När jag och Maria från Asperger-föreningen i Spanien satt på flygplanet på väg från Kuwait City till Frankfurt, diskuterade vi bland annat hur det kunde vara att leva med Aspergers syndrom och autism vilka fördelar diagosen kunde innebära.
Snart blev Maria trött och somnade, och då kom flygvärdinnan fram till mig. ”Ursäkta mig fröken, jag hörde dig och din vän prata om något intressant. Kan du berätta för mig hur det är att ha Aspergers syndrom? Vad innebär det exakt? Och varför har du fått diagnosen?”, frågade hon mig.
Förvånad över hennes rättframma sätt undrade jag om hon hade stått bakom oss bara för att lyssna på vårt samtal. Men eftersom Maria hade somnat och planet inte skulle landa i Frankfurt förrän efter några timmar, tänkte jag att jag lika gärna skulle kunna berätta för henne lite om Aspergers syndrom. Jag hade ändå inget annat för mig.
”Men så har alla det, jag tror att Aspergers syndrom endast är läkarnas påhitt”, sa hon till mig direkt efter att jag hade börjat berätta. ”Alla misstolkar andra människors kroppsspråk och förstår inte vad andra menar. Alla människor har en ojämn begåvning, vissa mer än andra. Alla känner sig utanför och måste jobba hårt för att få vänner. Och nästan alla människor jag känner gillar rutiner”.
Jag försökte förklara för henne att det fanns gradskillnader och att det brukade vara en enorm lättnad för många att äntligen få en förklaring till sina svårigheter, men hon skakade bara oförstående på huvudet. Enligt henne tydde det på ett dåligt självförtroende om man behövde en läkares bekräftelse på att man duger som man är. Hon rekommenderade mig att snarast uppsöka en ny läkare som var kunnigare än den som hade ställt diagnosen på mig, och den läkaren skulle kunna bekräfta att jag fått diagnosen på felaktiga grunder. För en sådan tjej som jag kunde absolut inte ha Aspergers syndrom. Hon hade alltid tvivlat på neuropsykiatriska diagnoser, och efter att ha pratat med mig hade hennes åsikt bara bekräftats.
”Lova mig något, fröken. Tänk aldrig någonsin på din diagnos, du gör dig bara sjuk om du gör det”, la hon till. Då bestämde jag mig för att sluta diskutera med henne. Hon hade ändå inte förstått vad jag hade menat, och jag förstod att det skulle vara lönlöst att fortsätta diskussionen. Jag var ändå för trött för att försöka förklara ännu mera detaljerat.
När jag steg av planet, tänkte jag hur otroligt snabba vi människor ibland kan vara på att döma varandra och bilda oss uppfattningar om andra människors livssituation. Där såg hon mig, en utåtsett en helt vanlig och social tjej, som klarar av att föreläsa runt om i världen, och hennes direkta bedömning var att jag hade blivit diagnostiserad med Aspergers syndrom på felaktiga grunder. ”Vilken tur att endast läkare får ställa diagnoser och läkarutbildningen är flera år lång”, tänkte jag. För hur skulle världen se ut om vem som helst från gatan skulle kunna ställa diagnoser på sina medmänniskor?
40 svar på ”Att bilda sig uppfattningar om andras livssituation”
Förstår din känsla där att sluta diskutera med flygvärdinnan. För hur vinner man över en amatör psykolog som redan ifrån början bestämt sig för att dennes åsikt är den rätta….. Jag har själv många gånger råkat ut för människor och däribland nära släktingar som vet mer om min dagnos än jag själv och min läkare gör. Nu har jag inte just Asbergers men det är ju ointressant utan det är ju själva bemötandet ifrån outbildade människor som gör en gråhårig ! Jag brukar svara att om vi inte hade utbildningar inom olika yrken för att skaffa oss rätt kunskap så skulle vår värld snart vara ett minne blott ! Ha du din åsikt så litar jag på min utbildade läkare är ett annat svar. 🙂 Slutligen undrar man om det ingår i flygvärdinneutbildningen att tjuvlyssna på passagerarnas samtal för att sedan ha en utläggning av egen åsikt !
