Igår skrev jag varför vi som har Aspergers syndrom och autism kan ha lite annorlunda matvanor. Jag brukar säga att annorlunda matvanor inte behöver vara ett problem om omgivningen är öppen och accepterar att alla människor inte behöver vara likadana och göra på samma sätt.
Ibland har jag fått kritik när jag sagt på mina föreläsningar att föräldrar inte borde tvinga barnet att äta. ”Att Paula tycker att världen ska kretsa kring Aspergare visar att hon har Aspergers syndrom och stora svårigheter i att anpassa sig och ta omgivningens perspektiv”, har jag ibland fått höra. Eller: ”Om barn med Aspergers syndrom får bete sig som de vill och de inte uppfostras till hyfs, kommer det skada dem senare i livet. Och det är ohyfsat att tacka nej till mat man blir bjuden på”.
Jag tycker absolut inte att världen ska kretsa kring oss som har Aspergers syndrom, just därför vill jag inte att andra människor ska laga specialkost för min skull utan jag vill antingen ta med mig egen matlåda eller avstå från ätandet helt, jag vill ju inte vara till besvär. Och jag tycker absolut att barn med Aspergers syndrom ska få lära sig hyfs, det är ju inte meningen att barnets beteende faktiskt ska såra eller störa andra på riktigt.
MEN: när det gäller annorlunda perception och ett annorlunda smaksinne kan det verkligen kännas som en riktig tortyr om man tvingas äta mat man får kväljningar av. Nu syftar jag inte på mat som man tycker smakar ”lite tråkigt” eller som man inte har lust att äta utan på mat som man nästan kräks av. Tänk om du gång på gång blev serverad något som du tycker är riktigt, riktigt äckligt, som exempelvis avföring eller gammal mat? Eller om du blev serverad katt, hund eller inälvor i Asien och blev tvingad att äta upp allt? Själv blev jag som barn tvingad gång på gång av mina barnskötare att äta mat som jag tyckte var äckligt, men inte blev jag ”bättre” av det eller ”lärde mig hyfs”. Istället fick jag hemska minnen och har ännu mer motstånd till sådan mat idag!
Människor tror ibland att det hindrar en i vuxenlivet om man har annorlunda matvanor, men i vilka situationer skulle det vara ett hinder? Jag förväntar mig att mina vänner ska vilja att jag mår bra, så varför skulle jag bli vän med någon som kräver att jag ska utsättas för tortyr vid matbordet? Eftersom jag aldrig blir vän med människor som tar illa upp av att jag inte äter samma mat som de, händer det aldrig att jag får middagsbjudningar hem till sådana människor.
Det sägs att vi som har Aspergers syndrom är oflexibla, men enligt mig är det oflexibelt av omgivningen att inte acceptera att alla inte gör på samma sätt som alla andra. Varför är det så viktigt att alla äter exakt samma mat bara för principens skull, och varför kan man inte avvika från detta? Naturligtvis är det fel om en person med Aspergers syndrom kräver att andra ska anpassa maten för h*ns skull, men om personen tar med sig egen mat eller helt enkelt tackar nej till maten, varför skulle det vara ett problem? Vill man verkligen att någon ska förstöra hela sitt liv genom att tvinga sig själv till obehagliga upplevelser vid matbordet gång på gång?
20 svar på ”Aspergers syndrom och mat, del 2”
Min son kan inte äta rester och mycket annan mat heller,men godis i mängder och söt dricka,han har jätteproblem med sin mage nu.Men jag tänker som så att han får komma underfund med det själv,jag själv kan inte äta havregrynsgröt för min mamma skulle tvinga mig det,kyckling likaså är inte min mat.Jag har berättat att jag har börjat med glutenfritt och laktosfritt och för mig funkar det bra,så jag säger absolut inte att han ska börja också,men så har han efterhand i små steg börjat ändå.Många ggr kan det bero på hur man som vuxen för fram saker,så att det inte blir ett tvång
Där har du helt rätt, Thomas! Jag tror att vem som helst, oavsett om man är barn eller vuxen eller om man har Aspergers syndrom eller ej, är mer positiv till en förändring om det inte känns som ett tvång utan man gör det av fri vilja. Man kan inte tvinga en rökare att sluta röka om rökaren vill fortsätta. Och på samma sätt kan man inte tvinga någon som inte är motiverad att ändra på kosten. Men om den nuvarande kosten verkligen gör att personen mår dåligt, kommer h*n förmodligen märka det själv och vilja göra en förändring så småningom.
