Montaron frågar
Jag träffade en kvinna vars beteende stämmer in på mycket av det du skriver. Hon visade under en månad mycket starka känslor för mig: massor av innerliga komplimanger; hon kom hem till mig och bjöd in mig till sig – vilket jag tror var stora steg för henne; delade med sig av massa saker i sitt liv; grät för att jag förstod så bra hur hon fungerade; kände sig så bra med mig; log och skrattade ständigt med glittrande ögon; vi hade passionerad sex på hennes initiativ. Vi pratade om hur vi skulle kunna bygga ett förhållande på sikt sett till hennes rutiner.
Så fick jag ett meddelande om att ”det” (inte jag) inte var rätt för henne pga. hennes brister och skador från tidigare förhållanden. Jag har frågat hur vi skulle kunna lösa det men inte fått något svar, däremot har hon inte brutit kontakten. Det kan låta inbilskt att inte släppa henne men detta är livsviktigt för mig. Det är inte någon flört utan hon är kvinnan jag vill leva med (jag är 53 år, så jag har att jämföra med). Jag ser sådan möjlig lycka gå om intet (för oss, för henne, inte bara för mig) pga. vad jag uppfattar är en låsning hos henne snarare än brist på kärlek.
Jag tror att jag skapat stress hos henne, och att allt detta tar för mycket kraft för henne. Frågan är om det kan vara tillfälligt? Är Asperger-beslut oftast definitiva? Kan Aspergare rensa bort känslor (för det är det jag tror hon har gjort) så att de aldrig kommer tillbaka?
Kan jag göra annat än varsamt påminna henne om min kärlek? (jag har skrivit att jag hoppas att hon kan släppa in mig igen i sitt liv, när hon känner sig redo och i den takt hon vill, att jag älskar henne precis som hon är, att jag inte vill ändra på henne, utan lära mig mer om henne och stärka henne). Eller är det bättre att lämna henne helt i fred (fast då kanske det blir enklare för henne att sopa undan känslorna)?
Förstår om detta verkar fåfängt, men jag är övertygad om att hon har starka känslor för mig och att vi borde ge oss åtminstone en chans.
Paula svarar
Oj, den frågan är inte lätt att svara på eftersom alla vi autister är olika precis som ni neurotypiker (=människor utan autism) är det (om jag förstod det rätt har hon Aspergers syndrom, en diagnos som numera kallas för autism). Vi autister kan ha trauman från tidigare förhållanden precis som ni neurotypiker kan ha det, och i sådana fall kan det kanske ibland hända att vi precis som ni neurotypiker rensar bort våra känslor och att de kommer tillbaka senare. Men det är inte omöjligt att det tar tid, ibland flera år, beroende på typ av trauman. Jag kan tillägga att jag har träffat vissa autister med samtidig adhd vars känslor skiftar hela tiden, men så är det inte för mig.
Vad är det bästa för henne?
Men som sagt är vi alla individer så det är omöjligt att säga hur lång tid det tar för en autist med trauman att våga släppa in någon i sitt liv. Det beror på autistens personlighet, prioriteringar och vilka typer av trauman hen haft. Frågan är också vad som är bäst för henne. Mår hon bäst av att vara singel eller drömmer hon innerst inne om ett förhållande? Alla människor vill inte ha ett förhållande utan vissa trivs utmärkt för sig själva, och i sådana fall kan det vara onödigt att ”jobba med sig själv” för att kunna ha ett förhållande bara för att någon annan jättegärna vill inleda ett förhållande med en.
Hon kan ha hittat på det
En annan möjlighet är att hon inte alls har trauman utan har hittat på det. Jag förstår att detta kanske inte var något du ville höra, men vissa autister har svårt att förstå sina egna känslor. Om en jättesnäll och bra person är kär i oss och vi inte är kära tillbaka förstår vi kanske inte att vi inte är kära utan vi kan få för oss att vi egentligen är kära men inte kan påbörja ett förhållande på grund av exempelvis trauman. Det är inte så att vi ljuger med mening utan vi kan själva tro på det eftersom vi inte förstår att personen kanske inte var rätt för oss.
Förstod inte att vi hade olika känslor
Låt mig förklara mig. I autism ingår ofta svårigheter med att förstå hur man själv känner, och många med autism kan ha svårt att skilja sina egna känslor från andras. En autist kan i vissa fall också kamouflera genom att visa mycket starka känslor för den andre om autisten märker att det är vad som förväntas. När jag själv var yngre och någon som jag inte var kär i var kär i mig kunde jag inte förstå att jag och den andre personen var olika personer med egna känslor. Om mannen tyckte att vi var menade för varandra trodde jag att han hade rätt för det föll mig aldrig in att hans känslor och ord inte var den objektiva sanningen.