Ja, det kan man undra! 😉 Det är första gången det händer mig att en flygvärdinna lägger sig i med sina åsikter. Hade denna händelse utspelats när jag var nydiagnostiserad, hade jag faktiskt tagit illa upp, men idag blir jag inte längre påverkad av andra människors åsikter och tänker istället i sådana här situationer att personen inte vet vad h*n talar om.
Vad tråkigt att dina släktingar tycker sig veta mer om din diagnos än du själv och din läkare! Det där var ett till exempel på en situation när omgivningen dragit förhastade slutsatser. Bra att du ger dem svar på tal! 🙂
jadu bra fråga då skulle nog många helt plötsligt bli diagostiserade med DUM I HUVUDET!!! IDIOT och TRÖGFATTAD !!! .. för man är elak emot någon annan eller säger något som man aldrig skulle kunna mena och stå för :S .. som sagt är tur bara läkare får göra sånt ja hur skulle det se ut om andra kunde ställa diagnoser efter eget tycke om oss för vi är speciella och annorlunda till sättet och tänkandet ..
Ja, jag fick nog de inofficiella diagnoserna ”Dum i huvudet” och ”idot” av mina klasskamrater när jag gick i skolan, så det var tur att de inte hade någon rätt att ge mig officiella diagnoser 😉 Och tänk vad bra det är att det finns utbildade läkare! De som ifrågasätter läkarnas diagnoser är ibland de som är mest okunniga, har jag märkt.
jo så sant så visst en läkare kanske inte kan eller vet och känner till allt nej .. sen så att bilda sin egna uppfattning kan vara svårt för en med AS också .. för mig tex handlar det om vad någon annan säger till mig och lovar och då utgår jag ifrån hur det låter vad en annan säger till mig jämnför mig min situation med en annan person och på så sätt också fundera över grundligare hur vad varför har h*n sagt så där vad var avsikterna ?? blev jag inte lovad någonting och man säger jag säger till om jag ändrar på mig .. klart det blir lite svårt då och man blir ledsen särskilt när en situation blir konflikt och man får skulden bara för man har aspergers och tänker tolkar resonerar och bildar sin egna uppfattning mm på ett annorlunda sätt
Det här är ju vanligt bland folk i samhället att tycka att bokstavs diagnoser bara är trams.Jag har ju inte berättat för så många än om mina diagnoser,men dom som vet har ju haft samma åsikter som flygvärdinnan.Fick ju mina diagnoser för bara 1år sedan och jag är ju 60+ nu och har varit i arbetslivet hela tiden och gjort det mesta som alla andra,men dom som känt mig sedan ungdomstiden tror absolut inte att jag skulle ha asp/adhd.Men dom som levt nära inpå mig genom åren har ju sett annat då,dåligt självförtroende t.e.x har jag ju absolut inte.Som sagt så har många jag berättat för varit väldigt bestämda om sina åsikter om npf att det inte finns,så det finns mycket att göra för alla dom som informerar och informatörer är mycket viktiga.Ibland har jag hört från personer som jag själv kan uppfatta som skulle kunna ha stora drag av asp/adhd typ som säger att allt det här är bara trams.Gradskillnaderna är ju stora bland aspergarna och andra,en del har inte så stora problem och andra väldigt jobbiga sådana.Många gånger så är det väl dom som lyckats bäst med sina karriärer och jobb och har fungerande liv som förnekar att asp/adhd finns och tycker att det bara är att rycka upp sig och bjuda till,dom kan helt enkelt inte förstå att det finns människor som inte är som dom som lyckas med allt
Jag förstår att du gav upp! Och när det gäller en flygvärdinna spelar det ju heller ingen roll, när du kliver av planet behöver du ju inte diskutera med henne mer någonsin. Själv satt jag idag med dotterns lärare och försökte få förståelse för varför hon blir så trött, med varierande framgång. Sällan har jag känt mig så obekväm och jobbig. Om och om igen berättade han om hur alla andra i klassen inte heller förstår allt, klarar av att sortera eller når alla kriterier i målen. Dottern är som alla andra och verkar fullständigt normal. Jo, det är hon ju. Men hon blir utmattad av att ständigt försöka vara som alla andra och det kommer bara fram hemma. Att det finns svårigheter har de flesta runt henne svårt att köpa.
