Som barn och tonåring hade jag aldrig hört talas om Aspergers syndrom, ADHD och andra liknande neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Jag visste därmed inte ens om att diagnoserna existerade. Om man var normalintelligent men ändå inte klarade av de saker som ens jämnåriga klarade av så var man bekväm och lat. Därför var det ingen som kom på tanken att jag skulle kunna ha Aspergers syndrom.
Som 18-åring åkte jag till Kanada som utbytesstudent där jag gick i en kanadensisk high school i ett års tid och bodde hos en kanadensisk värdfamilj. Förutom vanliga gymnasieämnen läste jag ett skolämne som hette ”Work Experience” vilket innebar att man skulle praktisera på en valfri arbetsplats i ett par timmar under varje skoldag.
När personalen på min high school undrade vad jag hade för önskemål angående praktikplats, svarade jag med en gång att jag gärna ville arbeta i en skolklass med barn med speciella behov, förslagsvis Downs syndrom. Varför jag ville arbeta just med barn med speciella behov visste jag inte riktigt, jag kände bara helt enkelt att jag skulle passa in i en sådan miljö eftersom jag ansåg mig själv att ha empati för alla som avvek från normen.
Skolpersonalen förklarade för mig att de inte hade någon klass med barn med Downs syndrom att erbjuda mig men däremot en klass för barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar som exempelvis Aspergers syndrom eller ADHD. De undrade om det kunde vara intressant för mig. Trots att jag inte hade någon aning om vad asperger och ADHD var för något, tackade jag ja. Jag hade ingen aning om hur jag skulle bemöta dessa barn, men jag räknade med att få handledning på plats.
När jag kom hem till min värdfamilj efter skoldagen, berättade jag för mamman i familjen att jag skulle börja praktisera i en klass med barn med Aspergers syndrom och ADHD. Hon tittade på mig med en förskräckt min och utbrast: ”Men Paula, dessa barn är riktigt jobbiga och svåra att förstå sig på, jag tycker att du ska fundera en gång till. Barn med sådana här diagnoser är inte alls normala!” Jag blev orolig. Vad menade hon? Hade jag tagit mig vatten över huvudet?
Snart började min praktik. Döm om min förvåning när jag stormtrivdes med dessa barn från dag ett. Jag tyckte inte alls att de var svåra att förstå sig på, tvärtom tyckte jag att andra barn i vanliga klasser var betydligt mer oberäkneliga. Varje gång jag undantagsvis fick arbeta på en vanlig klass, längtade jag tillbaka till specialklassen.
Jag förstod ingenting. Vad hade mamman i värdfamiljen egentligen menat? Och varför hade dessa barn fått diagnoser överhuvudtaget? Jag tyckte att de verkade helt normala. Däremot föll det mig aldrig in att även jag skulle kunna ha asperger, jag trodde att sådana här diagnoser alltid ställdes tidigt i barndomen. Men ändå tyckte jag att allt verkade märkligt.
Sex år efter min praktik fick jag själv diagnoserna Aspergers syndrom och ADD, och då förstod jag. Det var ju självklart att dessa barn var helt normala i mina ögon eftersom jag själv fungerade på samma sätt! Normalitet ligger alltid i betraktarens öga.
2 svar på ”Normalitet ligger alltid i betraktarens öga”
Så sant! Bra skrivet!
Precis som det är med miljön. Med rätt anpassningar behöver inte miljön vara ”handikappande”.
Det finns mycket att jobba med i skolor för att stötta och hjälpa elever med NPF.
Tack för att du delar med dig av dina erfarenheter!
Tack, vad roligt att du gillar inlägget! 🙂 Ja precis, skolor har verkligen mycket kvar att göra. Vem som helst skulle ju bli handikappad i fel miljö!