När jag för några dagar sedan åkte buss, såg jag hur några ungdomar skrattade åt en psykiskt sjuk kvinna. Denna kvinna betedde sig allmänt annorlunda genom att bland annat prata och sjunga för sig själv och skälla ut några andra passagerare, vilket förmodligen triggade igång ungdomarna. De började provocera henne, och några andra passagerare började le för sig själva. Det gör mig illa berörd, och nu efteråt ångrar jag att jag inte sade ifrån.
Denna händelse fick mig att tänka på vårt kalla samhälle. Ett samhälle där man är värd någonting så länge man passar in. Där det visserligen i vissa situationer är okej att avvika från normen, men endast om man gör det på rätt sätt och inte för mycket. Ett samhälle där alla människor förväntas vara kunniga och duktiga på ungefär samma ämnen. Råkar man vara okunnig på fel ämne, kan man råka riktigt illa ut och bli utskrattad. Då höjer andra människor på ögonbrynen och undrar: vad är det fel på den här människan? Varför är inte han eller hon som vi andra?
Jag har ett konkret exempel på en situation där en vuxen man blev utskrattad på grund av att han var duktig på andra saker än andra människor och dålig på saker som de allra flesta vuxna kan. Han trodde bland annat att kvinnor var gravida i två år. Då började andra i gänget le menande och göra sig roliga på hans bekostnad. Senare började de prata illa om honom bakom hans rygg. ”Haha, menar du allvar? Visste han verkligen inte det?” fick man ofta höra om honom.
Den här mannen var utåtsett helt vanlig, visst hade han lite svårt för matte och vissa teoretiska ämnen men däremot var han väldigt händig och konstnärligt lagd. Men det spelar ingen roll om han var duktig på andra saker för normen säger ju att alla vuxna borde veta att kvinnor bär barnet i nio månader. Vet man inte det, är man väldigt udda och ointelligent i andra människors ögon. Och sådana människor är det i det här samhället okej att skratta åt och ifrågasätta deras kunskaper. Däremot är det inte okej i alla situationer att skratta åt de som inte kan samma saker som andra, det beror på vad saken gäller. Sitter man exempelvis i rullstol och inte kan gå som alla andra, tycker många att man inte får skratta. Är man däremot psykiskt annorlunda, blir man ofta bemött med intolerans och oförståelse.
Om mannen i fråga hade någon diagnos har jag ingen aning om, men det är enligt mig helt irrelevant. Oavsett om man har en diagnos eller ej, förtjänar man enligt mig bli respekterad för den man är och i den respekten ska naturligtvis ingå att man inte ska bli utskrattad och att andra inte ska höja ögonbrynen åt ens svagheter. Man ska helt enkelt inte bli behandlad annorlunda, hur mycket man än skiljer sig från normen. Visst är det ovanligt att inte veta hur länge kvinnor är gravida och det skulle säkert vara bra att kunna sådana saker, men är det verkligen okej att höja ögonbrynen åt människor som inte vet samma saker som man själv vet och kan? Och vem är det egentligen som har bestämt vilka saker man ska kunna i olika åldrar?
Själv lärde jag mig att läsa och skriva när jag var tre år gammal, vilket är helt normalt i min värld. Men det skulle ändå vara mycket fel av mig att skratta eller ens höja ögonbrynen åt andra som lärt sig att läsa och skriva senare än jag. Jag är ju inte ett dugg en bättre människa än de utan språk- och läskunskaper råkar bara vara min styrka. Däremot är jag mycket dålig på andra saker som andra människor klarar med lätthet, vilket är vanligt bland oss Aspergare.