Det gör mig ledsen att en lärare har så här lite förståelse för vad det innebär att leva med en neuropsykiatrisk diagnos. Men tyvärr är det nog inte helt ovanligt 🙁 Jag förstår att du kände dig frustrerad, du vill ju det bästa för din dotter! Många verkar ha svårt för att förstå hur mycket mental energi det kan kosta oss att vara och göra som alla andra.
Precis som du skriver så spelar det ingen roll med en flygvärdinna. Det är ytterst osannolikt att jag kommer att träffa henne igen, men även om jag skulle flyga till Kuwait i framtiden igen och råka träffa henne på planet så gör det ingenting om hon inte förstår mig. Däremot är det mycket värre med en lärare.
Ännu en anledning till varför man bör prata mer om autism för alldeles för många tror fortfarande att det är något som syns eller märks. ”Men du verkar ju normal” samt ”alla har det svårt ibland”.
Jag tror många blir lättade när de får sin diagnos för då visar det att man minsann inte är ”dum i huvudet” eller ”trög” som man kan ha fått hört genom hela livet. Menar flygvärdinnan då att autism inte existerar och man är dum i huvudet i alla fall? Jag hade tagit åt mig och blivit sur på värdinnan över hur ignorant hon var. Skönt att läsa att du tar händelsen med en klackspark. 🙂
Flygvärdinnan tyckte att problemen jag beskrev var helt normala. Jag nämnde t om för henne att jag inte hade lärt mig hur man använder en kaffemaskin när jag var 20 år gammal trots att jag verkligen hade försökt öva och att jag ganska nyligen aldrig hade hört talas om lady Gaga eftersom jag endast har kunskap om mina specialintressen. ”Men alla är olika och kan olika saker”, tyckte hon då. Hon ansåg att jag överdrev och att det inte alls var så allvarligt att inte kunna sådana här saker. Antingen hade hon själv Asperger och trodde därmed på allvar att mina svårigheter var helt normala eller så ville/kunde hon inte förstå vad jag menade.
Ärligt talat så var jag lite frustrerad eftersom jag som Asperger-informatör vill få alla människor att förstå oss, men jag orkade ändå inte ta illa upp av hennes kommenterarer.
Antingen hade hon själv Asperger och trodde därmed på allvar att mina svårigheter var helt normala eller så ville/kunde hon inte förstå vad jag menade.
Du skulle ha sagt till henne att hon sannolikt har Aspergers syndrom själv. Det hade varit den ultimata motkommentaren till hennes diss av Aspergers syndrom.
Paual med finsksvensk brytning:
”Duu har Aspergerini syndromi! Det seer jag pa diiina icke verbaala segnali. Duu behövva läkarivårdi. Duu är sjuk i huvet.”
Haha! 😀
Allvarligt talat så sa jag faktiskt till henne att om hon tycker att det jag beskrev lät normalt, har hon kanske också Asperger. Men hon höll inte med mig.
Om Aspergers syndrom finns eller inte är egentligen en icke-diskussion. Det är klart att olika människor har olika förutsättningar här i livet och om man har tillräckligt nedsatt förmåga till vissa saker bla sociala relationer så klassar man det som Aspergers syndrom. Aspergers syndrom är för mig bara en definitionsfråga som inte fyller någon annan funktion än att klassificera människor som behöver extra stöd och hjälp på vissa områden utifrån vissa egenskaper. Jag tycker att Aspergers syndrom blir intressant på allvar först när man går in på vad det är i hjärnan hos de 0,5-1% av befolkningen som har tillräcklgit starka autistiska drag att de diagnosticeras med Aspergers syndrom. Är det mikroskopiska hjärnskador i fosterstadiet, är det infektioner hos mamman under graviditeten, är det genetik, är det miljögifter, är det nästa steg i en evolutionär utveckling av människans hjärna eller vad är Aspergers syndrom egentligen? Det tror jag inte forskarna kan svara på och så länge de inte kan det så är Aspergers syndrom för mig bara en klassificering av ett kluster av ovanliga personlighetsdrag som i dagens samhälle är så ogynnsamma att man inte bara ska kunna bortse ifrån dem. Majoriteten klassar hellre de som avviker som ”sjuka” än konstaterar att nuvarande samhälle diskriminerar människor med autistisk personlighet. Så vad människor som flygvärdinnan egentligen säger är att hon inte tycker att människor som har svårigheter att fungera i samhället inte ska få stöd och hjälp av samhället. Det är enligt min åsikt ett ganska korkat resonemang för jag tror man uppnår ett bättre samhälle genom att hjälpa människor att prestera så bra som möjligt utifrån sina förutsättningar inte genom att förneka problemen.
