Alltför ofta tvingas vi med Aspergers syndrom eller autism möta oförståelse, intolerans, fel bemötande och okunskap om vår funktionsvariation. Personer som själva varken har autism eller autistiska anhöriga inbillar sig ofta att man får all hjälp i världen bara man säger till i skolan eller på Arbetsförmedlingen att man har en diagnos och behöver förståelse och stöd. Vi som faktiskt har egen erfarenhet vet däremot att det är så långt ifrån sanningen man kan komma! Att våra svårigheter sedan ofta missförstås som uttryck för ovilja, lathet och trots gör inte vår situation bättre.
Ibland kan det finnas en specifik instans eller en privatperson som gärna skulle vilja hjälpa till och visa oss empati utan att veta hur man gör alternativt saknas resurserna för att ge oss stöd. Och vad gör man då? Jo, man kan alltid vara trevlig mot oss utan att döma och låta bli att säga till oss att vi borde skärpa oss och utsätta oss för det vi har svårt för. Oavsett om man har autismspecifik kunskap eller inte och oavsett om det finns resurser kan man alltid bemöta en medmänniska på ett öppet sätt utan fördomar. Rätt bemötande betyder mycket mer för oss autister än vad du förmodligen kan ana! Och det går alltid att bemöta en medmänniska med vänlighet, oavsett om man vet vad autism handlar om eller inte.
Jag blir så otroligt glad när jag läser om 7-årige Landon som skulle flyga själv för första gången i sitt liv och vars mamma var orolig för att hans stolsgrannar skulle reagera negativt på honom. En fullt rimlig oro av mamman om man frågar mig för vi vet ju alla att långt ifrån alla medmänniskor har tolerans för annorlundaskap. Därför hade mamman skickat med Landon en lapp med en tiodollarssedel och hon hade uppmanat honom att ge lappen och pengarna till sin stolsgranne på flygplanet. På lappen stod det bland annat att läsa att Landon hade högfungerande autism och därför kunde bli orolig och ställa väldigt mycket frågor. Mamman hoppades att Landon inte skulle ses som en börda av sina medpassagerare och att lappen och pengarna skulle bidra till att stolsgrannen skulle ha förståelse för honom och hans autism.
Landons stolsgranne under resan visade sig vara en man vid namn Ben, och han skickade ett SMS till mamman efter flygresan för att presentera sig själv. Ben hade fotat sig själv med Landon, skickade bilden till mamman och berättade i SMS:et att Landon och han hade haft en rolig resa tillsammans och att de bland annat roat sig genom att spela sten, sax och påse under resans gång. Vidare skrev Ben att mamman var lyckligt lottad som hade ett så fint barn som Landon, och han hade donerat pengarna till en välgörenhetsorganisation för autism. Mamman blev såklart jätteglad och rörd och berättade om händelsen på Facebook, och jag blir själv också rörd när jag tänker på vilka fina personer det finns. Tänk om alla människor var lika toleranta som Ben!