Igår kväll föreläste jag om Aspergers syndrom i aulan på Rosenlunds sjukhus. Många av åhörarna hade antingen en egen Asperger-diagnos eller en anhörig med Aspergers syndrom. Det var roligt att många av mina föreläsarkollegor från Ågesta Folkhögskola och årets informatörselever kom och lyssnade på min föreläsning.
Efter föreläsningen frågade läraren på informatörsutbildningen mig om jag kommer ihåg att jag vägrade föreläsa inför människor jag kände när jag var ny i föreläsandet. Och ja, det kommer jag mycket väl ihåg! På den tiden kändes det nervöst och osäkert, och det distraherade mig om det satt bekanta ansikten i publiken, men det är länge sedan det 😉
En åhörare frågade mig om sociala situationer fortfarande är jobbiga för mig med tanke på att vi som har Aspergers syndrom har svårt med socialt samspel. Det var en intressant fråga. När jag tänkte efter, kom jag fram till att jag visst fortfarande har exakt lika mycket svårigheter med socialt samspel som jag alltid haft! Men nu märks det inte på samma sätt eftersom jag har hittat strategier för att kompensera för svårigheterna. Jag härmar andra människor otroligt mycket och säger ofta gånger saker bara för att man ”ska” göra det så att jag slipper såra andra, men det tar emot. Men jag har blivit en social kameleont och en duktig skådespelerska.
Dock har jag aldrig haft svårigheter i exakt alla sociala situationer. Att jag föreläser och småpratar med mina åhörare efter föreläsningar är ju också socialt, men i sådana sociala situationer har jag en tydlig roll: människor ställer tydliga frågor till mig och jag ger dem ett svar. Det blir varken otydliga budskap eller några sociala regler man borde följa. Dessutom diskuterar vi ett ämne som jag brinner för, dvs Aspergers syndrom. Mina svårigheter i sociala situationer visar sig i helt andra situationer, som när jag t ex minglar med människor på fester och någon säger en kommentar till mig eller ställer en fråga som jag inte vet vad jag borde svara på för att låta artig.
Den här gången måste föreläsningen ha gått extrabra med tanke på att det var rekordmånga som köpte min bok efteråt. Vilken tur att läraren från Ågesta Folkhögskola också hade tagit med sig böcker och inte bara jag, annars hade böckerna inte räckt till.
17 svar på ”Föreläsning på Rosenlund”
wwwwweeeeee …….. väntar med spänning på den 15:e okt hihi (A) ska bli MYCKET spännande och intressant 😀 ^^ ska se till få med en kompis också (Y)
Vad roligt att du kommer på föreläsningen i Västerås, Matte! 🙂
aaa har en biljett bokad och klar åt mig nu ska jag bara fixa en åt malin också ^^ en kompis som också har Aspergers som föreläser själv tydligen 🙂 enligt henne själv ska bli kul se dig heja (Y) jag LOVAR att uppföra mig 😛 …iofs malin kan nog hålla pli på mig misstänker jag 😉 … nädå men ska bli JÄTTE KUL ser VErkligen fram emot din föreläsning 🙂 var till psyk i måndags och berätatde om att jag ska på föreläsning och lärt mig jätte mycket om Aspergers mig själv och tro det eller ej min sköterska HÖLL MED MIG när jag sa att jag vet förmodligen mycket mer om Aspergers än hon och min läkare …och då är den läkare jag har ändå överläkare och den enda ordinarie kvar som jobbar hel tid alla andra som finns är antingen sjukskrivna eller bara läkare/underläkare
Vad roligt att ni kommer, ni är välkomna! Och bra att du kommer att uppföra dig ordentligt 😉 😛
Jag tror dig när du skriver att du har mer kunskap om Aspergers syndrom än din läkare och sköterska. På psykiatrimottagningar har de inte alltid så bra koll har jag märkt. Men sen finns det naturligtvis läkare som är specialiserade på neuropsykiatri och de har koll!
