Människor har ofta en tendens att lägga sig in i andras val. Dessutom vet andra människor oftast direkt hur andra människors problem ska lösas. De allra flesta människor tycker förmodligen att det är jobbigt att lyssna på sådana här ”goda” råd. Vi som har Aspergers syndrom eller autism får ibland ännu mer ”goda” råd från andra eftersom vissa av oss lever ett annorlunda liv, har andra prioriteringar och gör saker på ett annat sätt.
Jag har alltid fått sådana här råd så länge jag kan minnas. Redan när jag var liten, fick jag höra: ”Men varför isolerar du dig så mycket? Lek med andra barn istället, det är sååå mycket roligare!” eller: ”Hör av dig till dina vänner oftare, annars försvinner de” eller: ”Du borde börja lyssna på lite musik, då skulle du bli så mycket gladare”.
Men jag har alltid tyckt att det är tråkigt att lyssna på musik, jag tyckte ofta att det var tråkigt att leka med andra barn när jag var liten och anledningen till att det tog mig tid att höra av mig till dem var att jag hade skaffat vänner eftersom jag gjorde mina lärare och föräldrar nöjda på det sättet. Jag var alltså inte tillräckligt motiverad att höra av mig till dem.
Även i vuxen ålder har jag fått höra: ”Men ska du verkligen hoppa av studierna, det kommer du ångra resten av ditt liv?” eller: ”Varför gifter du dig så här fort, din man har ju ens aldrig träffat din familj? Ni borde vänta lite” eller: ”Tänk inte för mycket på din Asperger-diagnos, det kommer bara få dig att må dåligt”.
Men sanningen är att den enda anledningen att jag hade fortsatt med studierna på lärarhögskolan i över ett halvår var att andra hade tjatat på mig att jag skulle fortsätta. De hade visserligen haft rätt i att jag skulle ångra mig, men jag ångrade mig något helt annat än vad de hade trott: jag ångrade mig nämligen att jag hade lyssnat på andra för mycket och inte hoppat av studierna ännu tidigare!
Inte heller har jag någonsin ångrat mig att jag gifte mig fort, inte ens efter skilsmässan. Och det får mig bara att må bra att tänka på att jag har Aspergers syndrom. Människor som säger till mig att jag inte borde tänka på det säger egentligen att jag borde förneka för mig själv vem jag. Aspergers syndrom är ju trots allt en del av min personlighet.
Mitt råd till er alla är: Lyssna inte på andra människor om du inte har bett om deras råd och din magkänsla säger till dig att det du vill göra är rätt, andra har enligt min erfarenhet ändå oftast fel!
12 svar på ”När andra människor lägger sig i”
Jeg får også mange ”gode råd”. Jeg kan jo bare begynne å spise, slutte å skade meg, være hyggelig med de rundt meg. Men det er ikke alltid det harmonerer med hvordan jeg har det! Og det fatter dem ikke. Men nå skal jeg lese litt i boka de i stedet for å jage meg opp.
Usch, vad irriterande! Du är säkert inte den enda som har fått höra sådant. Om en anorektiker bara skulle kunna börja äta eller en person med självskadebeteende att sluta skada sig, skulle många läkare inte ens behövas. Jag undrar om dessa människor verkligen tror på allvar att de kommit på ett enkelt botemedel på sådana här sjukdomar som inte ens läkarna kommit på trots långa universitetsstudier.
Tänk om man också skulle kunna säga till en cancerpatient: ”Jag vet hur du kan bli frisk. Sluta ha cancer så kommer inte dina tumörer att växa!”
Jag är också less, har Tourette , inte Asperger men de finns vissa likheter, folk vill liksom bestämma i ens liv hela tiden, oavsätt de gäller partner, skaffa barn / inte skaffa barn. De kan säga jag borde skaffa katt, men jag tycker inte ens om djur. Att jag ska sluta fly, när jag åker på resor , att lyssna på musik, skriva eller måla fast jag avskyr dessa saker.