Vad jag önskar att samhället såg annorlunda ut. Att människor skulle acceptera att vi människor är olika och kan olika saker. Att det skulle vara lika okej att inte veta hur länge kvinnor bär barn som det är att vara lite dålig på matte. Att en fattig utländsk tiggare skulle vara lika mycket värd som en rik östermalmare. Att en ensamstående socialbidragstagare skulle vara lika respekterad som en rik högskoleutbildad familjefar. Och framför allt, att en sjuk person skulle vara lika mycket värd som en frisk, oavsett om sjukdomen är psykisk eller fysisk.
Vem är det egentligen som har bestämt att pengar, hälsa och rätt utseende ger status? Borde det inte ge mer status om man behandlar sina medmänniskor med respekt?
8 svar på ”Hur behandlar vi egentligen våra medmänniskor?”
Du skrivet så klokt Paula och jag önskar att världen såg ut lite mer så som du ser den, men kanske kan det bli så en dag om människor förstår att alla har samma värde och har rätt att vara här just av den enkla anledningen att vi alla är här.
Ingen kan värdera vem som är mest värld för den värdeskalan existerar inte. Jag är i alla fall glad att du Paula är som du är och att jag får läsa dina kloka fina inlägg.
Hälsningar Agneta
Tack, Agneta! Vi får verkligen hoppas på att världen kommer se annorlunda ut i framtiden. Och egentligen utvecklas vi hela tiden tror jag. Idag är exempelvis homosexualitet mer accepterad än bara för 50 år sedan, så hoppas vi fortsätter i samma riktning!
Hej helt fel alla är vi värde fulla jag blir så ar på folk..
Jag önskar också att alla människor var lika värdefulla i den här världen, och som tur är finns det faktiskt massor av människor som tycker så! Önskar bara att alla höll med..
klokt skrivet . . både din blogg o dina föreläsningar gör skillnad..:) hoppas o tror att vi kommer att bli tolerantare mot olikheter o att vi vågar stå upp för de som behöver!
Tack Ellinor!:-)
Som människor bör alla respekteras som människor som har ett lika värde som just, människa. Punkt.
Att vi har olika åsikter om en massa egenskaper alla har eller åsikter om människors handlingar är naturligt men enligt min mening så som din Paula, ska alla ha samma människovärde.
Det kan vara svårt även för mig att betrakta ex Hitler och Stalin som lika värda, men just i avseende som människor är, eller var, dem det. Dock inte deras handlingar. Det är denna skillnad som utgör den stora skillnaden så som jag tänker.
Varför dessa statusskillnader, hur har det blivit så att pengar betyder så himla mycket?? I alla fall i de flesta samhällen. Undantag finns tack och lov, tyvärr är de just undantag, ex. Moder Teresa och andra som fått en fantastisk respekt utan att de kan eller vill skryta med sina pengar. Dock har just dessa personer fått kämpa oerhört mycket, ett människoliv, jämfört med ex. en Svensson som tjänat sina miljarder genom privata ”välfärdsbolag” placerade på skatteparadis. Detta kanske på några få år. Och ofta genom att erbjuda en urusel standard på sina insatser och tjänster inom sjukvården, skola, handikapp osv. I just dessa fall brukar företagen visa bristande respekt både för sina kunder och för sina anställda.
Nu så menar jag inte att alla måste bli som Moder Teresa, hon är ett exempel på en person som hela världen känner till trots att hon inga pengar hade, det är hennes gärningar som uppskattas. Likaväl som världen känner till storkapitalister som enbart är kända pga sina pengar, inte för något annat. Och dessa respekteras av många som genier och som samhällets ryggrad..Hur tänkar man då undrar jag.. Kan inte skriva mer om detta utan att snöa in mig ännu mer på mina politiska övertygelser : )
Ett viktigt ämne som du tagit upp Paula!
Du har så rätt, Stina Muna! Och jag håller verkligen med om att man ska skilja på människan och handlingen. I den här världen är det tyvärr ofta så, precis som du skriver, att vissa har lägre status än andra bara för att man saknar pengar eller vissa egenskaper, trots att man kanske är en bra människa och behandlar andra med respekt.