aaaa mjoo även jag har märkt det ja gällande inom psykiatri ska bli JÄTTE kul ^^ aa jag lovar 😛 annars som sagt malin lär nog hålla pli på mig (A)
sen så både jag och malin bor ju i Västerås också så 😛
Vad kul att föreläsningen gick bra och att så många kom och lyssnade! 🙂
Jag känner igen mig mycket i att ha sociala svårigheter i vissa situationer men inte i alla. Jag har heller aldrig haft några problem att prata inför folk (t.ex. hålla redovisningar eller spela teater) och att umgås med vänner är heller inga problem. I det första fallet är det som för dig; om jag gör en redovisning eller spelar teater så är det tydligt vad jag ska göra och vad jag ska säga. När jag umgås med vänner så handlar det om att jag känner mig trygg, och ju tryggare jag känner mig desto mer slappnar jag av och då blir de sociala svårigheterna mindre.
Att däremot mingla, som du skriver om, är jättesvårt. Jag har alltid haft koll på vad som är socialt acceptabelt, men däremot oroar jag mig ständigt för vem jag ska prata med på festen, när jag borde avsluta och allmänt vad som egentligen förväntas av mig. Sådana situationer är ruskigt obehagliga.
Jag tycker inte heller om att att sitta i en grupp och diskutera ett visst ämne. Jag har svårt att hänga med när många pratar och drar upp nya trådar hela tiden, plus att jag alltid blir ofrivilligt tyst i sådana situationer. Klassrumsdiskussioner och debatter av olika slag är rena skräcken för mig.
Klassrumsdiskussioner och debatter av olika slag är rena skräcken för mig.
Jag hade lätt för klassrumsdiskussioner när jag gick i skolan men jag stör mig på att många som deltar inte förstår vad jag försöker få fram. Det leder ofta till att jag får som jag upplever det idiotiska motkommentarer till det jag säger. Det har hänt mig många gånger att jag har täntk ”varför lägger jag tid på att sitta och diskutera med människor som inte förstår ngåotning”. Jag har tidigare trott att jag får så konstiga motkommentarer för att de som kommenterar vad jag säger är korkade men jag har på senare tid börjat ompröva min åsikt och misstänker att det handlar om kommunikationsproblem pga att jag har Aspergers syndrom. De förstår inte vad jag menar för vi kommunicerar olika och kanske är det så att jag pga mentaliseringsproblem inte uttrycker mig tillräckligt tydligt också.
Jag förstår exakt vad du menar, Johanna! I vissa sociala situationer kan jag också bli väldigt osäker men däremot känner jag mig helt säker i andra. Osäkerheten handlar i mitt fall om att jag gjort fel många gånger tidigare, dvs sagt sanningen vid fel tillfälle och människor har blivit sårade osv. Och några har också klagat på att jag pratat för mycket, och då blir jag osäker för jag vet inte hur mycket man ”får” prata utan att andra ska börja tycka att jag kör över alla andra. Och sedan har jag också svårt att hänga med när det är många som pratar med varandra, det blir alldeles för mycket intryck för min hjärna att hantera.
Till skillnad från dig så blir inte mina sociala svårigheter nödvändigtvis mindre när jag umgås med vänner. Vissa vänner har också tyckt att jag pratat alldeles för mycket, sagt sårande saker osv och därför måste jag tänka på hur jag beter mig och vad jag säger. Men sedan har jag vänner som fungerar precis som jag, som struntar i att jag inte följer de oskrivna reglerna och som uppskattar rakhet, och då vet jag att jag verkligen får vara mig själv i deras sällskap 🙂
Det finns slående likheter mellan dina sociala svårigheter Paula och de svårigheter som många med social fobi har i sociala situationer. Jag säger inte att du har social fobi istället för Aspergers syndrom för det tror inte jag heller. Jag menar mer att det är uppenbart att det finns stora likheter mellan de sociala svårigheterna i Aspergers syndrom och social fobi hos vissa personer med diagnoserna. Jag har läst att det inte är ovanligt att artister och skådespelare har social fobi vilket kan låta konstigt för den som inte förstår hur sjukdomen fungerar på djupet. Jag är som du Paula. Jag har inte heller svårt för att prata inför andra människor så länge det sker på mina villkor. Jag tror inte att jag hade haft så svårt för att föreläsa om jag bara hade fått prata om saker som jag tycker är intressant och utan att någon får avbryta mig under tiden. Precis som du Paula så hade jag inte velat föreläsa för människor som jag känner innan jag fått tillräckligt mycket erfarenhet. Jag tror det handlar om att det får större sociala konsekvenser om man gör bort sig för människor man känner plus att människor visar mer respekt för en föreläsare som de inte känner. Jag tror jag tycker om väldigt djupa och extremt ytliga umgängen men inte övergångsfasen däremellan. En föreläsning är för mig ett väldigt ytligt umgänge. Man umgås men formerna för umgänget följer väldigt uppgjorda rutiner.