Så vad människor som flygvärdinnan egentligen säger är att hon inte tycker att människor som har svårigheter att fungera i samhället inte ska få stöd och hjälp av samhället.
Det blev nog ett inte för mycket i det stycket men jag tror ni hajar min poäng.
Enligt min ovetenskapliga teori beror Aspergers syndrom på olika faktorer hos olika personer. Vi har alltså samma personlighetsdrag, men vad dessa drag beror på har olika förklaringar. Men hur det egentligen är kan jag ju inte veta! I mitt fall beror det nog på generna, men ibland har jag träffat människor som inte har någon i den närmaste släkten som har liknande drag, så där kan det bero på annat.
Flygvärdinnan tyckte att svårigheterna jag räknade upp var helt normala och att de flesta människor hade exakt samma svårigheter! Jag borde ha svarat henne att om det är så att dessa drag finns hos alla människor i den graden att det blir en funktionsnedsättning, borde hon skriva ett brev till de som gör DSM-kriterierna för att uppmärksamma dem om detta. För tydligen visste hon något de inte visste om.
Enligt min ovetenskapliga teori beror Aspergers syndrom på olika faktorer hos olika personer. Vi har alltså samma personlighetsdrag, men vad dessa drag beror på har olika förklaringar.
Ett och samma fenomen behöver inte nödvändigsvis ha olika orsaker bara för att det yttrar sig olika hos olika individer men visst precis som att olika former av autism har olika bakgrund så är det rimligt att tro att Aspergers syndrom beror på olika saker hos olika grupper av aspergare. Särskilt när det yttrar sig så olika mellan olika individer som det trots allt gör.
Flygvärdinnan tyckte att svårigheterna jag räknade upp var helt normala och att de flesta människor hade exakt samma svårigheter!
Jag tillskriver inte flygvärdinnans åsikter någon relevans men hennes åsikter är intressanta eftersom de är exempel på åsikter som finns i samhället och som inverkar negativt på människor med Aspergers syndrom. En fördomsfull människa behöver inte ha rätt i sak för att påverka andra människors liv. Det är det som är problemet med människor som flygvärdinnan. Jag ser inte flygvärdinnan som en tänkande människa utan som en spelpjäs som utnyttjas av andra i ett cyniskt maktspel som missgynnar oss som har Aspergers syndrom. Det är människor som flygvärdinnan som gjorde det möjligt för Alliansen att förändra sjukreglerna så att människor med Aspergers syndrom blir utförsäkrade. Att förneka Aspergers syndrom är en metod att osynligöra våra problem och blunda för samhällets diskriminering av människor med Aspergers syndrom.
Ja, så är det tyvärr. Människor som inte har kunskap uttalar sig, och okunniga människor lyssnar på dem. Men om de sedan t ex får barn med Aspergers syndrom, ändrar de sig förmodligen för då lär de sig vad Asperger egentligen handlar om. Jag önskar att just sådana här okunniga människor skulle läsa min bok och komma på mina föreläsningar, men tyvärr är de allra svårast att nå eftersom de troligen inte är intresserade av sådana här frågor. Min granne däremot var ju redan positiv till Aspergers syndrom från början, och därför ville hon läsa min bok.
En gång pratade jag med en person som tyckte att det var hemskt att Sverige betalade aktivitetsersättning t ex för personer med social fobi, men när jag frågade h*nom om h*n tyckte att cancersjuka borde få pension, tyckte h*n att de självklart borde få det. Så med andra ord borde endast psykiskt sjuka utförsäkras, men inte fysiskt sjuka. Intressant resonemang.
Förresten är det mycket möjligt att flygvärdinnan sa till sina kollegor efter att jag hade stigit av planet att hon hade pratat med en passagerare som hade fått en Asperger-diagnos alldeles för lättvindigt. Hon kanske berättade för dem hur normal jag var och hur mycket jag klarade av. Om hon gjorde det och hennes kollegor saknade kunskap, höll de kanske med och tyckte att det var konstigt att människor diagnostiseras hur som helst. Och kollegor kanske berättade det vidare för sina familjer. Det är just på det här sättet fördomar födds, och därför önskar jag att funktionsnedsättningskunskap skulle införas som ett obligatoriskt skolämne i alla skolor.
