Jag har ibland undrat varför många människor har svårt för att förstå att jag har svårigheter att lära mig vissa saker. Jag har kommit fram till att det måste vara min ojämna begåvningsprofil som ställt till med förvirring hos andra människor.
När jag gick i skolan, fick jag ständigt höra saker i stil med: ”Du som är så intelligent och kan lära dig komplicerade saker som tysk grammatik borde även kunna lära dig historia” eller ”Klart du vet hur man använder symaskiner, hur man ritar och hur man sätter upp en strykbräda, du är ju så intelligent och lärde dig att läsa och skriva när du var 3 år gammal”.
Jag minns att jag ibland önskade att jag inte hade lärt mig läsa och skriva i tre års ålder. Att jag hade lärt mig att läsa och räkna tidigt men misslyckades med många andra saker var ju ett bevis på att jag var lat och inte försökte tillräckligt när jag misslyckades gång på gång med att sätta upp en strykbräda. Om jag däremot hade haft riktiga inlärningssvårigheter i alla färdigheter, inklusive läsning och att lära mig att prata, hade jag kanske klassats som utvecklingsstörd och fått hjälp, tänkte jag. Jag var avundsjuk på alla som hade en ”ursäkt” för sina svårigheter, men jag var ju bara lat.
Jag ville inte vara lat och försökte så gott jag kunde, men ändå misslyckades jag. Ibland fick jag utskällningar, men jag trodde att jag förtjänade detta. Jag var ju lat och inte försökte tillräckligt, mina språkkunskaper var ju ett bevis på att jag inte var utvecklingsstörd. För det var ju omöjligt att man kunde lära sig språk men inte ”enkla” saker som exempelvis hur man knäcker ägg och hur man använder symaskiner om man inte var lat. Det var en enorm lättnad för mig att i vuxen ålder få veta jag har Aspergers syndrom och att vi aspergare kan ha en ojämn begåvningsprofil.
När jag tänker efter idag, gillar jag egentligen inte begreppet ”ojämn begåvning” för vem är det egentligen som har bestämt vilka färdigheter som ska vara svåra att lära sig och vilka som ska vara lätta? Det är majoritetsnormen. Och eftersom det tar tid för majoriteten av människor att lära sig grammatiska regler men samtidigt kan de hur enkelt som helst lära sig hur man sätter upp strykbrädor, har det blivit en ”sanning” att det ska vara lätt att sätta upp en strykbräda men så pass svårt att lära sig grammatik att läraren måste förklara grammatikreglerna tydligt. När andra människor undrar varför är så svårt för mig att sätta upp en strykbräda, frågar jag dem tillbaka vad de tycker är så svårt i grammatik att de ofta behövt repetera reglerna flera gånger innan de lärt sig.
Andra människor säger ofta att jag är intelligent eftersom jag helt själv har kunnat översätta min debutbok till många språk men jag håller inte med. Jag är inte mer intelligent än någon annan, jag tycker bara att det är enkelt med grammatik. Däremot de som lärde sig att sätta upp strykbrädor redan som barn eller tonåringar? Ja, dem ser jag som riktiga genier! 😉
36 svar på ”När den ojämna begåvningsprofilen skapar förvirring”
Jag känner igen mig. Jag har också fått höra ”Men du kan ju det där – då borde du ju klara av det här”, men så fungerar det inte för mig. Jag läste när jag var fem år och stavade prickfritt redan innan jag började skolan, men jag lärde mig inte att knyta skorna förrän jag gick i trean eller fyran. Jag var även orolig när jag skulle ut på rast eftersom jag inte var säker på att jag skulle kunna få igen dragkedjan på jackan. Nu är jag 27 år och kan fortfarande inte skiva ost. 😛
Jag förstår dig! Och vem är det som säger att det ska vara lättare att lära sig att knyta skorna och dra igen dragkedjan än att lära sig att stava? Det var svårt för mig att lära mig att knyta skor, och jag fick öva, öva och öva. Men å andra sidan behövde många andra barn öva och repetera flera gånger för att lära sig att skriva och stava korrekt, medan jag lärde mig det smärtfritt i tre års åldern. Redan i fyra års åldern stavade jag korrekt, däremot kunde jag inte hoppa på ett ben utan att tappa balansen.