Tack, Paula, för detta inlägg! Jag har haft turen att ha föräldrar som aldrig har tvingat mig att äta något så länge jag har smakat och konstaterat att det inte funkar för mig. Med dagisfröknar och skolpersonal har det varit värre, men att mina föräldrar lät mig avgöra vad jag inte klarar av att äta har inte gjort mig petigare, snarare tvärtom: jag smakar nya saker (om de inte har extremt stark lukt, där tar det stopp än idag) mer än många av mina neurotypiska bekanta. När jag är på restaurang så väljer jag såklart det jag ”tror” mest på och ofta blir det samma som sist, och hemma har jag mina säkra kort, men rent konstruktivt: huvudsaken är väl att jag får i mig näring? Varför då inte genom något jag VET att jag gillar, så att ätandet blir en positiv upplevelse?
Hej Frida!
Vad roligt att höra att du gillade inlägget 🙂 Och dina föräldrar gjorde helt rätt, tycker jag! Själv blev jag tvingad, precis som du, av skolpersonal och dagisfröknar att äta upp mat jag inte tyckte om. Och jag håller med dig helt och hållet: huvudsaken i ätandet borde vara att man får i sig näring, vilket faktiskt i min värld alltid varit syftet med ätandet. Det här med att ätandet ska vara en social händelse och att alla ska äta just det som serveras har jag aldrig förstått mig på. Ätandet borde bli en positiv upplevelse för alla istället för något man bävar sig för.
Usch, vad hemskt att du blev tvingad att äta upp mat som kändes obehaglig för dig att äta. 🙁 Jag förstår att det måste ha känts väldigt traumatiskt. Det är förmodligen väldigt jobbigt även för ett barn utan perceptionsstörningar, men har man perceptionsstörningar så blir det troligen ännu värre.
Jag blev som tur var aldrig tvingad att äta sådant som jag inte tyckte om, däremot minns jag med skräck onsdagarna på sexårsverksamheten. De dagarna serverades det varm choklad till frukosten, och det var någonting jag bara inte klarade av. Mina föräldrar bad att jag skulle få enbart mjölk, men personalen menade då att alla andra barn också skulle vilja ha enbart mjölk, så därför fick jag inte det. Det var varm choklad eller inget, vilket gjorde att jag alltid var väldigt ledsen och orolig de onsdagar jag skulle äta frukost på ”sexårs”.
Jag minns även en gång då det var sparrissoppa till lunch och jag märkte att den smaken var rena tortyren för mig. Det var så hemskt att jag blev både gråtfärdig och spyfärdig, men detta vågade jag inte tala om för personalen. Istället rusade jag ut på toaletten och spydde upp soppan.
Om annorlunda matpreferenser är ett hinder i vuxenlivet eller ej tror jag handlar om vilket liv man väljer att leva. Många människor har nog svårt att se att man kan välja att leva ett liv helt utanför ”standardnormen” och därför ser de kanske annorlunda matpreferenser som ett större problem än det egentligen behöver vara. För många är luncher, middagar etc. en väldigt central och viktig del av umgänget med vänner, vilket troligen är en av orsakerna till att de blir så bekymrade över annorlunda matpreferenser.
Jag är en sådan person som inte tycker att själva aktiviteten är så värst viktig. Det viktiga för mig är att få träffa mina vänner, vad vi sedan hittar på spelar mindre roll. En middag skulle aldrig kunna bli så viktig att jag skulle få för mig att tvinga någon att äta mat som hen mår dåligt av. Om jag visste att den andra personen mådde dåligt av maten så skulle jag inte heller kunna njuta av den. Då är det bättre att laga någonting som båda tycker om, eller gå till någon restaurang så att var och en får beställa valfri rätt.
Jag tror att det är traumatiskt för vem som helst att bli tvingad mat man får kväljningar av. Många neurotypiker jag känner får inga kväljningar av mat överhuvudtaget eftersom de inte har perceptionsstörningar, men jag kan tänka mig att det skulle vara lika traumatiskt för dem att bli tvingad att äta t ex avföring. Skillnaden är att jag får denna känsla av ”vanlig” mat!