Om hon gjorde det och hennes kollegor saknade kunskap, höll de kanske med och tyckte att det var konstigt att människor diagnostiseras hur som helst.
Jag tror också att väldigt många människor håller med för att bekräfta lojaliteten med den som uttalar sig. Det är en form av social kompetens att bekräfta varandra inom gruppen. Jag upplever att det ofta förväntas att man ska hålla med andra människor i gruppen för att få vara en del av gruppen. Det är som om normala människor inte kan skilja på att sakfrågor och vänskap.
Ja, så är det också! När jag var yngre, blev människor ibland paffa när de höll på att diskutera något i en grupp och jag sa rakt ut till dem att jag inte höll med om vad de sa. Idag gör jag inte så längre, antingen säger jag försiktigt att jag inte håller med eller så håller jag tyst. Hur jag gör beror lite på situationen.
Skönt att du inte tog illa upp av hennes kommentarer! Jag hade precis som Monstars beskriver tagit åt mig, blivit arg och börjat analysera händelsen hur mycket som helst. Jag tycker det är jättedåligt av människor att resonera och säga som flygvärdinnan gjorde, det är så respektlöst tycker jag. Jag skulle känna ett stort behov att försvara mig i en sådan situation. Det kan bero på min låga självkänsla också, och att min självbild ofta kommer i gungning i olika situationer. Du försökte verkligen få henne att förstå, men vissa människor har sin uppfattning och kommer kanske aldrig att kunna ta in andras perspektiv eller rucka på sina åsikter. Har du träffat på liknande personer med så benfasta övertygelser om att autism inte finns, när du föreläser t.ex?
Jag hade nog också tagit illa upp om detta hade hänt på den tiden jag var nydiagnostiserad. Då var jag mycket mer osäker och tvivlade på om jag hade rätt att vara som jag var eller om jag kanske var dum och lat trots allt och borde skärpa mig. Och om någon på den tiden sa till mig att Aspergers syndrom inte fanns, blev jag förtvivlad. Varför ifrågasatte personen mina svårigheter, respekterade h*n inte mig eller menade h*n att jag var dum och lat trots allt? Tänk om den personen faktiskt hade rätt i det. Eller menade h*n att mina svårigheter inte existerade? Eller tänk om h*n bara var okunnig, men varför uttala sig om saker man inte vet något om?
Idag vet jag så pass mycket om Aspergers syndrom att jag vet att jag har det. Och att människor som påstår att jag inte har det bara är okunniga och att jag inte behöver ta illa upp av deras uttalanden. Förmodligen förstår de inte ens att deras uttlande kan låta kränkande, så jag tar inte längre illa upp på samma sätt.
Ja, det har hänt att personer ifrågasatt vad jag sagt på mina föreläsningar. En gång var det två personer inom vården som ifrågasatte mig starkt. Den ena tyckte att mina svårigheter berodde på att min mamma inte hade uppfostrat mig ordentligt. Och den andra trodde inte att Asperger ens existerade för de svårigheter jag räknade upp var enligt honom sådana som alla människor hade, och eftersom alla Aspergare uppfyllde kriterierna på olika sätt, var det enligt honom ett bevis på att Aspergers syndrom var ett påhitt.
Det har även hänt att människor diskuterat mig på finska internetforum och skrivit insändare om mig i Helsingin Sanomat (den största finska dagtidningen). På internetforum tyckte någon förra året att det var fel att jag förut beviljades aktivitetsersättning eftersom allt enligt den personen hade handlat om att jag inte hade velat arbeta! Och det var någon som undrade i en insändare varför min boendestödjare städade åt mig, och använde som argument att diagnosen inte var en ursäkt för att slippa saker som man inte tyckte om. Och dessa personer kände inte ens mig!
