Hur boken blev till

Många har frågat mig vad det var som fick mig att skriva min bok På ett annat sätt: mina erfarenheter av Aspergers syndrom – ett autismspektrumtillstånd och hur boken blev till, och idag tänkte jag berätta historian bakom den. 

När jag började hålla föreläsningar om Aspergers syndrom, sa många åhörare till mig att jag borde skriva en bok. Egentligen hade jag sedan min barndom drömt om att bli författare, men under mina första år som föreläsare ställde jag mig ändå skeptisk till tanken. Varför då? Jo, det var för att

1) Jag kände att jag varken skulle ha tid eller energi till det

2) Jag ville vara anonym, även som föreläsare. Min allra största skräck var att media skulle uppmärksamma boken och att främmande människor skulle känna igen mig på gatan. Hur skulle jag kunna hantera uppmärksamheten?

Åren gick, och jag fortsatte att föreläsa. När jag föreläste för personer med egna Aspeger-diagnoser fick jag ofta höra att de blev mobbade och att deras svårigheter blev ifrågasatta. Då började tanken på att skriva en bok födas på nytt.

Det som gjorde att jag fattade det slutgiltiga beslutet var att jag träffade en tonårig kille med Aspergers syndrom som berättade för mig att hans specialintresse var att läsa vägkartor, och det var nästan det enda han sysslade med på fritiden. Han skötte skolan utmärkt, men däremot ville han inte ha vänner och trivdes ensam. Han kunde alla vägkartor utantill, och jag vet inte om han menade vägkartorna i hela Sverige, Europa eller t om hela världen.

Men tyvärr var omgivningen inte alls lika entusiastisk till hans specialintresse. Hans klasskamrater skrattade åt honom, och t om lärarna i hans skola försökte få honom att bli mer social. Han tyckte att det var orättvist att många av hans klasskamrater brukade gå ut och supa på helgerna, vilket iofs inte var helt accepterat av vuxna, men ändå var det ingen som ifrågasatte deras supande lika starkt som de ifrågasatte hans intresse för vägkartor. Och att läsa vägkartor var till skillnad från supande ett intresse som varken skadade hälsan eller ekonomin, så varför fick han inte hålla på med det, undrade han. Det var då mitt mått var rågat. Jag var tvungen skriva en bok, och det med en gång!

Jag kom hem och började skriva utan någon egentlig plan, jag skrev bara efter känslan. Dagarna gick, och jag bara skrev, skrev och skrev. Efter drygt tre månader var boken klar, och då bestämde jag mig för att översätta den till finska, vilket jag också gjorde. När jag var klar med den finska översättningen, översatte jag boken till engelska och därefter började jag med en tysk översättning, men i den vevan började jag föreläsa mer och mer, så den tyska översättningen är tyvärr fortfarande inte helt klar.

När jag började skicka ut manuset till olika förlag, hade jag bestämt mig att jag ville använda en pseudonym, men snart ändrade jag mig. Jag kom på att om jag inte använde mitt riktiga namn, skulle det kanske ut som att jag skulle skämmas för min Asperger, vilket jag naturligtvis inte gjorde, så jag såg det som min plikt att använda mitt riktiga namn Paula Tilli. När boken skulle komma ut på finska, ville förlaget att jag skulle ställa upp på några tv- och tidningsintervjuer i Finland. Först var jag skeptisk men tackade ändå ja. Jag ville ju att kunskap om Aspergers syndrom skulle spridas i Finland!

Snart besannades min största skräck: jag blev igenkänd på gatan i Helsingfors! Men till min förvåning var det inte alls lika farligt som jag hade trott. De allra flesta människor var ju snälla och nyfikna, de ville bara ha min signatur och prata lite. Och då började jag undra vad det var jag egentligen hade varit rädd för. 

När min bok senare kom ut i Sverige på svenska, var jag inte alls orolig längre. Jag ställde upp på flera tidnings- och radiointervjuer för att berätta om Aspergers syndrom, och jag startade även den här bloggen. Dagens Nyheter skrev om mig i december 2013, och jag gav även en intervju för SVT:s finskspråkiga nyheter. Klippet är på finska men det finns en svensk undertext.