Tidigare skrev jag här och här om hur vi som har Aspergers syndrom kan ha ett känsligt smaksinne. Många människor tycker att ett barn med Aspergers syndrom bör tvingas att äta mat h*n inte tycker om eftersom man på detta sätt kan lära barnet att vänja sig vid olika smaker och ett känsligt smaksinne faktiskt kan balanseras med åren.
Att en känslig perception i vissa fall kan förändras lite har jag själv fått höra historier om. MEN: ibland kan perceptionen även förändras till andra hållet. När jag var i 1-årsåldern, tyckte jag om ost och jag tyckte om soppa, men innan jag fyllde 2, började jag plötsligt totalvägra ost. Mina föräldrar försökte få i mig ost någon gång, och jag kommer ihåg att det smakade så äckligt att jag nästan kräktes.
Fortfarande framkallar tanken på ost ett mycket stort obehag hos mig. Visserligen har jag några enstaka gånger fått i mig mild ost i exempelvis någon pastarätt, men då har jag svalt maten så fort jag kunnat för att slippa känna maten i tungan. Vad som orsakade mit äckel för ost är lite oklart, men det har fortsatt fram till vuxenåldern. Att tvinga mig själv att äta ost skulle innebära tortyr för mig, och därför vägrar jag att äta ost.
När det gäller soppa så kommer jag inte ihåg hur gammal jag var när jag började tycka att det var lite obehagligt att äta, men det var någon gång under barndomen. Fast med soppa var det annorlunda än med ost: ost fick jag kväljningar av, men soppa tyckte jag ”bara” inte riktigt om. Eftersom mina föräldrar märkte att jag faktiskt ”kunde” äta soppa, tvingade de mig att äta soppa ibland, men ost fick jag slippa.
Men lärde jag mia att äta soppa av detta? Nej! Visst, jag kan äta soppa och äter absolut soppa om jag måste. Jag har t om försökt vid ett par tillfällen att lära mig att äta soppor under mitt vuxna liv men jag har alltid tröttnat efter senast en månad eftersom det inte varit gott. Nuförtiden äter jag aldrig soppa hemma utan jag äter endast mat jag faktiskt tycker om på riktigt.
Jag tycker inte att det är fel om man vänjer ett barn med Aspergers syndrom vid olika smaker för i vissa fall kan smaksinnet faktiskt ändras lite grann. Men det är viktigt att komma ihåg att smaksinnet inte ändras hos alla.
Enligt mig bör man inte heller tvinga ett barn att äta en viss rätt om barnet totalvägrar. Om barnet inte är speciellt förtjust i maten så visst, då kan man kanske uppmuntra barnet att testa rätten gång. Men om maten faktiskt orsaker kväljningar, innebär det tortyr, och då finns det risk att barnet kommer att förknippa måltider och mat med ångest. Och det vill man ju inte, eller hur? 😉
17 svar på ”Kan ett känsligt smaksinne ändras med åren?”
Va bra att du skriver just om detta med mat eller smak, utseende och lukt är jdet som är jätte viktigt för barnen här hemma Det är något som förändras från dag till dag och i bland månad för månad. Vi frågar alltid om de vill smaka och om det kan få ligga på tallriken, ibland smakas det på något nytt ibland inte, men jag hoppas att det är rätt väg att gå, inte tvinga utan erbjuda,
Jag tycker att du gör helt rätt när du erbjuder istället för att tvinga. Då kan barnen smaka om/när de känner sig redo.
Just det här med att perceptionen kan förändras verkar många ha svårt för att förstå! De tror att man bara trotsar för man klarade ju samma sak tidigare! Men så är det ju inte.
Mig är det inte viktigt hur maten ser ut och hur den luktar, utan det enda viktiga för mig är vad den har för smak och konsistens. Men alla vi Aspergare är ju olika, jag har träffat många som tycker att utseendet och lukten är lika viktigt, om inte ännu viktigare 😉
För mig har smaksinnet förändras åt båda håll. Min mamma har flera gånger sagt: ”Men det där har du alltid kunnat äta förut” och ”Men det där har du aldrig kunnat äta förut”.