Nu är jag 27 år och kan fortfarande inte skiva ost.
Jag tyckte det stod ”inte skriva ost” och tänkte att det går ju inte ihop med att hon lärde sig stava prickfritt redan innan hon började skolan. Hur skulle ett felstavat ost se ut? Åst? 🙂
Jag är ibland osäker på om ”stod” stavas just ”stod” eller ”stog”. Sådana enkla saker kan jag behöva tänka efter för att stava rätt. Det kallar inte jag att stava prickfritt. Ibland undrar jag om det beror på Aspergers syndrom eller om det beror på begynnande demens att jag har så svårt för att stava ord som jag har stavat till säkert 1 000 gånger minst.
”Stod” stavas det. Av någon anledning brukar det fastna i mitt huvud hur ord stavas, så därför stavar jag bättre än många som har svenska som modersmål. Vissa svenskar kan ha svårt för att skilja på ”vart” och ”var” och andra tror att ”egentligen” stavas ”igentligen”. Jag har även sett många fransmän stava fel på franska, alltså sitt modersmål. Men å andra sidan har jag svårt för många saker som andra har lätt för, som t ex sätta upp en strykbräda, så våra kunskaper jämnar ut sig 🙂
”Stod” stavas det.
Jo jag vet det men jag måste ofta tänka efter när jag skriver det och det hjälper inte hur många gånger jag lär mig det för nästa gång jag ska skriva ordet så är det samma visa igen. Jag misstänker att jag lider av ”dyslexi light” eller också är det demens eller svårigheter med automatiseringen eller …
Det är ganska vanligt att vara osäker på stavningar, vet inte var gränsen går på att ha dyslexi och att inte ha det. Många människor har förmodligen ”dyslexi light”. Hoppas du inte har demens, men annars kan det ha med stress att göra att man glömmer bort saker.
Hoppas du inte har demens, men annars kan det ha med stress att göra att man glömmer bort saker.
Det hade varit väldigt illa om jag har begynnande demens. Nu tror jag inte det för jag har alltid rört till saker ibland men jag tycker det har blivit värre med åren så det är inte utan att jag har börjat bli lite orolig.
Jag vet inte hur gammal du är, men om du inte är jättegammal så är det inte speciellt sannolikt att du har det! Min 93-åriga mormor har det senaste året börja glömma bort saker, och i hennes fall misstänker jag att det skulle kunna vara begynnande demens, men jag misstänker att du inte är så gammal.
Jag har själv börjat glömma bort saker det senaste året, misstänker att det har med stress att göra. Jag kan inte ens räkna hur många gånger jag varit i mataffären det senaste året och glömt att lägga sakerna i kylen. Ibland har jag märkt det först dagen efter, och jag har fått slänga allt.
Jag har själv börjat glömma bort saker det senaste året, misstänker att det har med stress att göra. Jag kan inte ens räkna hur många gånger jag varit i mataffären det senaste året och glömt att lägga sakerna i kylen. Ibland har jag märkt det först dagen efter, och jag har fått slänga allt.