Usch, så jobbigt 🙁 Många menar säkert väl men det är riktigt jobbigt när andra lägger sig i alltför mycket. Det värsta är att vissa människor börjar tjata när man redan sagt nej.
Mitt råd till er alla är: Lyssna inte på andra människor om du inte har bett om deras råd och din magkänsla säger till dig att det du vill göra är rätt, andra har enligt min erfarenhet ändå oftast fel!
Jag tror att människor utan Aspergers syndrom kommer med så många dåliga råd eftersom de har svårt för att föreställa sig hur människor med Aspergers syndrom tänker. När människor med Aspergers syndrom uppvisar motsvarande svårigheter så kallas det ibland för nedsatt empatiseringsförmåga. Jag har börjat misstänka att människor med Aspergers syndrom egentligen inte har mer nedsatt empatiseringsförmåga än vad normala människor har utan det istället handlar om att vi som har Aspergers syndrom har en empatiseringsförmåga som är snarare annorlunda än nedsatt.
Utifrån antagandet att vi har en ”annorlunda empatiseringsförmåga” så är det inte särskilt konstigt att det uppstår missförstånd när vi applicerar våra empatiseringsförmåga på människor som inte tänker som vi gör. Jag misstänker att normala människor har precis lika stora empatiseringsproblem och att det också är anledningen till att de har så svårt för att förstå oss och att de kommer med så många dåliga råd. De har nedsatt empatiseringsförmåga men de får ingen diagnos för det eftersom det är så vanligt att tänka så fel som de tänker. När däremot människor med Aspergers syndrom har svårt för att förstå normala människor tankar och känslog så kallas det för nedsatt empatiseringsförmåga eftersom vi är statistiskt onormala.
Mitt råd till er alla är: Lyssna inte på andra människor om du inte har bett om deras råd och din magkänsla säger till dig att det du vill göra är rätt, andra har enligt min erfarenhet ändå oftast fel!
Jag tycker att man ska lyssna på människor som har mycket kunskap och förståelse om det de talar om. Jag tror inte att det generellt är fel att lyssna på vad tex autismforskarna säger men att lyssna på vanliga människor är ganska meningslöst eftersom de oftast inte vet vad de pratar om. Den enda anledningen till att jag bryr mig om vad vanliga människor säger är av artighet och att ”även en blind höna kan finna ett korn (av sanning)” någon gång. Man vet inte vad man missar om man inte lyssnar på vad människor säger.
Statistiskt sett är det tom sannolikt att vanliga människor förr eller senare lyckas säga någonting vettigt. Det gäller bara att stå ut med allt struntprat i väntan på de där vettiga kommentarerna.
Tänk inte för mycket på din Asperger-diagnos, det kommer bara få dig att må dåligt
Jag drömde att jag träffade spökfarfar och att han berättade för mig att flygvärdinnor säger så till sina passagerare ibland på resor mellan Sverige och Kuwait.
Jag håller med dig om att man ska lyssna på människor som har kunskap. Men när det gäller ens eget liv, ska man framför allt lyssna på sig själv, tycker jag. Även så kallade ”kunniga” läkare kan ibland ge helt fel råd. Vissa läkare har sagt bestämt att alla mår bäst av en sysselsättning som exempelvis daglig verksamhet och vissa har fått rådet att börja med en sådan. En gång berättade en tjej för mig att hon önskade att hon bara hade suttit hemma istället för att lyssna på sin läkare eftersom daglig verksamhet hade fått henne att må dåligt. Hon fungerade som jag och mådde som bäst när hon fick vara hemma. Därför är det viktigt att man lyssnar på sin egen magkänsla när man fattar beslut, men naturligtvis kan man även fråga kunniga människor vad de tycker om man känner sig osäker.
Statistiskt sett är det tom sannolikt att vanliga människor förr eller senare lyckas säga någonting vettigt. Det gäller bara att stå ut med allt struntprat i väntan på de där vettiga kommentarerna.