Nuförtiden kan jag t.ex. inte dricka ren mjölk, något som jag alltid gjorde när jag var yngre. Jag föredrog mjölk framför både juice och vatten och jag drack mjölk till nästan allt. Däremot var varm choklad något av det absolut värsta jag visste, men nu tycker jag att det är jättegott. 🙂
Du verkar ha exakt samma erfarenheter som jag! Mitt smaksinne har nämligen också förändrats lite åt båda håll 🙂 Förut tyckte jag att det var äckligt med te, men nuförtiden kan jag dricka det. Egentligen tycker jag fortfarande inte så jättemycket om smaken, men jag dricker det eftersom det är nyttigt och jag ibland vill få i mig något varmt 😉
Jag åt bruna bönor, stuvade makaroner ….om mamma frågade vad vi skulle ha till middag var detta det enda jag ville ha. I perioder var det stuvade makaroner, i perioder var det enbart kokta makaroner. Alltid i perioder. Jag åt cornflakes ofta, ofta. Gick hem från skolan och åt cornflakes om maten i skolan inte var i min smak. Kunde inte äta potatis ett tag, klöktes av det. Var tvungen att mosa potatisen ordentligt, eller äta potatismos. I skolbespisningen sa jag en gång (jag var 7-8 år) : ”Jag vill bara en potatis”….då sa mattanten: ”Ska du ha så lite, så får du inget alls”…Jag minns än idag hur jag skämdes och hur ledsen inombords jag blev av hennes sätt mot mig. Än idag gillar jag egentligen inte att gå ut och äta på restaurang eller andra matställen. För mycket folk. för mycket ljud . En fika kan vara ok, men mat vill jag helst äta hemma..i lugn och ro och då vet jag att det smakar bra, som jag vill ha det. Allt annat är borkastade pengar. Oj…det blev ett långt inlägg det här…..
Åh, jag förstår dig verkligen, Irene! Jag kan också äta vissa saker i perioder. Förut åt jag bönor och linser varenda dag i flera års tid, nu har jag slutat med det eftersom jag inte känner för det längre, men någon dag kommer jag kanske börja med det igen 😉 Jag tycker om att äta exakt samma rätter eftersom jag tycker om rutiner.
Precis som du vill jag också äta hemma om jag får välja. Men nu när jag föreläser måste jag ofta äta ute, speciellt när jag sover borta. Hotellfrukostar tycker jag iofs om, men det är för att jag får plocka min egen tallrik och jag får komma till dukat bord, vilket är jätteskönt 🙂
Usch, vilken tråkig attityd den där mattanten hade 🙁 Vissa som jobbar med barn verkar vilja använda sin makt på fel sätt. Jag hade också blivit ledsen 🙁
Än idag gillar jag egentligen inte att gå ut och äta på restaurang eller andra matställen. För mycket folk. för mycket ljud . En fika kan vara ok, men mat vill jag helst äta hemma..i lugn och ro och då vet jag att det smakar bra, som jag vill ha det.
Jag äter som jag har sagt förut vad som helst när som helst men inte var som helst och definitivt inte med vem som helst. Det spelar inte mig någon roll vad restaurangen erbjuder för mat bara de ser till att köra ut de andra gästerna innan de serverar min mat.
Godt skrevet. Jeg hadde ikke dette problemet selv. Som barn kunne jeg spise nesten alt. Jeg var ikke så glad i koteletter for de var vanskelige å tygge. Men jeg likte oster som brie og fisk som gravlaks og andre spesialiteter. Det var noe trygt med måltidene hjemme. Helt til jeg fikk anoreksi.
Vad kul att du gillar inlägget! Jag kunde till skillnad från dig verkligen inte äta allt när jag var barn, jag var och är fortfarande extremt kräsen.
Jag hoppas att år 2015 blir bra för dig och att du blir frisk från din anorexi!
Intressant att läsa!
Min 11-årige son har antagligen asberger, fast än så länge är han fast i kön till utredning. Han äter i alla fall ytterst få saker, och han vågar inte ens lukta på sådant han inte är säker på att han tycker luktar gott. Inte ens nya sorters läsk eller godis vågar han smaka…
Det som gör mej orolig är att han äter färre och färre saker, han slutar att tycka om sådant som han tidigare har gillat, men han börjar inte gilla nya saker för han vågar inte smaka eller ens lukta på något.
Jag är övertygad om att han har väldigt känslig smak, för han tycker att maten är väldigt pepparstark fast att vi knappt lägger i någon peppar alls för hans skull. Alla andra i familjen tycker maten är helt okryddad och han tycker det är jättestarkt…
Har någon någon aning om sådant brukar lösa sej själv eller om barn tillslut kan tröttna även på de sista rätterna och tillslut bokstavligt talat inte äta någonting alls???
Hej Ulrika!