Vad bra att du inte längre tar illa upp på samma sätt. Hur länge sedan var det du fick diagnosen? Du kanske rentav har några tips på hur man kan bli mer säker i sig själv gällande diagnosen? (Tipsa mig dock inte om att bli föreläsare om Asperger, för det har jag alldeles för stor scenskräck för ;)) Jag kan både känna att jag inte passar in i den snäva mallen omgivningen har av AS, att det inte riktigt räknas om svårigheterna inte syns eller märks tydligt, att jag själv tycker att jag borde klara det som ”alla andra” gör och att jag ofta analyserar mig själv och det jag uppfattar som ”konstigt” med mig själv i jämförelse med andra.
Jag förstår att du inte vill bli föreläsare om Asperger om du har scenskräck 🙂 Alla skulle definitivt inte trivas med ett sådant jobb!
Jag vet inte riktigt om jag har några andra tips än att man ska försöka vara medveten om att det andra människor säger inte behöver vara sant. Det som de säger är bara deras subjektiva åsikt, och om de säger till dig att du borde klara något du inte klarar av så måste man komma ihåg att de har fel. De är bara människor och de är inte perfekta. Förut inbillade jag mig att det som andra människor sa om mig stämde, men idag vet jag att andra oftast har fel. Ibland känns det som att de som har mest åsikter är de som har minst kunskap.
Sen har jag även accepterat att jag inte kan få människor att ändra sig om de har bestämda åsikter om något. När jag började acceptera det faktum att jag inte kunde ändra på någon annan än mig själv, kändes det mycket bättre. För jag blev bara frusterad om jag försökte ändra på andra utan att lyckas.
Jag hoppas att du också kommer att sluta bry dig om vad andra tycker! Ett tips är också att säga bestämt till andra människor att du inte tänker diskutera din diagnos med dem. Jag har märkt att människor brukar respektera det.
Jag fick min diagnos i oktober 2003, så det var alltså för 11 år sedan. Vad fort tiden går!
Tack för tipsen, jag ska tänka på de sakerna du skrev 🙂 Att säga till att man inte vill diskutera sin diagnos kan nog vara bra, det blir som ett sätt att respektera att man tycker olika (eller att personen kanske inte har så mycket kunskap) och att lämna det så utan att blanda in en massa känslor.
Jag hoppas också på att jag mindre och mindre ska bry mig om vad andra tycker och inte behöva analysera mig själv så mycket. Fastnar så lätt i (negativa) tankar, men det hoppas jag att jag kan få hjälp med i min terapi. För mig har det största problemet ofta varit att jag inte blivit respekterad eller känt att jag blivit förstådd inom vården och hos de myndigheter som är till för att hjälpa till. Det har knäckt mig många gånger så nu har jag tyvärr blivit väldigt skeptisk till dessa myndigheter och vården i stort. Men jag sätter även här mitt hopp till psykologen jag har och att jag med hennes hjälp ska kunna få lite nytt förtroende för dem på sikt.
Jag vet att du förut berättat om dina negativa erfarenheter inom vården, och jag tycker att det är jättetråkigt att du råkat ut för det 🙁 Hoppas din nuvarande psykolog kan hjälpa dig att hantera dessa oförstående människor. Det allra bästa vore naturligtvis att få dem att förstå dig, men eftersom man tyvärr inte kan ändra på andra människor, går det inte.
Man önskade ju verkligen att man kunde få sina närmaste att förstå när man lider av någon diagnos av något slag ! Men tyvärr så är det inte alltid möjligt trots att man har läkarintyg och allt så vill dom ändå tro att deras syn på saken är den rätta. Det är vid dessa stunder man får välja mellan att försöka övertyga ännu starkare eller att gå sin egen väg och lägga energin där den verkligen behövs !
Man blir ju luttrad med åren och till slut lär man sig vilka strider som är okej att ta och vilka man ska lägga ner direkt. Att få ALLA att förstå det vore ju naturligtvis det ultimata, men det vore ju också lika naivt som att tro att man kan fånga månen med lasso….. 😉 😛
Vi är alla olika och kommer så förbli samt att vi också förstår och uppfattar saker och ting olika. Därför tycker jag att du Paula gör en fantastisk insats som faktiskt lider av en diagnos samtidigt som du informerar om den. För vem kan bäst tala om hur det känns att leva med olika slags psykosomatiska nedsättningar än en person som är mitt uppe i det. Jag har varit på föreläsningar som utfördes av f.d narkomaner och alkoholister och det har varit dom absolut mest fängslande föreläsningar jag varit på. Dom visste vad dom snackade om och hur det känns att vara samhällets absoluta bottenskrap. Så visst sjutton är information A och O och informatörer som du Paula behövs mer än någonsin i vårt kalla samhälle.
