Många har frågat mig är hur man bör hantera människor som inte förstår sig på diagnoser. Vissa människor tror att Aspergers syndrom och autism egentligen beror på uppfostran, andra är övertygade om att Aspergers syndrom inte ens existerar. Vissa tror att Aspergers syndrom och autism kan tränas bort, och andra menar att alla med Aspergers syndrom och autism egentligen skulle kunna arbeta på heltid med rätt anpassningar. Hur hanterar man den typen av människor?
När jag var ny i föreläsandet så var jag ibland frustrerad över att få sådana här ifrågasättande kommentarer från åhörare. Men nu har jag lärt mig att det finns tre typer av människor:
1. De som har mycket kunskap om neuropsykiatriska diagnoser. Dessa personer vet att svårigheterna varken beror på lathet eller bristande vilja. De kanske har någon med autism i släkten eller så har de kanske skaffat autismspecifik kunskap på något annat sätt. De vill kanske ändå lära sig något nytt för att bli ännu bättre på att bemöta oss med diagnoser.
2. De som inte vill förstå. Dessa personer har redan bestämt sig för att svårigheterna är en överdrift, att man diagnostiserar Aspergers syndrom och autism alldeles för lättvindigt nuförtiden och att alla människor klarar allt, bara man har rätt inställning. Den här typen av människor går sällan att påverka för de är inte mottagliga för information. Oavsett vad man säger så kommer de alltid ha sin åsikt.
3. De som saknar kunskap men är villiga att lära sig. När de väl skaffar sig kunskap och tar sig till hur vi aspergare har det så ändrar de sin inställning.
När jag föreläser så har jag märkt att jag har bäst chanser på att förmedla kunskap till de som tillhör kategori 1 eller 3. Människor tillhörande kategori 2 kan jag inte påverka genom mina föreläsningar för de kommer alltid säga emot, oavsett hur mycket jag förklarar.
Jag har också lärt mig att om jag irriterar mig på människor tillhörande denna kategori så tar det bara onödigt mycket energi av mig. Man får helt enkelt acceptera att sådana människor existerar och att det inte går att göra något åt. Istället bör jag inrikta mig på människor i kategorierna 1 och 3 för att kunna göra en skillnad!
8 svar på ”När folk inte förstår sig på diagnoser”
Vad ska man göra när man bara har tvåor i den familj man kommer ifrån? Kan man göra något mer än att söka sig till bättre sammanhang där synen på diagnoser och funktionsnedsättningar och psykiska sjukdomar är en annan? Hur förhåller man sig till sorgen när respekten och viljan att förstå saknas hos den familj man fötts in i?
Det är verkligen en jättetråkig situation där familjen inte förstår en och tyvärr är du inte ensam om det! Jag tror t om att det är rätt vanligt det du beskriver 🙁 I såna situationer finns det ju inga klara svar på hur man bör göra utan allt beror på situationen. Vissa säger upp kontakten till sina familjer men det är ju jättetråkigt att behöva göra något så drastiskt. Men kanske kan det hjälpa att säga ifrån till familjen och förklara att man inte vill diskutera något med dem överhuvudtaget som har med diagnosen att göra. Att konstatera att man har olika åsikter om frågan helt enkelt och att man därför inte bör diskutera frågan med varandra något mer.
Det är såklart en sorg där ens egen familj inte förstår en och man kan ju tyvärr inte ändra på andras beteende 🙁 Kanske kan man prata med en psykolog som kan hjälpa en att acceptera situationen. Eller kanske kommer man fram till att det är bäst att undvika familjen helt och hållet om deras beteende får en att må dåligt men det blir ju självklart tråkigt om det blir så 🙁
Som mamma till tre barn med olika diagnoser (en asperger, en ADD och en ADHD) uppskattar jag VERKLIGEN din blogg. Jag har tyvärr stött på många som inte tror på diagnoser och inte ens vill försöka lära sig. Inte kul att bli mött av misstro och ifrågasättande när man kämpar för att stötta sina barn.
Tack för en bra blogg! ❤
Tack Supermamsen, roligt att du gillar bloggen Helt otroligt att det fortfarande år 2018 finns människor som inte tror på diagnoser men tyvärr är det ju så 🙁 Och precis som du skriver så är sådana människor sällan villiga att lära sig.
personer i kategori 1 och 3 går iallafall att lära ut till vad som stämmer och är sant kategori 2 går inte men såna är bara att strunta i har mött såna själv jag vet också hur det är att försöka förklara berätta men man blir respektlöst bemött och behandlad som om dom har monopol och ensamrätt på vad som stämmer eller inte
sen så är aspergers mer snarare en personlighet än en diagnos tycker jag eftersom vi alla är så unika och olika ingen är ju den andra lik aspergers kan vara på många olika sätt sen vad som är svårt för en person kanske är lätt för någon annan med samma diagnos
dessutom dom kriterier som finns för att få diagnosen”diagnosisteras” grundar sig ju på en person som har grav diagnos också ju som behöver stöd hjälp med det mesta nästan dygnet runt
Ja precis, personer i kategori gör man bäst i att strunta i. Det är mycket bättre att fokusera på det man faktiskt kan förändra.
Jag läste upp ditt inlägg på min terapisession nyligen. Det var till hjälp och fick mig att komma igång och prata med min psykolog om hur jag kan förhålla mig till människorna i grupp två. För det är verkligen inte enkelt även om man inte utsätter sig i onödan.
Vad bra att mitt inlägg var till hjälp. För mig tog det faktiskt lång tid att förstå att jag inte kan förändra andra människor utan endast mig själv och att jag måste lära mig att acceptera att det finns människor som tillhör kategori 2. Men jag måste erkänna att det fortfarande händer att jag stör mig på såna människor.