Det låter troligt att din son har ett känsligt smaksinne, och jag förstår att du är orolig. Jag hoppas verkligen att allt kommer att bli bra! Jag kan verkligen förstå varför din son inte vågar testa nya saker. Jag har också svårt för det. Jag har så många gånger fått obehagliga överraskningar när jag ätit något nytt, så därför har jag blivit försiktig.
För att svara på din fråga är det väldigt olika hur smaksinnet utvecklas med tiden. Vissa personer tröttnar på att alltid behöva stå ut med äckliga smaker, och de blir därför ännu känsligare. För andra balanseras däremot smaksinnet, och de klarar av att äta fler och fler rätter med åldern. Och för vissa är det oförändrat livet ut. Det allra bästa är naturligtvis att få alla vitaminerna via kosten, men om det är så att barnet absolut inte klarar av att äta annat än bara ett fåtal rätter så kan man dricka näringsdrycker och äta kosttillskott istället. Skulle det bli så, kan man alltid få hjälp av en dietist. Jag har hört talas om flera barn som gör så, och deras föräldrar har sagt att det fungerar bra. Så du behöver inte oroa dig! 🙂
hur svårt är det för dig att äta grytor? Är det som med soppor att du KAN äta det trots allt? Jag vet att jag tänkte förut att det inte skulle vara någon mening att bjuda dig på min goda Texas Chili som andra jag bjudit den på tyckt mycket om.
Alltså jag KAN absolut äta många grytor i vissa situationer, men då tvingar jag mig själv och njuter absolut inte av maten. Grytor smakar jättetråkigt! Jag tror att det skulle vara samma sak för dig om du ”tvingades” äta laxpasta utan någon sås, torr kött utan sås, torr hamburgare utan dressing, torrt knäckebröd utan smör och pålägg, pizza utan tomatsås och ketchup utan endast med deg och torr köttfärs utan kryddor eller liknande. Om jag gissar rätt, skulle du inte få kräkkänslor av sådan mat men du skulle kanske ändå inte vilja äta det för du skulle nog tycka att det smakade tråkigt och det inte var gott?
Sedan ungefär 20 år tillbaka, då jag var 4-5 år, har jag inte kunnat äta banan, och flera andra frukter. Har haft stora problem med konsistensen. Så jag känner verkligen igen mig i det du beskriver i inlägget. Men viss mat har jag lärt mig att äta med åren, och uppskatta mycket mer, medan annan mat som man tyckte om tidigare uppskattar man mindre. Men visst, det kan kännas besvärande att förklara för andra att man helt enkelt inte klarar av att äta viss mat. Det är som en sorts mental allergi man har. Det som har varit skönt ändå i mitt fall är att mina familjemedlemmar har visat förståelse för det här i de flesta fallen.
Hej Simon!
Vad bra att dina familjemedlemmar förstår dig. Det är jätteviktigt att bli förstådd när man umgås med sina nära och kära för man ska ju känna sig respekterad. Jag har nu i vuxen ålder märkt att jag helst inte umgås med människor som kommenterarar vad jag äter och inte äter, ifrågasätter mina matval osv. Och som tur är finns det massor av människor som inte tycker att vänskap ska kretsa kring mat utan alla ska få äta vad man vill 🙂
Jag har alltid älskat banan men däremot har jag den senaste tiden börjat känna avsmak mot sushi. Jag har aldrig varit förtjust i kryddan i riset men jag har kunnat äta det ändå. Men jag misstänker att jag snart inte kommer att kunna äta det alls.
För mig har nog alltid konsistensen varit ett större problem, ändå om jag har ett känsligt smaksinne. Som tur vad har mina föräldrar aldrig tvingat mig att äta någonting och med åren så med jag allt modigare att äta nytt. Idag äter jag ändå väldigt mycket när jag insett att en faktiskt kan äta vegetariskt och slippa köttet som oftast har obehaglig konsistens. Mitt känsliga smaksinne är något av det bästa med aspergern, jag är bra på att laga mat och är ännu träffsäkrare när det gäller smaksättning tack vara det 🙂
Vad bra att du har kunnat utnyttja ditt känsliga smaksinne på ett bra sätt! 🙂 Till skillnad från dig kan jag tyvärr inte utnyttja mina känsliga smaklökar för jag tycker bara att saker känns obehagliga i munnen, däremot kan jag inte sätta ord på varför jag känner så och dessutom har jag oftast en helt annan smak än andra människor. Jag kan exempelvis salta och krydda nästan hur mycket som helst, och det som jag tycker är lagomkryddat och -saltat tycker majoriteten är alldeles för mycket. Men vad bra att det inte är så för dig! 🙂