Behövde hitta en förklaring
När så hände behövde jag hitta på en förklaring för mig själv och honom varför jag inte ville ha ett förhållande, och då kunde den påhittade förklaringen vara exempelvis just att jag var bränd från tidigare förhållanden (vilket inte alls var sant men det insåg jag inte då)! Om mannen undrade varför jag var ”rädd för känslor” trodde jag själv att jag var rädd vilket jag senare har förstått att jag inte alls var! Det var först flera år efteråt jag förstod att jag inte alls var ”rädd” utan helt enkelt ”inte kär”. Och när man inte är kär tar det verkligen emot att ha ett förhållande, men det förstod jag alltså inte som ung autist.
Du har troligen varit tydlig
Som sagt vet jag inte hur det är för just denna kvinna, men det låter som att du har varit övertydlig mot henne utan att ha fått respons. Jag tror att hon vet hur du känner men att hon antingen inte vill ha ett förhållande med dig eller så är hon inte redo att jobba med sina känslor. Om du ”varsamt påminner henne om din kärlek” finns risken att hon blir stressad och pressad och kanske får dåligt samvete för att behöva avvisa dig en gång till, men jag vet ju inte hur hon känner såklart.
Du kan skriva ett sista mejl
Om du fortfarande är helt säker på att du vill påminna henne om dina känslor kan du skriva ett sista mejl till henne där du skriver att du är kär men att du inte vill pressa henne och att du kommer att respektera om hon inte vill/kan ha ett förhållande med dig. Håller hon fast vid att hon inte vill/kan ha ett förhållande tycker jag inte att du ska påminna henne en gång till, åtminstone inte på flera år, och du kan också säga/skriva till henne att du inte kommer att tjata så att hon vet att hon kan slappna av. För mig blir det i alla fall stressigt om någon jättegärna vill ha något av mig och jag får påminnelser varje år. Men det är jag det! Jag vet ju inte hur det är för henne.
Skriv en kommentar eller läs andras kommentarer till det här inlägget. Genom att skriva en kommentar accepterar du mina kommentarsregler.
Man kan boka mig för en föreläsning, köpa min bok, fråga mig om autism och följa min blogg.
Var inte rädd att be om hjälp om livet känns hopplöst! Här är en lista på stödlinjer och telefonjourer som du kan kontakta om du behöver stöd. Ring 112 om du har allvarliga suicidtankar.
Boka en föreläsning med mig
Kontakta mig via kontaktformuläret om du vill boka mig för en föreläsning om autism. Läs mer om mig och mina föreläsningar här.
Reklam för min bok
”Viktig bok, att höra om trötthet och svårigheter, samtidigt som stor fokusering inte behöver vara dränerande. Boendestöd är inget att skämmas för, även om man verkar välfungerande.”
-Eva, mamma till vuxen Aspergare, 5 juli 2022
Min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom finns att köpa på Bokus och Adlibris.
Fråga mig om autism
Använd frågeformuläret om du vill ställa en autismrelaterad fråga till mig. Här hittar du mina svar på tidigare frågor.
Följ min blogg
Följ gärna min blogg via push-aviseringar (den vita bjällran med blå bakgrund). Man kan också följa min blogg via Facebook, Instagram eller RSS. Bloggen finns också som app till Windows, Mac och Linux samt Android.
Senaste svar på alla blogginlägg
Precis, folk är tyvärr elaka mot vissa utvalda personer, och ofta är det oss som har osynliga funktionsnedsättningar och har…
Vad läskigt.
Ja precis, jag är pessimistisk så att jag kan släppa det och slippa fundera på hur det blir. Därför händer…
Det är inte lika stor risk för fysisk mobbning, nej. Absolut! Men du skulle bara veta vad även vuxna är…
Jag skrek och kunde inte andas. Blev röd som en kokt kräfta i ansiktet. Min mamma blev jätrerädd men jag…
Ja, alla präster jag träffat hittills i församlingen har känts fina! Men den här prästen alltså… extra fin och omtänksam!…
Det låter som en skrämmande upplevelse! Vad bra att du har bokat läkartid.
Jag tror också att miljön spelar väldigt stor roll. Och för mig som sagt var miljön det ENDA som spelade…
Intressant. Förresten jag var nära att kvävas till döds förra veckan av en stor kycklingbit som fastnade i halsen. Sedan…
Det har du rätt i, säkert kan de sakerna du räknade upp spela in, det behöver inte bara handla bara…
6 svar på ”Kan en autist plötsligt stänga av kärleken?”
