära mig hela proceduren att byta påse kändes som att bestiga ett berg. Muntliga instruktioner är inte min grej. Jag kände mig dum och lat som inte ens kunde förmå mig att ”anstränga mig”. Det och liknande incidenter gör att jag fortfarande lider av dåligt samvete gentemot de personer som har ”utsatts” för mitt (icke) agerande.
Hur lär man sig att acceptera att man funkar såhär? Jag gillar att lära mig nya grejer oftast men då ska det ske på mitt sätt.
Hur lär man sig att acceptera att man funkar såhär? Jag gillar att lära mig nya grejer oftast men då ska det ske på mitt sätt.
Jag tror man lär sig att acceptera att man fungerar så här genom att omge sig med toleranta och kunniga människor som förstår att beteendet inte beror på lathet och genom att ha en ”jag skiter i vad du tycker om mig för du har för lite kunskap och förstånd för att förstå mig”-attityd till alla andra människor. Men dina familjemedlemmar får du nog försöka förlåta för deras okunskap och intolerans på samma sätt som de säkert försöker acceptera dig trots dina fel och brister.
Hej Sofia!
Vad tråkigt att du lider av ett dåligt samvete för att du inte klarar vissa saker 🙁 Det gjorde jag också förut, men nu gör jag det inte längre. Det här med att man känner att vissa saker är som att ”bestiga ett berg” känner jag igen. Och andra människor kan ha svårt för att förstå det eftersom de fixar oftast samma sak hur lätt som helst!
Mats gav dig redan ett bra svar, och jag håller med honom! Det som jag fick ändra på var min egen attityd. Förut inbillade jag mig att människor som tyckte att jag var lat hade rätt, men en gång sa en lärare på Ågesta Folkhögskola något riktigt bra. Hon sa att istället för att tänka på att människor som saknar kunskap har rätt, kan man tänka: ”stackars människor som inte vet bättre”. För det är ju så det är! De flesta människor skulle nog inte kalla någon som ligger hemma i influensa för lat eftersom nästan alla har kunskap om vad influensa innebär. Men eftersom det saknas kunskap om Aspergers syndrom och vi oftast inte avviker från andra människor utseendemässigt, kan de ha svårt för att ta in att vi faktiskt kan ha vissa svårigheter! När jag började inse att dömande kommentarer oftast handlade om okunskap, började jag må mycket bättre.
Mitt tips till dig är att läsa mycket litteratur om Aspergers syndrom och försök att träffa andra som fungerar som du. Då kommer du kanske märka att du inte är den enda som har dessa svårigheter. Och försök att inte jämföra dig med andra människor. Vi har inte förutsättningar att klara allt som de klarar av, och det ska vi inte ha dåligt samvete för.
Tack för svaren! Man ska alltså välja att sluta vara offer för andras okunskap och istället känna tolerans mot sig själv och även mot dem som inte förstår AS-problematiken? 🙂
Ja, ungefär så! 🙂 Men jag vet att det kan vara lättare sagt än gjort. Att börja känna tolerans mot sig själv är en process, och det tar tid (även om jag innerst inne kan tycka att det är dumt att vi ska behöva känna dåligt samvete för rullstolsburna ska ju inte heller behöva känna dåligt samvete över att de inte kan gå). Sedan behöver man naturligtvis inte acceptera exakt allt när det gäller andra människors bemötande. Jag brukar säga att andra människor inte nödvändigtvis behöver förstå mig, men däremot måste de respektera mig och mina svårigheter.
Nu bor du ju fortfarande hemma, och då kan det alltid bli konflikter, oavsett om man har Aspergers syndrom eller ej. Men det är möjligt att det kommer att kännas lättare för dig när du bor själv, då kommer du ju inte behöva känna ett dåligt samvete över något eftersom det är ditt hem. Jag hoppas i alla fall att det kommer att bli så för dig!
Det är nog jättebra att försöka ha lite överseende med andras okunskap. Jag har blivit väldigt ledsen över okunskap och blir det fortfarande, men det gäller att omge sig med några förstående personer som i alla fall har lite förståelse och som kan lyssna när man beskriver sina svårigheter. Alla kan väl inte förstå allt man berättar, men det kanske skulle vara omöjligt ändå. Det vore skönt om andra kunde ”läsa av” en och förstå ens tanka och känslor utan att man skulle behöva beskriva och förklara, tycker jag.