Jag känner igen mig i det och jag tror du har rätt i att det nog är stress. Jag är väldigt stresskänslig och jag blir liksom mentalt blockerad av stress. Det konstiga är att jag nästan alltid är stressad. Jag blir stressad av att ha för mycket att göra och för högra krav på mig och jag blir stressad av att ha för lite att göra och för lite intressanta saker att göra. Jag är 30 år så det är osannolikt att jag har demens men det finns ju stackars människor som drabbas av demens redan som unga vuxna även om det så klart är väldigt ovanligt. Många av mina problem går ju tillbaka till barndomen också så de lär knappast bero på demens. Men samtidigt som jag tänker så så tänker jag också att det ena utesluter inte det andra. Det är väl inget som hindrar att en människa har Aspergers syndrom och demenssjukdom. Det kanske tom är mer sannolikt att en människa med Asprgers syndrom utvecklar demens på äldre dar. Johanna, om du läser det här så googla inte! Du kommer att hitta artiklar om att kvinnor som oroar sig har högre risk att utveckla demens vilket gör dig orolig vilket ökar risken ännu mer vilket gör dig ännu mer orolig och sedan kanske hela hjärnan exploderar av oro!
Om du är 30 år, så kan jag nästan garantera dig att du inte har demens! Jag skrev NÄSTAN eftersom man aldrig kan veta helt säkert, men det skulle vara mycket osannolikt. Och om du hade liknande problem redan i barndomen, kan det handla om att du är disträ och har ett annorlunda fungerande minne.
Om jag inte minns fel så bidrar stress till demens. Med tanke på hur mycket stress många av oss med Asperger utsätts för i vår vardag, är det enligt mig logiskt om vi också utvecklar demens på äldre dar. Bra att du sa till Johanna att inte googla!
Åst låter som ett bra förslag! Eller osst eller ust kanske! Nej åst ser bäst ut 🙂
Allvarligt talat vet jag faktiskt inte om jag kan skiva ost, har nog aldrig försökt. Men å andra sidan äter jag aldrig ost, så det har aldrig hänt att jag har behövt göra det. Om det nu inte varit så att jag fick göra det på hemkunskapslektionerna i skolan eller på mitt au pair-jobb i Österrike, jag kanske bara glömt bort det.
Allvarligt talat vet jag faktiskt inte om jag kan skiva ost, har nog aldrig försökt.
Det är en vardagsvariant av ”Jag ljuger nu”: https://sv.wikipedia.org/wiki/L%C3%B6gnaren_%28paradox%29
Men jag förstår så klart vad du menar så du behöver inte ursäkta eller förklara dig Paula.
Nu hänger jag inte med, vad har länken med ostskviningen att göra? Jag lovar att det stämmer att jag inte vet om jag provat på att skiva ost eller inte, men om jag gjort det har jag inte gjort det frivilligt eftersom jag hatar ost 🙂
Jag är hopplös. Jag läste fel igen. Tyckte att du skirivt ”skriva” och inte ”skiva”. Dubbelfel. Jag skäms.
Jag svamlar och har läst fel. Du skrev att du inte vet om du kan skiva ost för att du nog aldrig ens har försökt. Det är logiskt. Jag läste att du inte kunde skiva ost och att du aldrig ens försökt. Jag undrade därför hur du kan veta att du inte kan skiva ost om du inte ens har försökt. Nu var det ju inte det du skrev så glöm allt. Det är Mats som är snurrig.
Jag tar på mig dumstruten och stänger in mig i klädkammaren som straff.
Haha! Eller så kan jag och Johanna kanske överväga att förlåta dig så slipper du straffas 😀
Haha, ingen fara! Det är lätt att bli snurrig, jag talar om egen erfarenhet 😉
Haha! 😀 Det kan verkligen bli roligt när man läser fel. I stallet där min medryttarhäst står har vi en tavla för viktiga meddelanden och häromdagen hade någon skrivit ett meddelande som innehöll frasen ”släng bara”, vilket jag läste som ”släng barn”. Till saken hör att det på gården finns ridverksamhet för just barn… 😉
Haha, så tokigt det kan bli! 😀 Jag har också läst fel en massa gånger när jag läst hastigt, men nu kommer jag inte på något exempel bara för det.
Just det där med grammatik kan jag verkligen känna igen. Jag har aldrig varit bra på att dela in ord i olika ordklasser eller veta vad tempus och annat sånt betyder, för det har på något sätt varit ointressant, men själva grammatiken har för mig alltid bara suttit. Detsamma med stavning. Jag behöver inte ens fundera på hur man böjer ett ord eller hur man stavar acetylsalicylsyra, för det har liksom varit fullkomligt självklart i min värld.
