När man har Aspergers syndrom eller autism och en ojämn begåvningsprofil, händer det ibland att man får beröm för helt fel saker. Vissa aspergare kan ha en specialbegåvning inom en specifik nisch och lyckas ta universitetsexamen med de bästa betygen utan någon som helst ansträngning samtidigt som de kan behöva boendestöd för vardagliga göromål i hemmet. Och trots boendestödet kan hemsysslorna kännas som ett oöverstigligt hinder.
Får höra att jag är duktig och modig
När jag föreläser om mina erfarenheter med att leva med Aspergers syndrom och berättar öppet om mina svårigheter och svagheter, får jag ofta höra från publiken: ”Vad modigt av dig att våga vara så här öppen. Jag kan tänka mig att det är riktigt svårt, jobbigt och ansträngande att föreläsa.” Då vet jag aldrig vad jag ska svara. För sanningen är att jag inte behöver anstränga mig särskilt när jag föreläser, och jag har aldrig heller skämts för mina svårigheter!
Så svårt var det inte att börja föreläsa
Visst, jag erkänner att det verkligen krävdes mod av mig att ge ut mina böcker och våga börja föreläsa i början, men det var mer för att jag var rädd för att inte kunna hantera det ifall åhörarna och bokläsarna skulle bli för närgångna eller känna igen mig på gatan. Jag var även rädd för att bli sedd som lat om jag skulle berätta öppet om att jag har boendestödjare som hjälper mig hemma. Men så oöverstigligt svårt var det ändå inte att börja föreläsa!
Ser folkhögskolestudier som svårare än föreläsningarna
Faktum är att jag har ansträngt mig betydligt mer i andra situationer i livet! Förra månaden ringde jag exempelvis flera telefonsamtal själv till PostNord utan boendestödjarens hjälp vilket jag är mycket stolt över. Vidare klarade jag av att läsa på Ågesta Folkhögskola (även om jag inte orkade vara i skolan under de sista månaderna) trots att det innebar socialt samspel i klassrummet. Detta var mycket och större och svårare för mig än att våga börja föreläsa!
Får beröm och beundran för helt fel saker
Ändå känns det som att jag får beundran för helt fel saker. När jag klarar saker som är enkla för mig, får jag höra att jag är duktig. När jag däremot klarar av något för mig riktigt svårt, tycker andra att det inte var något nämnvärt. Många tycker inte att det är en stor grej att klara av att sitta i ett klassrum med andra och speciellt inte när utbildningen är ämnad för aspergare. Men för mig var den en stor grej och riktigt svårt! Och inget jag skulle klara av att göra igen.