Usch, vad hemskt med sparrigssoppan, jag tycker riktigt synd om dig 🙁 Kan tänka mig att det var riktigt traumatiskt, nu vill jag bara skicka en kram till dig <3 Din berättelse fick mig att tänka på min egen barndom. Jag hade absolut kunnat spy jag blev tvingad att äta, men jag höll emot. En gång spydde jag iofs vid matbordet när jag var två år, men efter det lärde jag mig hur man håller emot. Det sägs att det är omöjligt att hålla emot kräkningar, men jag måste isåfall vara ett undantag för jag kan göra det om jag vill! Jag hoppas verkligen att fröknarna inte hade tvingat dig att äta upp sparrissoppan om de hade vetat om hur mycket du äcklades av det! Jag vet att vissa dagisfröknar är förstående, andra inte. När jag jobbade på dagis, tvingade jag aldrig barnen att äta något men tyvärr gjorde många av mina kollegor det 🙁
Du har så rätt i det du skrev om vuxenliv. Ibland glömmer jag nästan bort att mitt liv ser annorlunda ut för det känns helt normalt för mig att inte äta med vännerna och att inte bjuda på mat när jag har gäster, och min livsstil har inte varit vare sig ett problem eller hinder för mig, tvärtom 😉 Men för någon som lever ett så kallat ”normliv” kan det säkert vara svårt att tänka sig hur man kan leva som jag!
Fascinerande att du kan hålla tillbaka kräkningar. Kanske lärde du dig det som en slags överlevnadsinstinkt när du märkte att det inte bara var obehagligt att äta viss mat utan också obehagligt att spy.
Jag tror inte att fröknarna hade tvingat mig att äta upp sparrissoppan, däremot hade nog åtminstone en av dem blivit lite sur och tyckt att det varit dåligt av mig att inte äta upp.
”Min livsstil har inte varit vare sig ett problem eller hinder för mig, tvärtom”
Vad skönt att det är så! 🙂 Det är nog just det som många har svårt att förstå, d.v.s. det blir en konflikt mellan hur de upplever situationen och hur du själv upplever den. Många människor är ju vana vid att ”alla” gillar att gå hem till andra och äta middag och därför blir det ett stort problem för dem när någon inte äter allt. De tänker förmodligen inte på att den personen kanske inte ens VILL gå hem till andra och äta middag. Vad som blir ett problem och inte beror ju i stor utsträckning på vilket liv man vill leva.
Jag tror också att det här med att jag kan hålla tillbaka kräkningar är en överlevnadsinstinkt. Jag har kräkfobi (alltså på riktigt, har t om gått på KBT pga det) och jag tycker att det är riktigt obehagligt att kräkas. Därför har jag förmodligen lärt mig att kämpa emot. Jag kräktes senast 1997, och då gjorde jag det bara för att jag ville må bättre. Jag hade bestämt mig att om jag fortfarande mår illa vid ett visst klockslag, ska jag sluta hålla emot kräkningen och kräkas. Och det slutade med att jag gjorde det!
Precis, många är säkra på att man ”lider” när man inte äter middag hemma hos andra människor. Men förutom perceptionsstörningar har jag och många andra Aspergare även ”sociala svårigheter” som läkare skulle kalla det för, vilket i mitt fall bland annat visar sig genom att jag inte har något behov av att göra aktiviteter och äta tillsammans med andra människor 🙂
Usch, det låter jobbigt att ha kräkfobi. :/ Ibland behöver man verkligen kräkas för att må bättre. Vad skönt att du ändå kunde göra det den där gången 1997!
Ja, många tror nog att personer med t.ex. Aspergers syndrom lider av att inte göra det som för andra är självklart. Jag tror även att det många gånger är så att andra människor själva tycker att det är jobbigt att någon har känsligt smaksinne eller får kraftig ångest av att gå på middagar eftersom de själva tycker så mycket om middagar och skulle tycka att det vore så roligt om den här personen kom och dessutom kunde äta maten utan problem.
