Så här bemöter du en vän med Aspergers syndrom

På den här bloggen lägger jag mycket fokus på hur man bemöta oss med Aspergers syndrom och autism. Det är inte sällan yrkesverksamma bemöter oss aspergare och autister fel, och därför ger jag många tips om bemötande på bloggen. Vissa privatpersoner kan då bli rädda när de läser min blogg och fundera på om man överhuvudtaget vågar bli vän med någon som har asperger eller autism när det är så här många saker att ta hänsyn till.

Men det vågar man visst! Många av mina tips vänder ju sig till just yrkesverksamma. Självklart kräver jag även att mina vänner respekterar min diagnos, men jag har betydligt högre krav på personalen på habiliteringen, mina boendestödjare och min biståndsbedömare än vad jag har på mina neurotypiska vänner. Därmed inte sagt att jag inte skulle kräva något av mina vänner för det gör jag visst! Jag kräver bland annat följande:

1. Att de inte motarbetar mig. Vissa människor ställer olika utsatta grupper mot varandra och säger saker som: ”Men ni aspergare får allt serverade på ett silverfat. Hur rättvist är det att min gamla mormor inte får hemtjänst när ni aspergare får det som ålderspensionärer inte får.” Jag vill inte ha vänner som motarbetar LSS eller aspergarnas rättigheter. Däremot kräver jag absolut inte att mina vänner aktivt arbetar för aspergarnas rättigheter eller att de ska vara intresserade av att diskutera ämnet Aspergers syndrom och autism med mig. Men jag vill inte bli vän med någon som tycker att LSS-rättigheterna borde avskaffas.

2. Att de inte ifrågasätter min diagnos gång på gång. Nästintill alla mina vänner ifrågasatte om jag verkligen kunde ha Aspergers syndrom när jag var nydiagnosticerad, men det gjorde de av okunskap. Jag kräver inte att mina vänner ska veta vad asperger och autism innebär exakt. Det jag kräver istället är att de inte gång på gång säger till mig att min läkare har gett mig fel diagnos om jag vid flera tillfällen har förklarat sakens läge för dem. Tycker de fortfarande inte att min diagnos stämmer, vill jag att de respekterar att jag inte vill diskutera ämnet.

3. Att de inte tjatar på mig att göra saker jag inte klarar av. Visst, alla mina vänner förstår kanske inte mig i alla situationer och de kan tycka att det är konstigt att jag tackar nej till otroligt många aktiviteter. Men om jag redan har sagt ”nej” några gånger, vill jag att mina vänner respekterar mitt nej istället för att tjata på att jag borde utmana mig själv och ändå följa med. Även om de kanske inte förstår anledningen till nejet.

4. Att de tar mig på allvar. Och inte blir chockade av varenda liten sak jag berättar för dem. Det här är mycket viktigt! Jag vill inte heller att mina åsikter ska tillmätas ett lägre värde eller att mina vänner ska ha attityden: ”men lilla vän, du har ju Aspergers syndrom, det är vi andra som vet bäst eftersom vi inte har någon funktionsnedsättning.” Jag vill också att mina vänner ska kunna relatera sig till mig på något sätt och inte tycka att jag är alltför udda. Visst, jag lever ett annorlunda liv, men om mina vänner tycker att det är alltför chockerande att jag exempelvis har boendestöd så passar vi inte som vänner.

Däremot kräver jag absolut inte att mina neurotypiska vänner ska kunna diagnoskriterierna för Aspergers syndrom, tycka att ämnet neuropsykiatriska diagnoser är intressant att diskutera, trippa på tårna för att säga rätt saker när de umgås med mig, motivera mig för att komma igång med viktiga uppgifter, lyssna på mina klagomål om jag tycker att något varit jobbigt, ge mig stöd med saker jag inte klarar av, peppa mig och vara pedagogiska. Sånt behöver de absolut inte tänka på!

Inte heller kräver jag att mina vänner ska ändra på sig själva för min skull. Trots att jag tycker att det är irriterande om det vid ett senare tillfälle kommit fram att mina vänner sagt saker till mig de inte menat i stil med ”känn dig som hemma” så kräver jag inte heller att de ändrar på sitt sätt. Jag vill inte att mina vänner ska behöva tänka på hur de uttrycker sig i mitt sällskap för jag vill att de ska slappna av när de är med mig. Däremot kräver jag allt ovanstående av de yrkesverksamma och mycket till! De yrkesverksamma som hjälper mig ska definitivt veta hur man bemöter någon med Aspergers syndrom och autism och vad det innebär att leva med funktionstillståndet!