Hahaha! 😀 Ja, så är det nog.
Jag drömde att jag träffade spökfarfar och att han berättade för mig att flygvärdinnor säger så till sina passagerare ibland på resor mellan Sverige och Kuwait.
😀
Jag har också undrat om vi som har Asperger verkligen har svårt att känna empati. I vissa fall handlar våra svårigheter att förstå andra om ett annorlunda tankesätt, tycker jag. Hur ska jag kunna förstå att andra kvinnor blir ledsna om någon säger till dem att de har gått upp i vikt och att de skulle vara snyggare om de var smala om jag själv inte blir ledsen av att höra en sådan sak? Idag vet jag logiskt att andra människor blir ledsna av att höra vissa saker även om jag inte kan förstå fullt ut varför.
Jag misstänker precis som du att normala människor har lika svårt med empati som vi. Därför tvingade exempelvis läraren mig att vara med på bollspelet på rasterna: hon hade jättesvårt att förstå att jag mådde som bäst när jag fick vara ensam eftersom hon själv inte fungerade på samma sätt. Så du har helt rätt!
De allra flesta människor utgår ifrån sig själva och behandlar andra människor som de själva vill bli behandlade. Men jag har lärt mig att jag inte bör behandla andra som jag själv skulle vilja bli behandlad, då blir andra bara ledsna och arga. Istället försöker jag behandla andra som jag tror att de vill bli behandlade.
Att folk lägger sig i! Har kommit nästan dit. ”Att Inte Bry sig Vad andra tycker Du skall vara. Det är många gånger man fått till sig. Varför har du inget körkort. Har du Inga barn. Har du ingen man eller pojkvän? Sen hör man en tyst kommentar. Hon är säkert lesbisk! Dessa som kommenterar har alla saker själva. Har slutat att ens kommentera. Sen finns det dom som verkar veta allt om dig. Gör du någon tabbe eller säger fel är dom inte sena att kommentera det med ett hån-flin. Visa dagar bry man sig inte eller orkar inte ens. Själv förstår jag inte vad har dom För Anledning att hacka på någon annan. Mår dom inte själva bra eller dom avundsjuka på att man inte är som Alla andra. Har alltid gått min egna väg i mitt liv. Har aldrig följt strömmen och kommer aldrig att gör det heller. Den bästa harmonin och att leva här och nu är Att Sluta att bry sig vad Andra gör! Man hittar ett inre lugn!!
Vad bra att du har slutat bry dig om vad andra gör! Det är det bästa man kan göra för sin egen skull. Det är så otroligt mycket skönare att leva när man inte bryr sig om vad andra tycker!
Jag gick också lärarutbildningen i ett år drygt, men det fungerade inte alls. Jag klarade inte av det sociala och satt i min hörna och hade ingen att vara med på rasterna. Problemet var att det var grupparbete hela tiden och jag fick fråga hela tiden om jag fick vara med. Även det med litteratur. Det var inte som i förr då läraren berättade vilket stycke man skulle läsa och sen prov på det. Hur skriver man typ en uppsats? Där var inga klara linjer. Andra utbildningen klarade jag mig igenom men likadant med det sociala och grupparbeten. På jobbet funkar det, men berättade för habiliteringen att ska jag studera igen är jag rädd för samma sits igen. Att det går på jobbet är för det varit samma personer i många år och jag kan jobba självständigt.
När jag var liten sa alltid mamma att du kan inte sitta hemma utan du får ut och leta upp kompisar och jag tänkte typ hur gör jag det? Hittade ngn ett tag sen rann det ut i sanden. Jag satt bara hemma fick jag höra.
Om du vill börja studera igen kan det vara en idé att studera på distans utan obligatoriska träffar! Vad gäller campuskurser så har vissa autister fått skippa grupparbeten efter att de ansökt om särskilt pedagogiskt stöd. Det är inte alltid det går, men det kan vara en möjlighet!