”Vad gullig du är”, är en mening som många med Aspergers syndrom eller autism, inklusive jag själv, ofta fått höra.
När jag var barn, tyckte jag att det var kul för jag ville bli sedd som den gulliga, lilla Paula som jag var. Men nu i vuxen ålder är det inte lika roligt längre. Och sanningen är att jag inte hört en enda vuxen med Aspergers syndrom säga att de vill bli kallade och sedda som gulliga, tvärtom säger de allra flesta att de vill bli tagna på allvar som de vuxna de är.
”Skriver du egna berättelser? Oj, såååååå gulligt”, får ofta en kortväxt, vuxen man med Aspergers syndrom jag en gång träffade på min föreläsning höra. Och detta sägs tydligen oftast med samma slags leende på läpparna som många vuxna använder när de pratar med barn. Mannen ifråga hade synligare svårigheter och han stammade, men han ville absolut inte bli förminskad och sedd som ett barn. Han undrade varför människor inte kunde använda samma ton till honom som man använder när man pratar med andra vuxna som gillar att skriva. Och precis, varför? Jag hade inget bra svar till honom.
Själv har jag ofta fått känna och höra från både läkare och privatpersoner att jag är gullig i alla möjliga och omöjliga sammanhang. Jag är gullig eftersom jag äter samma mat varje dag, jag är gullig eftersom jag lägger mycket tid på mina specialintressen, jag är gullig eftersom jag nyligen aldrig hade hört talas om Bob Marley och jag är gullig eftersom ett av mina största kriterier för en bostad är att den ska ligga inom högst några minuters gångavstånd från en stor skog där det finns mycket blåbär. En liten skog räcker inte, skogen måste vara tillräckligt stor så att det räcker blåbär fram tills oktober om jag plockar där varje dag.
”Sååå gullig du är, så det är det allra viktigaste för dig i ditt bostadsområde?”, frågar människor mig ibland. Jag vet att dessa människor inte menar något illa och att de inte menar att förlöjliga mig, men det gör mig irriterad eftersom jag tycker att det är fel att inte ta människor på allvar som avviker från normen. Jag känner människor som flyttar till nya bostäder av anledningar jag inte kan relatera till, men jag skulle aldrig kalla dem gulliga för det.
För ett tag sedan pratade jag med en tjej som skulle flytta från Stockholm till Göteborg för att bo närmare sin pojkvän. Tänk om jag hade sagt till henne: ”Åh, du är sååååå gullig som tycker det är så här viktigt att bo nära din pojkvän, jag skulle aldrig flytta för en killes skull.” Eller till någon kompis som äter godis: ” Du är bara såååå gullig som äter godis varje vecka, det innehåller ju inte ens något nyttigt utan bara tomma kalorier”. Eller om jag sa till en lesbisk tjej: ”Du är bara sååååå gullig som blir kär i tjejer, det är ju inte så många tjejer som blir det”.
Själv skulle jag aldrig flytta för en killes skull eller äta tomma kalorier om jag hade något annat att äta, men jag vill inte kalla andra människor gulliga om de inte gör som jag. I mina ögon är det respektlöst att förminska vuxna människor på det sättet, hur skämtsamt man än säger sitt uttalande. Hade jag sagt så, hade personerna i fråga förmodligen höjt sina ögonbryn och/eller blivit irriterade, och detta med rätta. För vad har jag för rätt att förminska andra människor på det där sättet och kommentera vad de gör och inte gör?
28 svar på ””Vad gullig du är”, del 1”
I dag har min egen blogg tatt min energi. Jeg skal lese dette i morgen.
Jag förstår, det tar ju tid att blogga 🙂
Frågan är om du inte övertolkar innebörden i ordet ”gullig”? Är du säker på att de som säger så är ute efter att förminska dig lika mycket som du uppfattar det?
Det beror helt på situationen och hur det sägs. Men jag är rätt säker på att jag inte övertolkar ordet! Ordet ”gullig” kan användas på rätt eller fel sätt, tycker jag. När mannen som skriver berättelsen berättade för mig med vilken ton andra vuxna pratade med honom, förstod jag precis vad han menade. Visst kan man säga förbigående att någon är gullig vid något enstaka tillfälle. Men om man dessutom visar att man inte tar personen på allvar och behandla h*nom som ett barn, tycker jag att man förminskar h*nom.
