Att utveckla en god självkänsla

I ett tidigare inlägg skrev jag att många personer med Aspergers syndrom eller autism en dålig självkänsla. Personligen tror jag att denna dåliga självkänsla är resultatet av samhällets syn på de som avviker. Många människor känner att man enligt samhällets normer måste flytta hemifrån innan en viss ålder, man måste ha ett jobb, man måste ha ett rikt socialt liv och man måste kunna och veta vissa saker. Och när man inte passar in i denna mall, vilket många med Aspergers syndrom och autism inte gör, kan man lätt känna att man inte duger som man är.

Jag har lagt märke till att många människor behöver andra människors bekräftelse för att få en bra självkänsla. Även mina vänner som inte har Aspergers syndrom säger att deras självkänsla knäcks när de blir arbetslösa. ”Åh, nu känner jag mig sååå obehövd”, säger de då. Människor i allmänhet verkar behöva någon slags känsla av att vara till nytta och att vara duktiga på något för att känna att de duger som de är.

Det som många undrar är hur jag fått en bra självkänsla. Jag hade visserligen en mycket bra självkänsla när jag var ett litet barn, men den bröts ner när jag började i skolan. Innan förskoleåldern hade jag alltid trott att jag dög som jag var, men i skolan fick jag lära mig att man inte inte gjorde det om man var för annorlunda. Om man hade helt andra andra intressen än andra som exempelvis grammatik och att läsa tidtabeller och svårt för att lära sig vissa saker, som exempelvis hur man ställer upp en strykbräda, hur man ritar och syr och hur man knäcker ägg, fick man försöka ändra på sig och bli som alla andra. Och detta knäckte min självkänsla.

Jag fick åter min självkänsla när jag insåg att alla människor inte behövde vara likadana. Alla behövde inte gilla musik, veta vem Madonna och andra kändisar är, gilla filmer och sociala evenemang. Det var okej att vara så osocial man ville, så länge man inte skadade någon annan. Och när man åkte på utlandssemester, hade man full rätt att stanna på hotellrummet under hela resan om det var det man ville göra och blev lycklig av. Alla behövde inte bli lyckliga över samma saker. Idag vet jag att jag duger som jag är, oavsett om jag får andra människors bekräftelse och godkännande eller ej.

Visserligen har jag mött människor som ifrågasatt min livsstil eftersom den avviker från majoritetsnormen, men varför måste majoriteten ha rätt? Om majoriteten av människor får en att känna att man borde vara på ett visst sätt, måste man hålla i minnet att många människor är hjärntvättade av samhällets normer. Många tror att ”normalitet” är detsamma som lycka, men så behöver det inte vara.

Alla människor tycker naturligtvis att just deras tankar och värderingar är de rätta, men vem är det som säger att de verkligen är det? Den som avviker från normen idag kommer kanske vara helt normalt om 100 år. Normer och värderingar ändras beroende på vilken tid, kultur och miljö man lever i. För mindre än 100 år sedan frös samhället ut alla kvinnor som födde barn utanför äktenskapet, men i dagens samhälle anses det snarare vara konstigt om man tycker att det är något fel med oäktenskapliga barn. Om dessa normer också ändras så här fort, vem är det som säger att majoriteten av människor har rätt när det gäller andra frågor?