Man säger att var fjärde svensk mår psykiskt dåligt av något slag. Samtidigt finns det människor som inte vill erkänna vissa psykosomatiska nedsättningar ! Jag säger att ALLA har ett psyke och hur vi hanterar olika händelser i vårt liv kommer alltid att skilja sig åt. Märk väl att det förfarandet också kan bero på ett speciellt tillstånd. Jag har träffat på människor med såpass allvarliga psykiska störningar att det krävdes medicinering för att avhjälpa. Men när vi är myndiga i detta landet så har vi rätten att säga nej även om detta är ett helt galet beslut. Det skall tyvärr mycket till för att man skall bli tvångsmedicinerad idag. Vilket har resulterat i att vi har många ute på våra gator som i praktiken är livsfarliga både för sig själva och andra. Man undrar när ekvationen ”var fjärde svensk mår psykiskt dåligt” och ”fler vårdplatser inom psykvården” kommer att gå ihop !
Vi har byggt upp ett samhälle som inte är nyttigt för någon och vi stressar oss igenom våra liv ! Dom flesta vill ha kortare arbetsdagar men är inte beredda att gå ner i lön för då räcker inte pengarna till att betala av alla lån.
Emigrera kanske blir stort igen…… 😉 😀
Ja, tyvärr är det inte alltid speciellt lätt att leva med en diagnos som människor har dålig kunskap om och som inte syns utanpå. Om det finns någon i min närhet som inte förstår sig på mig men som jag ändå vill fortsätta umgås med, brukar jag nuförtiden säga bestämt till personen att jag inte tänker diskutera diagnosen med h*nom längre. Det brukar respekteras 🙂 Och sen har jag accepterat att jag tyvärr inte kommer att kunna få alla att förstå, oavsett hur mycket jag skulle försöka. Så då är det bättre att lägga energi på andra saker istället 😉
Jag har också hört f.d alkoholister och narkomaner berätta om sina erfarenheter, och jag har blivit berörd varje gång. Missbruk är något som vissa människor dömer med en gång. Ser de t ex en hemlös missbrukare på gatan, säger de ibland: ”Jaja, h*n får skylla sig själv eftersom ingen har tvingat h*nom att börja missbruka”. Och om de hör om någon som börjat missbruka eftersom h*n haft det jobbigt i livet, kan de säga: ”men vaddå, jag har också haft det jobbigt men inte har jag börjat missbruka för det”. De förstår inte att människor har olika förutsättningar och reagerar olika när de går igenom jobbiga saker.
Ja, man kan verkligen undra när politikerna börjar ta tag i saken och ordna fler vårdplatser inom psykvården!
Ja, man kan verkligen undra när politikerna börjar ta tag i saken och ordna fler vårdplatser inom psykvården!
Jag tror det när jag ser det men: http://www.dagensomsorg.se/artikel/strandhall-lovar-bekampa-okande-fattigdom
Förresten så ser tjejen i annonsen ute till vänster på bilden bekant ut: http://postimg.org/image/xq00wnko3/
Hoppas hon håller sitt löfte! För det låter mycket bra.
Hittade ingen tjej i en annons som jag skulle känna igen. Till vänster var det några killar i en annons, bredvid honom någon tjej som jag inte vet vem det är. Men om det är någon kändis så är det inte så konstigt att jag inte känner igen henne!
Längst till vänster på den här bilden: http://postimg.org/image/xq00wnko3/
Höger. Längst till höger menar jag. Jag tror demensen börjar stiga mig åt huvudet. Jag blandade ihop höger och vänster. Jag blir rädd för mig själv. På riktigt.
Ja. Det är en kändis. Hon har synts och hörts mycket i media de senaste åren. Jag hoppas verkligen att du känner igen henne för annars ska du nog följa flygvärdinnans råd och be om att få bli utred på nytt av en mer kunnig läkare.