Jag kan tänka mig att en homosexuell person kanske inte skulle ta illa upp om jag sa förbigående att h*n var gullig. Men om jag gång på gång började le menande och använda en speciell ton mot h*nom varje gång homosexualitet kom upp på tal, kan jag tänka mig att personen skulle känna sig kränkt.
Känns igen..
Jag har också fått höra ”vad gullig du är” när jag misstolkat något, eller sagt något som går utanför den normala normen. Nästan så man känner klappen på huvudet också ibland..inte så kul när man passerat 40..
Vad jobbigt, och jag förstår dig exakt! Det känns som att alla inte tar mig på allvar. När jag var barn och tonåring kändes det okej, men nu är det inte lika kul längre.
Jag förstår hur du menar. Däremot beror det ju på hur det sägs och i vilket sammanhang.
Att säga ”Vad gullig du är som hjälper till” är lite som att säga ”Vad snäll du är…”. Där betyder gullig alltså inte liten och söt på det förminskande sättet, utan är mer ett positivt uttryck.
Även att någon flyttar för kärleken kan jag tycka är gulligt. Kärlek är ju lite gulligt.
Att man däremot är ”gullig” för att man kanske är lite annorlunda eller gör saker på et annat sätt än andra, är bara förminskande.
Exakt, det viktiga är hur ordet ”gullig” används. Om det används i rätt sammanhang, tar jag inte alls illa upp. Och det är ju gulligt som du säger att någon flyttar för kärlekens skull, men om jag hela tiden började ifrågasätta min väns val och säga ”men hur kan det vara så viktigt för dig att bo nära din kille? du är sååååå gullig” och klappa henne på huvudet, skulle hon förmodligen bli irriterad. På samma sätt skulle en homosexuell person förmodligen bli irriterad om jag klappade h*onom på huvudet bara för att h*n gillar personer av samma kön, skulle det vara förminskande. Jag tycker inte att man får kalla någon för gullig bara för att denne gör annorlunda val, så länge man kanske inte säger det vid något enstaka tillfälle och inte på det förminskande sättet.
Bra skrivet! Precis som du själv skriver i ditt inlägg tror du inte att människorna som kallar dig gullig är ute efter att förminska dig, men du tycker inte om att de kallar dig gullig oavsett deras intention, vilket jag förstår. Det är ju hur du uppfattar det de som säger som är viktigast, tycker jag. Många borde kanske fundera lite över vad de använder för ord och varför: kallar de dig gullig för att du avviker från normen? Då kanske de kan hitta ett annat ord eller inte kommentera alls. För om de nu inte vill förminska dig är det ju onödigt att använda ett sådant ord som gör att du känner dig just förminskad.
Gullig är väl oftast ett ord man använder om barn eller djur.
Vad kul att du gillar inlägget, Anna! 🙂 Jag tycker att människor som avviker från normen måste bli tagna på allvar och inte få klappar i huvudet. Det gör mig ingenting om någon kommenterar någon enstaka gång när jag gör något annorlunda, men om personen fortsätter att kommentera samma sak gång på gång och varje gång ämnet kommer på tal blir jag irriterad. Jag håller med dig om att barn och djur är gulliga, men inte vuxna människor.
Jag instämmer! Har du sagt till personerna i fråga någon gång att du inte gillar när de säger så?
Ibland har jag sagt att jag inte gillar det, men ibland har jag bara svarat att jag inte är gullig utan alla lever på sitt sätt. Förut kunde jag vara dålig på att säga ifrån i vissa situationer, men jag har blivit bättre på det 🙂
Jag är också dålig på att säga ifrån men jag arbetar på att bli bättre på att säga ifrån när jag tycker att jag blir illa behandlad. Men det är lättare sagt än gjort för jag hamnar väldigt ofta i någon sorts socialt underläge.
