Den bästa boken om Aspergers syndrom

Min favoritbok om Aspergers syndrom skriven av en forskare är onekligen Den kompletta guiden till Aspergers syndrom av Tony Attwood. Jag känner definitivt mycket mer igen mig i Tony Attwoods bok än vad jag känner igen mig i Lorna Wings bok även om jag självklart inte känner igen mig i exakt allt. Den högre igenkänningsfaktorn beror förmodligen på att Attwood fokuserar på Aspergers syndrom medan Lorna Wing snarare fokuserar på det som förut kallades för Kanners autism. Dessutom är Attwoods bok betydligt nyare än Wings bok och han hänvisar därmed till modernare forskning.

Jag har fått så många tankar av att läsa boken att jag inte ens vet var jag ska börja! Men Attwood beskriver så självklara saker att jag vid flera tillfällen har nickat för mig själv för jag hade inte kunnat hålla med mer. Han sätter ord på precis det jag många gånger tänkt och känt men inte kunnat uttrycka i ord. Han skriver bland annat att många personer med Aspergers syndrom ibland kan passa bättre som vän med det motsatta könet, vilket jag också har erfarenhet av. Jag kan ha mycket lättare för att relatera till ett manligt än ett kvinnligt tankesätt. Dessutom påpekar Attwood att typiska manliga drag ibland kan misstas för Aspergers syndrom, vilket gör att kvinnor felaktigt kan tro att deras partners har Aspergers syndrom när förklaringen till partners beteende i själva verket är att partnern är en man 🙂

Attwood skriver att många autistiska barn börjar inse att de är annorlunda när de börjar i skolan och därmed kommer i nära kontakt med andra barn. Så var det även för mig med. Allra första gången jag förstod att jag inte var som andra barn var när jag började i förskolan. Attwood konstaterar däremot att vissa barn klarar sig relativt bra när de är yngre utan att känna sig annorlunda och att problemen börjar dyka upp först när barnet börjar närma sig tonåren. Det kan vara lätt att tro att barnets svårigheter uppstått helt plötsligt, men det är i själva verket lärarens bedömningskriterier och förväntningar som har förändrats i och med att barnet och dess klasskamrater blivit äldre. Dessutom ökar kraven och förväntningarna på social kompetens med stigande ålder, skriver Attwood. Som barn umgås man ju ofta på ett helt annat sätt än i tonåren.

Attwood nämner att en person med Aspergers syndrom kan välja att bli vän med någon som också avviker från normen. Vännen har inte nödvändigtvis just Aspergers syndrom utan kan vara avvikande på ett annat sätt. Han eller hon kan exempelvis vara utlänning. Jag kom att tänka på min egen ungdom då jag valde att bli vän med en tjej från Östeuropa! Att vara invandrare i Finland var mycket, mycket avvikande på 90-talet. Hon var skolans enda utlänning och de flesta visste vem hon var eftersom hon inte var finsk och hade ett annat modersmål. Därför stack hon verkligen ut.

Attwood skriver också om känslor. Vissa aspergare har tydligen svårt för att uttrycka starka känslor som kärlek medan andra aspergare kan visa kärlek och starka känslor på ett olämpligt sätt och kan göra andra människor obekväma. Vissa aspergare kan istället ha svårt för att förstå att någon annan kan ha motstridiga känslor. Någon kan exempelvis tycka att det är skönt att gå i pension men kan samtidigt sakna jobbet och arbetskamraterna ibland, och en aspergare kan ha svårt för att förstå att någon kan känna två olika känslor samtidigt. Och vissa aspergare kan enligt Attwood bli irriterade och provocerade om andra människor enligt aspergarens tycke beter sig alldeles för känslomässigt.

Det jag gillar med Tony Attwood är att han har inställningen att vi aspergare ska acceptera oss som vi är. Vilket inte är helt självklart för många yrkesverksamma har ju som bekant inställningen att vi ska försöka förändras och anpassa oss efter omgivningen. Attwood anser dessutom också att en bra strategi för aspergare kan vara att förklara för andra människor varför man undviker ögonkontakt istället för att träna på ögonkontakt. Det gillar jag skarpt 🙂

Attwoods bok är tjock. Oftast upplever jag att tjocka böcker är tunga att läsa för det brukar bli alldeles för mycket information, men eftersom jag tycker att i princip allt Attwood skriver är intressant blev jag besviken när jag märkte att boken höll på att ta slut. Jag kunde inte få nog av boken och ville bara ha mer! Jag fick så många tankar och idéer att jag definitivt kommer att citera och hänvisa till boken i mina fortsatta blogginlägg. Jag kan varmt rekommendera den till alla som vill lära sig mer om Aspergers syndrom!