Uppväxten
Under hela min uppväxt undrade jag varför jag inte var som alla andra. Jag försökte hitta på olika förklaringar: det kanske var för att jag inte hade några syskon i min ålder eller var det kanske för att jag inte hade erfarenhet av att gå på dagis och därmed inte var lika van vid att umgås socialt som mina jämnåriga? Till slut var jag nära att ge upp sökandet efter svar på dessa frågor och min sista ansträngning var att gå till en psykolog för att få svar. Jag ville ju gärna vara som alla andra och hade ansträngt mig hela livet och ville få hjälp av psykologen med att lyckas med mitt mål som alla andra.
Min väg till att bli föreläsare
2008 tog jag tag i saken och började studera på informatörslinjen på Ågesta Folkhögskola med inriktning Aspergers syndrom. Det som var så intressant med den linjen var att endast personer diagnostiserade med Aspergers syndrom kunde delta. Under utbildningen fick vi läsa litteratur om Aspergers syndrom, hålla diskussionsgrupper, vara mentorer på Asperger Center samt föreläsa inför okänd publik på olika institutioner. Efter att jag föreläst ett tag, försvann min osäkerhet då jag märkte att publiken verkligen lyssnade och responsen var mycket positiv.
Efter utbildningen blev jag kontaktad av några som hade hört mig föreläsa under utbildningen och fick därmed nya kontakter och uppdrag. Detta rullade på och jag har fortsatt föreläsa fram till idag både i Sverige och Finland. Att föreläsa om Aspergers syndrom har både viktigt både för mig och min personliga utveckling och personer som lyssnat på mina föreläsningar har varit mycket intresserade. Att förmedla kunskap om Aspergers syndrom är min stora passion i livet och något jag vill hålla på med i många år framåt.
Varför Informatör?
Under hela min uppväxt undrade jag varför jag inte var som alla andra. I vuxen ålder kontaktade jag en psykolog vilket resulterade i att jag fick diagnosen Aspergers syndrom.
Förut hade jag hört att personer med Asperger var osociala och haft svårt med empati, men jag insåg så småningom att dessa bara var fördomar. Då insåg jag att behovet av information var stort i samhället och därför bestämde jag mig för att börja föreläsa.
Diagnosen
Svaret jag fick från psykologen var lite oväntat. Istället för att ge mig råd om hur jag skulle kunna göra för att anpassa mig, tyckte hon att jag skulle göra en neuropsykiatrisk utredning. Den här utredningen resulterade i att jag 2003 vid 24 års ålder fick diagnosen Aspergers syndrom.
Först blev jag förvånad och undrade hur det kan stämma. Jag har ju alltid varit social och haft empati och det är ju dessa två saker som alla personer med Aspergers syndrom ska ha svårt för trodde jag. Inte förrän jag började läsa litteratur om Aspergers syndrom började jag förstå vilka fördomar jag hade haft.
Behovet av kunskap
Under åren har jag lärt mig att personer med Aspergers syndrom är lika olika som alla andra och det finns många personer som har lätt med empati och har många vänner. Jag insåg mer och mer att det inte var bara jag som hade fördomar utan även många andra, såsom läkare och psykologer. Jag insåg behovet av information och kunskap kring Aspergers syndrom och det var då tankarna om att jag skulle börja föreläsa föddes.