Tyvärr hör nog detta lite grann till diagnosen. Om jag inte hade haft Aspergers syndrom så hade jag inte haft lika stor behov av att protestera mot att jag upplever mig illa behandlad för dels hade jag betett mig mer normalt och blivit mindre illa behandlad och dels så hade jag nog inte haft lika svårt att säga ifrån om jag inte hade haft Aspergers syndrom.
Att jag är osäker på om det är jag som upplever beteendet som nedvärderande eller om det verkligen är nedvärderande i andra människors ögon gör inte saken bättre.
Svårigheterna att säga ifrån kan absolut ha med Aspergers syndrom att göra, men det behöver inte alltid vara så. I mitt fall har svårigheterna även till en viss del handlat om att jag inte vetat om hur man säger ifrån. När jag var liten, sa jag ifrån på ett avvikande sätt (dvs jag började skrika och gapa), och då fick jag negativ kritik. Därför vågade jag inte säga ifrån längre. Men nu har jag lärt mig lite långsamt hur man gör när man säger ifrån: man ska låta bestämd men inte alltför otrevlig 🙂
Att jag är osäker på om det är jag som upplever beteendet som nedvärderande eller om det verkligen är nedvärderande i andra människors ögon gör inte saken bättre.
Det är många som har det där problemet. Vi som har Aspergers syndrom kan ju ibland misstolka andra människors avsikter, och det kan göra oss osäkra. Jag har ofta frågat mina boendestödjare vad de tycker när jag hamnar i sådana situationer. Oftast har de tyckt att jag ”underreagerat” (ett nytt ord;-)) och att jag borde blivit ännu mer kränkt än vad jag blivit. Jag tyckte t ex en gång att det var lite konstigt av att en bekant till mig raggade på min dåvarande pojkvän hemma hos mig för några år sedan, och detta skedde inför mina ögon. När jag frågade min boendestödjare vad hon tyckte, sa hon att jag borde ha reagerat ännu mer än att tycka att det bara var lite konstigt och att de flesta hade blivit jättearga och kränkta i min sits. Men jag blev inte det, jag blev mest bara lite ställd.
En gång tyckte min boendestödjare däremot att jag överreagerade. Jag kände mig kränkt när en kille jag chattade med frågade mig ”hej hej, vad gör du?” Jag tyckte inte att man ställer så privata frågor till en person man inte känner så väl, tänk om jag hade varit på toa eller gjort något annat jag inte ville berätta för honom om? Så jag frågade min boendestödjare om jag hade ”rätt” att känna mig kränkt av den här frågan, och hon tyckte att killen var helt normal och att det var jag som överreagerade! 😉
I mitt fall har svårigheterna även till en viss del handlat om att jag inte vetat om hur man säger ifrån. När jag var liten, sa jag ifrån på ett avvikande sätt (dvs jag började skrika och gapa), och då fick jag negativ kritik.
Det är svårt att veta vad som kom först, hönan eller ägget? Att du inte visste hur du skulle säga ifrån kan ha berott på Aspergers syndrom.
Jag är nästan säker på att anledningen till att jag inte visste hur man säger ifrån berodde på mina svårigheter att förstå det sociala samspelet, som i sin tur beror på min Aspergers syndrom. Och att anledningen till att jag inte vågade säga ifrån när jag blev äldre var att jag hade märkt att jag inte visste hur man sa ifrån och jag var rädd att få negativ kritik igen.
En gång tyckte min boendestödjare däremot att jag överreagerade. Jag kände mig kränkt när en kille jag chattade med frågade mig ”hej hej, vad gör du?” Jag tyckte inte att man ställer så privata frågor till en person man inte känner så väl, tänk om jag hade varit på toa eller gjort något annat jag inte ville berätta för honom om? Så jag frågade min boendestödjare om jag hade ”rätt” att känna mig kränkt av den här frågan, och hon tyckte att killen var helt normal och att det var jag som överreagerade!
