”Vad skulle man kunna göra i skolan för att få mobbingen mot barn med Aspergers syndrom att minska?”, är en fråga som jag ofta får när jag föreläser i skolor. Trots att det numera finns antimobbinggrupper i många skolor, blir många barn – både med och utan Aspergers syndrom – fortfarande mobbade. Och jag var inget undantag.
Men det är inte bara barn utan även vuxna som blir mobbade i vårt samhälle. Barn är oftast mer raka i sin mobbing, men vuxna fryser också ut avvikande människor och skrattar åt deras avvikande beteende.
I vilka situationer skrattas det åt människor som har ett avvikande beteende? Jo, det händer dagligen. Och i situationer när de flesta av oss inte ens tänker på det, som exempelvis när någon beter sig väldigt avvikande offentligt eller när någon inte vet saker som majoriteten vet. Du vet, såna människor som kanske utåt sett ser ut precis som vem som helst, men de saknar kunskap om något som anses vara självklart i vårt samhälle.
En gång hörde jag talas om en vuxen person som fortfarande trodde att en stork kom med bebisar och la dem i mammans mage, och den personen hade naturligtvis blivit förlöjligad av andra vuxna. Det finns även såkallade roliga sidor på nätet som gör en rolig sak av att någon person gör något avvikande, som exempelvis polisanmäler sina medmänniskor för oss till synes oförklarliga anledningar.
Att avvikande människor blir förlöjligade gör mig arg av följande anledningar:
1. Personer som beter sig väldigt avvikande och exempelvis polisanmäler sina medmänniskor för småsaker som i länken ovan kan lida av psykoser eller vaneföreställningar, som är sjukdomar precis vilka som helst. Om jag själv skulle bli sjuk, skulle det sista jag behövde vara att bli offentligt förlöjligad. Och inte när jag är frisk för den delen heller när jag tänker efter.
2) Personerna kan vara autistiska eller ha någon annan psykisk, vare sig synlig eller osynlig, funktionsnedsättning som gör att de missförstår andra människors avsikter eller inte har kunskap om saker som andra vuxna normalt har kunskap om. Vem vet, personen som trodde om historan om storken hade kanske någon osynlig diagnos. Vissa människor tycker att det är okej att skratta åt andra gotvilligt, men när har det blivit okej att skratta åt människor som har handikapp? Skulle man också skratta gotvilligt åt rullstolna människor som inte kan passera trösklar? Eller gäller det endast människor som är psykiskt annorlunda?
3) Personer är fullt friska och inte har någon funktionsnedsättning, men det finns någon annan anledning till deras annorlundaskap. Och eftersom vi inte vet anledningen, är det inte okej någonstans att skratta!
Ibland har jag fått höra att jag saknar humor, men jag ser inte det roliga i att någon exempelvis polisanmäler sina medmänniskor som i länken ovan. Visst, jag tycker ibland att missförstånd kan vara komiska, och jag har själv nämnt i min bok och mina föreläsningar flera roliga incidenter som jag råkat ut för. Då hoppas jag att publiken och läsarna ska skratta med mig, men däremot är det en helt annan sak att skratta åt någon offentligt på nätet.
”Men det där är väl inte så farligt, det är väl förståeligt att man skrattar då och då åt människor som beter sig annorlunda?”, får jag också höra ibland. Men jo, jag tycker det är farligt och helt oacceptabelt. Barn gör inte som vi vuxna säger, de ser vad vi vuxna gör och härmar oss. Och eftersom vi vuxna ofta skrattar åt människor som missförstår saker och avviker från normen, tar barnen efter detta beteende. De börjar helt enkelt mobba barn som du vet, helt enkelt är för annorlunda. Och så länge vi vuxna inte ändrar på vårt beteende, kommer det alltid finnas mobbing.
Sluta skratta åt människor som avviker från normen!
2 svar på ”Hur får man mobbingen att minska?”
Jag lever inte som jag lär på den här punkten. Jag ogillar när människor skrattar åt mig men jag kan ibland komma på mig själv att skratta åt andra som gör bort sig. Men de gånger jag skrattar åt andra som gör bort sig så gör jag inte det för att vara elak men om någon skrattar åt mig så upplever jag ofta det som elakhet.
Jag uppfattar det egentligen inte som elakhet om någon skrattar åt mig, fast det beror på HUR personen skrattar. Mina mobbare i skolan skrattade t ex på ett elakt sätt.
Men även om personen inte skulle skratta åt mig på ett elakt sätt utan hen bara skulle tycka att jag är gullig, kan jag ändå bli irriterad. En gång skrattade en person åt mig för att jag aldrig hade hört talas om Carola, och jag blev jätteirriterad trots att hen förmodligen inte menade något illa. Men jag antar att andra också skulle bli irriterade på mig om jag skrattade åt någon som exempelvis har svårare att lära sig grammatik än jag 😉
En gång när jag var yngre, testade jag faktiskt att skratta åt en person som brukade skratta åt att jag exempelvis inte visste vem Madonna var för att hen tyckte att det var ”gulligt” att jag inte visste sådana saker. Den här personen hade läs- och skrivsvårigheter, och jag testade att skratta åt det och sa att jag tyckte att det var ”gulligt” att hen hade lärt sig läsa och skriva senare än andra. Då tog hen illa upp, vilket jag kan förstå. Det var naturligtvis fel av mig att skratta, men anledningen till att jag skrattade var att jag var så trött på att hen alltid skrattade åt mig och kallade mig gullig för att jag aldrig hade hört talas om diverse kändisar som ”alla” kände till, och därför gav jag tillbaka på samma mynt och kallade hens svårigheter gulliga. Men som sagt var det fel gjort av mig!