Det har ju även gjort att jag har haft svårt att förstå mig på andra människor som har svårt för stavning osv. medans jag själv har varit helt värdelös i matte till exempel och sett det som helt normalt. För matte är ju ”svårt”. 😀
Jag förstår dig! Själv undrade jag i skolan varför mina klasskamrater behövde repetera grammatiska regler flera gånger, jag förstod det direkt första gången när läraren förklarade reglerna för oss (iofs så älskar jag att läsa tysk grammatik idag, men det gör jag inte för att jag behöver repetera utan att jag tycker att det är lugnande på något sätt). Jag kunde inte förstå varför en så enkel sak var svår för dem, samtidigt som de kunde ”svåra” saker, som t ex att sätta upp strykbrädor.
Jag behöver inte ens fundera på hur man böjer ett ord eller hur man stavar acetylsalicylsyra, för det har liksom varit fullkomligt självklart i min värld.
Jag tycker att jag stavar ganska dåligt och måste ofta slå upp ord som jag har stavat många gånger förut för att vara säker på att jag stavar rätt. Jag är inte duktig på stavning men däremot har grammatiken alltid suttit där och jag har alltid haft lättare för att formulera mig i text än vad många av mina klasskamrater har haft. Så jag har någon sorts talang för skrivande och jag tror det hänger ihop med min relativt goda förståelse för grammatik.
Det har ju även gjort att jag har haft svårt att förstå mig på andra människor som har svårt för stavning osv. medans jag själv har varit helt värdelös i matte till exempel och sett det som helt normalt. För matte är ju ”svårt”.
Jag har inte sett Gösta i kommentatorspåret på länge. Annars hade han kunnat berätta mer om skillnaden mellan huvudräkning och matematik. För jag blir alltid osäker när människor säger att de har svårt för matematik om de menar huvudräkning eller matematik som logiskt system.
medans jag själv har varit helt värdelös i matte till exempel och sett det som helt normalt. För matte är ju ”svårt”.
Jag saknar Göstas problematisering av innebörden av ämnet ”matte”. Vad är matematik och vad innebär det egentligen att ha svårt för matematik? Frågan är om Salalalalallad har svårt för huvudräkning eller matematik.
Jag har alltid tänkt att matematik innebär ALLA delar man lär sig på mattelektionerna i skolan, dvs huvudräkning, analytiskt tänkande, algebra, alltså ALLT man lär sig från ettan på lågstadiet fram till trean på gymnasiet. Men jag har ingen aning om vad den rätta definitionen är!
Jag betraktar enbart de svåraste kurserna på gymnasiet och många kurser på universitetsnivå som ”riktig matematik”. Övrig undervisning och hela matematikundervisningen i grundskolan betraktar jag som räkneövning. Jag tycker grundskolans matematik motsvarar att lära sig glosor medan matematik på universitet motsvarar grammatik. Det sista handlar om förståelse för system medan det förstnämnda handlar om att ”innötning”.
Det sista handlar om förståelse för system medan det förstnämnda handlar om att ”innötning”.
Jag menar att man behöver inte förstå ett språk för att lära sig stava rätt och man behöver inte förstå matematik för att lära sig att räkna rätt.