Jag kan förstå om sådana människor tycker att det är tråkigt om en vän inte klarar av att komma på middagsbjudningar, men samtidigt tycker jag att de borde sätta det i ett större perspektiv. Högst troligt är att det finns en massa andra saker de kan göra tillsammans med den vännen.
Jag har t.ex. en vän som har en synskada. Hon kan inte se en film, så därför går jag inte på bio med henne. Istället gör vi andra saker.
Själv tycker jag att stora grupper är så obehagliga att jag bara inte klarar av att gå på fest. Däremot har jag vänner som tycker om att festa, men de vet att jag inte klarar av det och därför gör vi andra saker när vi träffas.
Hon kan inte se en film, så därför går jag inte på bio med henne.
Det låter vettigt. Bio blir så mycket bättre med bild till ljudet.
Ja, det har varit jobbigt att ha kräkfobi! Jag har fortfarande fobin kvar till en viss grad, men KBT:n gjorde att jag inte har ångest längre när jag åker tunnelbana. Tidigare kunde jag inte slappna av för jag var så rädd att någon i min närhet skulle kräkas.
Din synskadade vän är ett bra exempel på att man inte behöver göra alla aktiviteter med alla! Men förmodligen har många människor lättare att acceptera att man inte kan kan se på en film med en synskadad person än att man inte kan äta tillsammans med någon som har Aspergers syndrom (OM Aspergaren nu har ett annorlunda ätbeteende och inte kan äta med andra, alla har ju inte det så).
När jag har fester, brukar jag bjuda alla mina vänner, men jag säger till de alla att de inte ska känna något tvång att komma. Jag känner ju flera personer som har social fobi, och jag vill inte att de ska utsättas för något de tycker är riktigt obehagligt. Ofta kommer de ändå även om jag säger att de inte behöver göra det. Skulle de inte komma, skulle jag inte ta illa upp! Jag skulle ju också tacka nej till en fest där det finns någon som varit magsjuk dagen innan.
Jag äter nästan vad som helst när som helst men definitivt inte med vem som helst och helst inte med någon alls.
Jag äter nästan vad som helst när som helst men definitivt inte med vem som helst och helst inte med någon alls…Haha en bra kommentar
Instämmer med Thomas, vilken skön kommentar! Ofta älskar jag bara dina kommentarer, Mats! 😀
Bra inlägg!
Förresten så är det ett konstigt argument att ”världen ska väl inte kretsa kring dem med Aspergers” eftersom att världen just nu kretsar kring neurotypikers behov och det är tydligen helt ok 😉
Mina föräldrar har aldrig tvingat mig att äta sånt som jag tyckte var obehagligt, detta ledde inte alls lett till att jag blev begränsad i mitt matintag, utan jag äter i princip allt och tycker om att smaka på nya saker. Jag tror det beror på att icke-tvånget gjorde matsituationen väldigt odramatisk.
Ja, du har så rätt! 🙂 Jag förstår iofs att jag måste tänka på neurotypikers behov i flera situationer, som t ex får jag inte säga saker som sårar. Men när det gäller mat så borde de vara toleranta mot annorlundaskap. Deras liv borde inte bli påverkat på något sätt beroende på vad jag äter och inte äter så varför skulle maten vara ett problem?!
Ditt liv är ett bra exempel på att man inte blir begränsad i sitt matintag trots att man inte blir tvingad att äta när man är barn. Tvärtom har matstunderna blivit positiva upplevelser för dig, och du tycker om att smaka på nya saker precis som du skrev. Och jag fick äta soppa och gryta hos mina föräldrar, men jag slutade med det när jag blev vuxen och flyttade hemifrån för nu ”behöver” jag inte det längre. Soppor och grytor är ju inte jätteäckliga för mig, jag KAN alltså äta dem om jag måste, men jag vill inte 😉
Min man har alltid haft problem med maten vilket även vår dotter har.
Jag hade svårt att förstå min man eftersom jag äter nästan allt.
När jag blev gravid fick jag helt plötsligt svårt för mat.
Kaffe luktade så hemskt att jag var tvungen att stänga in mig i sovrummet medans min man bryggde kaffet under köksfläkten.
Jag fick kväljningar av matos, åsynen av rått kött och av att laga mat.
Jag fick nästan kräkas varje gång jag borstade tänderna.