Haha! När du skrev att det är en kändis som synts och hörts i media, var jag nästan säker på att det skulle vara någon jag inte skulle känna igen för jag vet nästan ingenting om kändisar. Men du har rätt i att jag borde ha följt flygvärdinnas råd om jag inte känt igen den här personen! 😉 Jag måste säga att jag även blev lite paff och lite chockad. Jag hade ingen aning om att det fanns reklam om mig på nätet!
😉
Jag tror inte att du behöver oroa dig! Själv är jag också ibland i mina tankar och skriver och säger fel. Jag hoppas att glömskan också i ditt fall handlar om det och inte om demens!
Jag tycker att flygvärdinnan är ett ganska bra exempel på hur vanliga människor beter sig. Jag hörde en lärare nedvärdera en elev med Aspergers syndrom en gång. Detta var innan jag själv blev diagnosticerad med Aspergers syndrom. Jag informerade läraren i fråga att elever med Aspergers syndrom har normal eller högre än normal genomsnittlig begåvning. Läraren svarade ”ja visst men det gäller att kunna använda hjärnan också”. Det är tur för läraren att lärarbehörighet har med lärarexamen och inte med praktisk pedagogisk kompetens att göra, tänkte jag. Jag orkar seriöst inte med människor som flygvärdinnan längre. Jag förstår att jag låter fördomsfull nu och kanske är jag det också på sätt och vis men jag tycker att människor som beter sig som flygvärdinnan gjorde är idioter. Jag orkar inte prata med sådana människor längre. Jag har inte tillräckligt mycket mental energi för att orka med den typen av stollepellar längre. Världen är full av människor som flygvärdinnan och det är många gånger fullt förenligt med det som klassas som social kompetens att bete sig på det sätt som flygvärdinnan gjorde. Du tror väl inte hennes arbetsgivare anser att hon har sociala svårigheter? De finns överallt. De finns på Försäkringskassan (anställningskrav), socialtjänsten (anställningskrav), skolan (inget anställningskrav men meriterande) mm. Hela världen befolkas av människor som har en skruv lös och det värsta av allt är att problemet är så vanligt att det klassas som normalt. Det är som med åldrandet. Det är dödligt att åldras men eftersom alla drabbas så klassas det inte som en sjukdom. Det är likadant med flygvärdinnan. Hon är normal. Problemet är bara att hon är normal i ett stört samhälle men det ser hon inte. Den bristande sjukdomsinsikten ingår i störningen så det förvånar inte.
Teamet som utredde mig skrev att jag har ett eget referenssystem eller något i den stilen. Det var proffsigt av teamet att inte skriva att jag har fel referenssystem. De lämnade en öppning för att det kanske är jag som har rätt.
Usch, vilken tråkig attityd den där läraren hade! 🙁 När man jobbar med barn, är det enligt mig extraviktigt att vara förstående och respektfull mot alla människor, även oss som fungerar annorlunda. Men sen är det viktigt även när man jobbar inom socialtjänsten och Försäkringskassan. När man arbetar som flygvärdinna, är det enligt mig inte lika allvarligt om man inte förstår sig på Aspergers syndrom, men när man däremot jobbar inom socialtjänsten, är det extraviktigt! Men världen är ju inte som den borde vara.
Jag tror att vissa människor, som den här flygvärdinnan, kan helt enkelt vara okunniga och sakna förmågan att förstå. En bidragande orsak till att flygvärdinnan inte förstod kan också vara att hon kom från Iran men bodde i Kuwait. Här i Sverige pratas det ju rätt mycket om Aspergers syndrom i media, men förmodligen gör man det inte lika mycket i hennes hemland.
PS. Förresten så gillar jag utredningsteamets attityd. Det är så alla borde tänka, tycker jag!
När det gäller svårigheter som alla människor har, men personer på autismspektrumet har mycket mer av så brukar jag jämföra med ett mixerbord. De flesta NT håller sig i ett område kring mitten på varje reglage, i sin egen unika kombination. Och ligger man högt på en sak ligger man ofta högt på andra också, eller åtminstone i mitten. Men autister ligger ofta i ena eller andra ändan på reglagen, extremhögt och extremlågt om vartannat.
Och när jag försöker tala om min dotters problem och får svaret: ”Alla är vi unika”. Jag då säger jag att vi alla är unika men vissa är ”ut genom fönstret” unika.