Ja, det kanske är så, jag vet inte vad den riktiga definitionen av matematik är. Det är lite samma sak med språk. Jag anser inte att man kan vara språkintresserad om man inte är intresserad av grammatik, och man kan inte säga sig kunna ett språk om man gör en massa grammatiska fel. Men många av mina mina vänner håller inte med. Så det är en definitionsfråga, tror jag 🙂
Det här med begåvning är precis som med diagnoser väldigt beroende av vilket samhälle man lever i. Det neuropsykiatriska utredningsteamet som utredde mig berättade för mig att en anledning till att många tester i WAIS-IV går på tid är eftersom tiden man tar på sig att utföra en uppgift är en viktig faktor i dagens samhälle. Om det som teamet sa till mig stämmer så innebär det att WAIS-IV i stor utsträckning är relaterad till den tid vi lever i där just tidsfaktorn är viktigare än någonsin. Det tillsammans med det Paula skrev om majoritetsnormen vittnar om att begåvningen är relaterad till samhällets krav. Det är klart att människor med Asperger syndrom ofta har en ojämn begåvningsprofil då. Det är nästan konstigt om de inte har det med tanke på att diagnosen förutsätter nedsatt förmåga att fungera i samhället och begåvningstestet WAIS-IV är delvis baserat på samhällets krav.
Ja, så är det! Och i framtiden kommmer kravet förmodligen vara att vara ännu duktigare på teknik. Här i Sverige är det ganska viktigt att passa tider och att låta andra prata tils de är klara, men i många andra länder anses det vara snarare regel än undantag att komma försent och att avbryta andra. Jag har ibland undrat på vilka grunder människor i andra länder får ADHD-diagnoser. Och skulle hälften av finländare bli diagnostiserade med Aspergers syndrom i USA där det ytliga sociala småpratet och andra sociala färdigheter anses vara jätteviktigt? Okej, jag vet att svårigheter i social interaktion inte räcker för en Asperger-diagnos, det krävs mer. Men vad som är en svårighet i det sociala samspelet beror mycket på vilken kultur man lever i, antar jag.
Det är så klart mer som spelar in i om en människa får en Asperger-diagnos än människan som diagnosticeras men det hade ändå varit intressant att se hur många procent av befolkningen i olika länder som ligger inom autismspektrumet och då särskilt Aspergers syndrom. Jag gissar att det inte ser likdant ut i hela västvärlden men det beror nog både på att människor med Aspergers syndrom klarar sig olika bra i olika samhällen och att psykiatrin är av olika klass i olika länder. Det är nog svårt att skilja agnarna från vetet men det hade som sagt varit intressant att veta hur många människor i Sverige som hade fått en Asperger-diagnos i tex Japan. Screeningtesterna lär ju visa på ungefär samma resultat men antalet människor som öht kommer dit lär nog variera av flera anledningar. Dessutom får man ta screeningtesterna för vad de är.
Jag minns att en läkare på Sankt Görans sjukhus berättade för mig att det finns väldigt många Asperger-diagnostiserade i Japan! Men å andra sidan är Japan tydligen ett land dit många utomjapanska Aspergare dras till eftersom de har ordning och reda och tydliga regler. Men tyvärr måste man jobba väldigt hårt där, så jag är rädd att många japanska Aspergare går in i väggen men det är bara min gissning.
[…] Idag skulle jag lämna blodprov och även ta ett körkortsfoto. Detta låter ju som något väldigt enkelt men för mig är det inte så. Jag ska bestämma själv när jag ska åka dit, ska jag köra bil och var ska jag då parkera, hur betalar jag för parkeringen (har hänt mer än en gång att jag har gråtit framför parkeringsautomaten och åkt hem igen), ska jag anmäla mig i receptionen? Det blir en enorm stress. Så därför följde mitt PO med. Jag känner mig lite dum när sådant här händer – jag är trettio år gammal och klarar av att ha en häst, men jag kan inte åka till sjukhuset och ta blodprov. Men så är det. Saker som är lätta för ”normala” människor är svåra för mig, och tvärtom. Någon gång ska jag skriva ett inlägg om ojämn begåvnintgsprofil. […]
Aspergare har en tendens att sticka ut och Japan har höga krav på konformism. Jag misstänker att aspergare märks mer där än andra ställen där det är ok att vara lite originell. Och därför diagnosticeras oftare.
Jag tror absolut att det är så! Vissa kulturer gör att vissa typer av människor sticker ut.