Den kommentaren hade jag aldrig blivit kränkt av. Det kan inte lätt att vara kille och chatta med så aspiga tjejer som blir kränkta av sådana kommentarer. 😉
underreagerat Det sägs att aspergare uppfinner nya ord tex ”städa ner” eller varför inte ”underreagerat” som du själv nyss uppfann. För jag hoppas att det var du som hittade på ordet och inte boendestödjaren som sa så för isf kanske du borde säga till företaget som boendestödjaren jobbar åt att ”Den här bostaden hara bara plats för en aspergare. Skicka mig en boendestödjare som är normal i huvudet.”. 😉
Hahahaha! 😀 Jag visade faktiskt inte för killen att jag var kränkt eftersom jag misstänkte att det kunde vara jag som tänkte annorlunda. Jag frågade min boendestödjare om killen var konstig och gränslös eftersom han ställde sådana här frågor eller om det var jag som var konstig som reagerade, och hon svarade att det var jag som var konstig 😉 Hon förklarade att killen bara försökte småprata och att ställa en sådan fråga var ett sätt att öppna en konversation.
Jag frågade min boendestödjare om hon hade svarat ärligt på frågan om hon t ex hade suttit på toa, och hon svarade att hon inte hade gjort det och att det inte ens var meningen att man skulle göra det. Jag misstänker att jag reagerade pga mitt bokstavliga tankesätt eftersom jag inbillade mig att man skulle svara på frågan oavsett vad man gjorde! 🙂
Det sägs att aspergare uppfinner nya ord tex ”städa ner” eller varför inte ”underreagerat” som du själv nyss uppfann. För jag hoppas att det var du som hittade på ordet och inte boendestödjaren som sa så för isf kanske du borde säga till företaget som boendestödjaren jobbar åt att ”Den här bostaden hara bara plats för en aspergare. Skicka mig en boendestödjare som är normal i huvudet”
Haha! Det var faktiskt jag som uppfann ordet när jag skrev kommentaren för jag tyckte att det lät bra och tyckte att det ordet borde finnas 🙂
Bra att du blivit bättre på att säga ifrån! Jag sa aldrig ifrån och slog sällan tillbaka när jag blev mobbad/slagen när jag var liten, men när jag blev tonåring blev jag mycket tuffare och bättre på att säga ifrån i olika sammanhang. Jag säger som Grynet i barn/ungdomsprogrammet Grynets show: Jag tar inte skit! 😀
Vad bra att du är bättre på att säga ifrån, den förmågan behövs verkligen i livet har jag märkt!
Även om jag kan säga ifrån idag, tycker jag fortfarande att det är jobbigt, och därför föredrar jag att umgås med människor jag inte behöver säga ifrån till 🙂 Men vissa människor går över gränsen oftare än andra, och då måste jag säga: ”jag tycker att det är jobbigt när du gör si och så” osv. Jag tycker att det är så mycket lättare att vara med människor som vet var gränsen går.
Jag omger mig också främst med personer som vet var gränsen går. Det är jobbigt och ger mig ångest att behöva säga ifrån.
Det gäller att välja sitt umgänge. Det är nog extra viktigt om man ”inte är som alla andra”.
Ja, det är viktigt. Både för att spara på energi och inte bli mer stressad/ångestfylld.
Jag förstår dig! Och jag har exakt samma erfarenheter som du.
hejar på paula long time no see … lever haha ser ut som om det kanske vänder sig för mig äntligen men då har man fått ligga i rejält också .. jag är nyfiken på en sak om man är väldigt duktig på att analysera situationer saker och ting andra personer små detaljer på ett djupt grundligt plan även om det bara är små saker tycker du att det är något som är typist för en som har aspergers ?
Hej Mathias, det var verkligen ett tag sen! 🙂
Nu vet jag inte exakt vilka slags små detaljer du menar, men det sägs ofta att vi med Aspergers syndrom ofta är bra på att se små detaljer men däremot kan vi ha svårt att se helheten. Många Aspergare jag träffat säger att de lägger märke till saker andra inte märker och de analyserar saker och situationer på ett annat sätt än andra, så det du beskriver kan absolut vara typiskt för personer med Aspergers syndrom. Men sedan är det viktigt att komma ihåg att det är även finns neurotypiker som är bra på att analysera, så det är inte unikt bara för oss som har Asperger! 🙂
Illa att t.o.m en läkare säger så, han borde veta att man ska ta asperger-personer på allvar!
Jag håller med, och det är irriterande! Men de flesta menar inte något illa utan de tycker nog automatiskt att man är gullig om man avviker från normen.