Det här med att jag förut inte ville föreläsa inför människor jag kände handlade förmodligen till en viss del om någon slags social fobi eller osäkerhet, absolut! Trots att fobin inte var speciellt allvarlig, var det kanske någon slags fobi ändå. När jag var yngre, hade jag mycket mer social fobi i vissa situationer, och sådana situationer var ångestfyllda. Jag har också hört att skådespelare och artister kan lida av social fobi i vissa situationer, och jag tycker inte att det är konstigt. Att stå på scen är ju en helt annan sak än att utsätta sig för andra sociala situationer.
Idag känner jag däremot att jag inte har social fobi längre utan mina sociala svårigheter handlar enligt mig enbart om att jag faktiskt inte alltid vet vad man ”får” och inte får säga. Det har t ex hänt att jag ibland sagt ”sanningen” vid fel tillfälle och jag har sårat andra. Och eftersom jag absolut inte vill såra någon, blir jag ibland osäker och vet inte vad jag borde svara om någon frågar mig vad jag tycker. Sedan blir det många intryck när det är många son pratar samtidigt, därför har jag svårt för att mingla. Men jag kan som sagt verkligen sätta mig in i hur det är att ha social fobi för tidigare var mina problem så allvarliga att jag förmodligen t om led av någon slags selektiv mutism.
Duktig du är håller på dig.Så himla snygt du klär dig.Ha det bäst
Jag saknar lädershortsen.
Hahaha! 😀 Jag berättade faktiskt för publiken igår att jag hade tyckt att lädershorts och spetsstrumpbyxor hade varit lämpliga föreläsningskläder men att min boendestödjare inte hade hållit med, och därför väljer jag andra outfits för föreläsningar.
Tack, Börje! 🙂
Hej ! Tack för ditt bloggande, det hjälper verkligen att läsa och se likhetenrna som finns får mej själv att förstå mej bättre. Just det du skriver om din föreläsning här ovan kan jag känna igen mej i enormt, jag föreläser också dock inte samma teman som du. Jag känner tydligt hur jag kommer in i en arbetsroll då jag står där eller gör annat ”arbete” Där är jag trygg i mina ramar och kan vara ”social” på det sättet som det förväntas av mej men som inte är riktigt naturligt för mej men som du har jag fått lära genom att härma och hittat verktygen på det sättet. Det var verkligen bra att få läsa det du skrev för det är en sak som jag ofta tänkt på och ofta fått höra -men du kan väll inte ha aspberger! Vilket ibland leder till mina överanalyserandetankar måste jag förklara mej nu så dom förstår varför osv …..
Tack för ditt bloggande
Mikko
Hej Mikko! Vad roligt att höra att mitt bloggande hjälpt dig att förstå dig själv bättre. Att man ständigt får höra från omgivningen ”men du kan väl inte ha Asperger” känner jag mycket väl igen mig i. När jag nyligen hade fått min diagnos, fanns det faktiskt en period då jag tvivlade på om diagnosen stämde, och det berodde på att jag lyssnade på omgivningen. Men sedan läste jag på mer om ämnet och förstod att vi Aspergare är olika och att det finns otroligt mycket fördomar ute i samhället.
Människor förstår oftast inte heller det här med att man kan ha lätt för att prata när man har en tydlig roll i samtalet men samtidigt kan man ha jättesvårt för andra sociala situationer! De situationerna har inte alls med varandra att göra tycker jag, men det förstår inte alltid andra människor.