Vissa människor har en tendens att ifrågasätta andra människors liv, upplevelser och känslor. Det finns de som vill diskutera om det verkligen är bra för oss att ha fått en diagnos eller om diagnoser bara ger en falsk trygghet. Det finns även människor som ifrågasätter föräldrarna till ett autistiskt barn bara i syfte att diskutera om barnet verkligen har Aspergers syndrom eller autism eller om barnets annorlundaskap kan bero på en traumatisk händelse. Eller så vill folk diskutera om ens upplevelser bara är ens egen inbillning.
Vissa anser att man borde tåla att bli ifrågasatt
Det som är gemensamt med ifrågasättande människor är att de ofta säger sig mena väl. Och om vi autister eller våra anhöriga visar att vi blir irriterade, kan dessa personer mena att vi borde jobba på vårt eget förhållningssätt och lära oss att acceptera att inte alla människor håller med oss. Om man berättar öppet om att man har Aspergers syndrom eller autism, borde man tåla ifrågasättanden, anser dessa människor.
Nästan ingen vill bli ifrågasatt på det sättet
Men det som dessa människor har missat är att nästan ingen vill bli ifrågasatt på det sättet, oavsett om det handlar om Aspergers syndrom, autism, någon neuropsykiatrisk diagnos, ens religion, livsåskådning eller något annat. Att ifrågasätta är inte att visa respekt! Och just sådana här ifrågasättande människor kan tyvärr bidra till att alla inte vågar berätta öppet att de har Aspergers syndrom eller är ett hemmasittande autistiskt barn, och det kan ta energi av många att inte våga vara sig själva fullt ut.
Många som blir ifrågasatta har gått igenom mycket
Det som gör det ännu värre att bli ifrågasatt när man avviker från normen är att man oftast har gått igenom väldigt mycket. Föräldrarna till ett hemmasittande autistiskt barn har ofta frågat sig otaliga gånger om det verkligen var rätt beslut att låta barnet vara hemma istället för att tjata på barnet att gå till skolan. Detta för att hela samhället är emot föräldrarna och indikerar att de är för mesiga. Föräldrarna har oftast efter ett noggrant övervägande fattat ett välgrundat beslut för barnets bästa, men de kan ändå känna en viss osäkerhet.
En nydiagnosticerad person med Aspergers syndrom eller autism kan däremot tidigare ha brottats med dåligt samvete över att inte orka vara andra människor till lags. Men sedan får personen äntligen sin diagnos och därmed en bekräftelse på att det är helt okej att tacka nej till sociala evenemang, ha de svårigheter man har och vila precis när man behöver det. Man har oftast blivit hjärntvättad av samhället att tro att man inte duger som man är och att man borde träna bort vissa saker, och därför kan det ta tid att ta in att man duger ändå.
Ibland kan man tvivla på sig själv
Många tvivlar på sig själva ibland, speciellt de nydiagnosticerade. De kan tvivla på om de verkligen behöver så mycket vila som de tror. Föräldrar till autistiska barn kan tvivla på sina beslut även om de innerst inne vet att de gör rätt. Men ibland har man svagare stunder, och då börjar man fundera på om man själv eller ens barn ändå borde skärpa sig.
Det är naturligt att tvivla på sig själv ibland när man aldrig blir förstådd. Därför kan det vara enormt nedbrytande när andra vill ifrågasätta ens liv, diagnoser och val i välmenande syfte endast för att diskutera. Att diskutera personliga saker är nämligen inte samma som att debattera om klimatförändringar eller diskutera vädret!
Det finns olika anledningar till att vara öppen
Jag har överhuvudtaget ingen förståelse för människor som menar att om man berättar öppet om sin diagnos eller om sitt övriga liv i privatlivet eller på nätet så måste man tåla att bli ifrågasatt. Det finns olika anledningar till att människor är öppna. I mitt fall är jag öppen endast för att sprida kunskap och krossa myter, dock betalar jag ett högt pris för det: jag berättar ytterst personliga saker om mig själv.
Andra kanske är öppna istället för att de mår dåligt över något visst känsligt ämne och sedan äntligen vågar ventilera sina känslor. Det kan vara första gången för dem att äntligen våga öppna sig och berätta om sitt hemmasittande barn för andra. De kan vara oroliga och rädda för att bli ifrågasatta, och sedan händer precis det de varit rädda för.
Förväntar mig absolut inte att alla ska hålla med mig
Självklart förväntar jag mig inte att alla ska tro mig eller hålla med mig. Om det finns någon som exempelvis inte tror på neuropsykiatriska diagnoser, kräver jag självklart inte att personer ljuger för mig och låtsas.
Däremot vill jag att en sådan person antingen håller tyst om sina åsikter eller säger något i stil med: ”Nja, jag är en person som personligen har svårt för att autismdiagnoser har ökat så mycket den senaste tiden, men det är bara min personliga åsikt. Jag föreslår därför att vi inte diskuterar ämnet. Jag är glad för din skull att diagnosen har hjälpt dig.” På det sättet har personen förklarat sin ståndpunkt men ändå visat respekt för mig.
Det finns ett gyllene mellanting
Tyvärr vill inte många ifrågasättande människor förstå att det finns ett mellanting mellan att låtsas hålla med alla om allt och att ifrågasätta. Tänk om alla var respektfulla och hade förståelse för att folk oftast inte vill bli ifrågasatta för personliga saker. Då hade många fler människor kunnat våga vara öppna och sluppit dölja sina diagnoser och annat!
Mitt råd till dig som vill ifrågasätta
Du kanske stöter på någon som ventilerar sina känslor om sin egen eller sitt barns diagnos eller vill berätta något jobbigt, kanske om föräldrarnas skilsmässa eller att man har blivit lämnad. Eller någon som berättar om sin livsåskådning, dagliga rutiner eller något annat personligt. Du kanske känner ett starkt behov av att komma med dina åsikter, men gör inte det så länge du inte är 100% säker på att personen verkligen gillar att bli ifrågasatt eller vill börja debattera ämnet (vilket är ytterst sällsynt att någon i sådana situationer vill)!
Om du inte håller med personen eller undrar om personens upplevelser verkligen stämmer, håll antingen tyst eller säg på ett respektfullt sätt att du respekterar personens åsikter men att du själv tror annorlunda. Men börja inte debattera! Ännu värre är det om personen visar sitt eget namn men du kommenterar anonymt på nätet, men självklart ska du visa respekt ansikte mot ansikte också!