Sen försvann besvären men efter det kan jag bättre förstå hur det kanske är för min man och dotter.
Jag har tyvärr varit tvungen att stå upp för o försvarat min dotter väldigt mycket genom åren.
För uttrycket: ” det finns inte någon äcklig mat bara bortskämda barn” sitter stenhårt.
Hej Kerstin!
Vad tråkigt att du mådde så illa under graviditeten att du nästan kräktes när du borstade tänderna! Jag som har kräkfobi tycker att det är jättejobbigt att må illa 🙁 Men precis som du skriver har du ju numera lättare för att sätta dig in i din mans och dotters sits, vilket är bra! En av mina vänner sa till mig idag att jag kanske borde öva på att äta flera maträtter, och hon kunde inte förstå när jag förklarade att jag tycker att det är äckligt. Jag frågade henne om hon skulle vara villig att öva på att äta avföring, men hon tyckte inte att det var samma sak! Okej, det kanske inte är exakt samma sak, men jag kan tänka mig att det blir ungefär samma känsla.
Tråkigt att höra att andra människor inte förstått din dotter, men tyvärr finns det mycket okunskap ute i samhället 🙁 För människor som inte har perceptionsstörningar är det jättelätt att säga att det inte finns någon äcklig mat utan bara bortskämda barn. Men väldigt få människor skulle i verkligheten vara villiga att äta något man tycker är riktigt, riktigt äckligt.
Jag brukar säga att för min svårt autistiska dotter så är viss mat som papper: Det går för all del att tugga på om man måste, men varför skulle jag? (Utan att ha provat, förstås.) Annan mat är som en levande snigel: Skulle aldrig någonsin stoppa den i munnen. Däremot är det inte så illa som skit, hon är ok med att den ligger på tallriken så länge den inte rör annan mat. Men den får några misstänksamma blickar.
Någon gång ibland ta vi lite av ”pappersmaten” och med hjälp av godisbelöningar kan vi få henne att stoppa den i munnen. Att tugga eller svälja är frivilligt. Oftast spottar hon ut igen och det är det, men det händer att hon senare försöker sig på en tugga av samma mat igen helt frivilligt.
Ibland kan knapriga kanter vara en ingång till den mer matnyttiga mitten. Nu för tiden får jag göra extra av mina varma mackor i ugn, eftersom hon vill ha så pass mycket av dem att jag inte blir mätt själv annars. Små krispiga hörn – lite större hörn – hörn med lite av de mjuka påläggen (tre lager) – stora hörn med mycket pålägg – uppskurna hela mackor. Med tanke på att det uppenbarligen är blandad mat så blev jag rejält förvånad över att påläggen slank ned.
Ätoviljan verkar inte handla om smaken, utan mer någon kombination av allmänt utseende, färg och konsistens, plus att all form blandad mat för det mesta går bort.. Tyvärr innebär det att allt frukt och grönt går bort. Men fruktyoughurt slinker ned så länge hon inte ser frukten mixas ned. 🙂
Själv har jag svårt för slemmiga konsistenser, så att något kan smaka ok och att man ändå tycker att det är äckligt känns inte så konstigt för min del. Att tvinga barn äta något de verkligen inte tycker om är för mig en knepig idé. Skulle de verkligen äta mer av det nästa gång för det?
Ironiskt nog gör hennes udda beteende i övrigt att den här biten inte är så svår i övriga samhället. Folk inte så svårt att föreställa sig att det är knepigt med maten också.
Jag kan tänka mig att ett udda beteende får människor att bli mer accepterande mot annorlunda matvanor! Och det kan ibland därför vara en fördel i sammanhanget att ha ett beteende eller ett utseende som sticker ut.
Vissa som argumenterar för att man bör tvinga barn att äta saker de inte vill äta eftersom det är respektlöst mot de svältande i Afrika att nobba mat. Samt att människor kan ta illa upp av att man tackar nej till mat! Men jag fattar inte på vilket sätt det skulle hjälpa de svältande i Afrika om autistiska barn i väst tvingades äta mat som de får kväljningar av. Och vissa stör sig faktiskt på att man tackar nej till mat trots att man förklarar varför man gör det, men då får dessa människor jobba på sina attityder!