Hej igen Paula,
Jag vill tacka dig så innerligt för att du tog dig tid att reflektera över och svara på denna fråga, som jag förstår är jättesvår att bedöma utifrån. Jag vet egentligen inte om hon har en diagnos, men jag har som sagt läst mycket av vad du (och andra) skrivit om asperger och autistiska tendenser och det stämmer så väl att jag inte tvekar att det är fallet med denna kvinna. Sedan kan ju symtombilden vara mer eller mindre stark och omfattande.
Du gav mig flera perspektiv som jag inte hade tänkt på, inte minst att en person inom autistspektrumet kan låta ”spegla” sin kärlek, så att säga, så att den svarar mot vad som förväntas. Skadorna från tidigare förhållanden har jag svårt att tro är påhittade i just det här fallet, för det var något hon tog upp väldigt tidigt, men man kan förstås aldrig veta.
Ditt svar får mig också att ana att jag säkert fortsätter stressa henne med mina meddelanden, som jag skriver i hopp om att hon ska tänka om och ge oss en chans. Utifrån vad du skriver verkar det inte så troligt, i alla fall inte just nu.
Slutligen funderar jag på om jag ska visa henne min fråga och ditt svar, det kanske både hjälper henne att se mina intentioner (fast som du skriver så har dessa säkerligen framgått) och förstå sig själv. Men det kanske inte är en god idé, jag vet inte.
Hur som helst, ett stort stort tack för dina tankar. Jag önskar att jag hade sett din sajt några veckor tidigare, då kanske det hade gått annorlunda, för då hade jag förstått bättre hur hon fungerar och varit mindre påträngande med mina känslor.
Bästa hälsningar / Montaron
Vad bra att svaret hjälpte dig! Om denna kvinna inte har fått en diagnos av ett neuropsykiatriskt utredningsteam är det inte säkert att hon har autism. Det finns många som har liknande särdrag men som beror på annat än autism.
Jag tycker att du ska sluta skriva meddelanden till henne om din önskan att bli tillsammans! OM hon skulle ändra sig (vilket kanske inte alls kommer att hända inom de närmaste åren) kommer det troligen ske snabbare om hon inte känner sig pressad och stressad och hinner sakna dig. Men som sagt, OM hon ändrar sig kommer hon kanske göra det först om några år, om ens då. Ingen vet när och om det kommer att hända så det är bäst att du inte har några förhoppningar.
Min åsikt är att du inte bör visa henne din fråga och mitt svar. Jag misstänker att det kommer att stressa henne ytterligare för det ger henne en ytterligare påminnelse om att du gärna vill att hon ska tänka om (vilket hon redan vet). ALLT som påminner henne om att du gärna vill bli tillsammans med henne kan vara stressande för henne.
Det du kan göra är att säga/skriva till henne en sista gång att hon alltid får höra av sig till dig i framtiden ifall hon skulle tänka om men att du fram till dess inte kommer att ta upp frågan självmant igen, varken direkt eller indirekt (att indirekt ta upp frågan kan handla om hintar, ständiga komplimanger o s v).
Lycka till, jag förstår att det känns jobbigt just nu. Jag hoppas att det ordnar sig!
Har själv varit med om en man som ständigt skrev och på alla sätt ville bli i hop med med mig, de hjälpte ej att förklara att jag har en son med autism och han vill inte de kommer in en man i huset, då började han säga barn bestämmer inte och liknande. Att komma in i ett förhållande med barn utan diagnos är nog så svårt med autism ännu svårare. Så har fått blocka
Eftersom du kände att det ej var rätt läge för relation just då gjorde du helt rätt, tycker jag!
Erfarenhet att män vill vara fördomsfria om jag säger jag har barn med autism. Men gäller ej. De saknar kunskap, fattar ej hur mycket hänsyn som måste tas. Högt ljud på TVn mfl saker. Vad gör jag?
Det är fint att männen vill vara fördomsfria, men precis som du skriver kan de ha svårt att förstå vad det innebär i praktiken att bo med ett barn med autism. Ett tips är att du förklarar för dem rent konkret innan de lär känna ditt barn. Kanske ger du dem en skriftlig lista på situationer där de kommer att behöva anpassa sig och vara tydlig med att listan bara är ett EXEMPEL och att det finns många fler situationer där hänsyn kommer att behöva tas.
Ett annat tips är att vara särbo! Det är många som är särbo idag, och jag tycker personligen att särboskap har flera fördelar jämfört med att vara sambo även om man inte har barn. Men alla tycker såklart inte som jag!