Vi med autism överdriver inte våra utmaningar

Vissa menar att vi autister överdriver när vi berättar om våra svårigheter. Uttalanden som ”Det är ingen idé att leva om jag ska tvingas åka kollektivt” eller ”Jag dör hellre än ringer ett telefonsamtal” möts ofta med skepsis. Och värre är att vissa har slutat lyssna på oss, eftersom de upplever att vi alltid överdriver och låter onödigt dramatiska.

Autister löper en ökad suicidrisk

För det första är det viktigt för dig att känna till att du aldrig kan bedöma vad som är överdrift. Det är lätt att glömma att vi med autism är överrepresenterade i suicidstatistik, särskilt vi kvinnor med både autism och adhd utan samtidig intellektuell funktionsnedsättning. Det är svårt att säga exakt varför vi löper en så stor risk, men jag funderar ibland på om det kan bero på att omgivningen uppfattar oss som sociala och högfungerande, och därför ställer alltför höga krav vilket i sin tur gör våra liv för utmanande. Jag vet inte säkert om det bidrar till suicidtankar, men som autistisk kvinna vet jag hur utmattande orimliga krav kan vara, så det skulle inte förvåna mig om det skulle finnas ett samband.

Skulle hellre dö på riktigt

Det finns faktiskt saker kopplade till min autism som är så jobbiga att jag hellre skulle dö än utsätta mig för dem – och nej, jag överdriver inte! Förrförra hösten berättade jag om mina dåliga erfarenheter av koloskopi, som jag behövde göra för att utesluta bland annat tarmcancer. På grund av min taktila överkänslighet blev jag sövd under ingreppet, men ändå var upplevelsen så traumatisk att jag hellre skulle drabbas av tarmcancer än genomgå en liknande undersökning igen, i alla fall med det laxermedel jag fick. Jag är oerhört smakkänslig, och det var bokstavligt talat en tortyr att tvingas dricka det, trots sugrör och halstabletter. Det kan låta dramatiskt, men jag menar det på fullt allvar. Jag vill inte dö, men vissa saker känns så övermäktiga att jag hellre skulle dö än exponera mig igen.

Texten fortsätter under annonsen.

ANNONS

Min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom finns att köpa på Bokus och Adlibris.

Andra utmaningar är inte lika svåra

Å andra sidan finns det andra autismrelaterade utmaningar som får mig att må dåligt, men ändå inte till den grad för att de skulle få mig att fundera på att ta mitt liv. Tidigare förväntades jag delta i fysiska jobbmöten minst en gång i månaden, ibland två. Dessa dagar påverkade mitt övriga liv negativt och fick mig att känna mig nedstämd, men jag fick aldrig några suicidtankar. Olika utmaningar är alltså olika svåra. Om jag fick välja skulle jag undvika fysiska jobbmöten helt eftersom jag mår dåligt av dem, men en gång i månaden är alldeles för mycket för mig! Även om de inte ger mig suicidtankar får de mig att må dåligt.

Hade en fungerande livssituation

MEN, jag hade en fungerande livssituation i övrigt när jag deltog i jobbmöten varje månad. Om jag skulle tvingas hantera flera jobbiga utmaningar samtidigt som mitt boendestöd krånglar och jag dessutom måste delta i fysiska jobbmöten varenda månad, är det inte omöjligt att jag skulle drabbas av psykisk ohälsa och få suicidtankar igen. Obligatoriska, frekventa jobbmöten skulle definitivt kunna vara en bidragande faktor till psykisk ohälsa i mitt liv om jag samtidigt hade andra utmaningar att hantera. Ju fler utmattande utmaningar en människa har, desto färre resurser har hon att hantera dessa. Så även om jobbmötena inte gav mig suicidtankar, kunde de ha gjort det om min livssituation hade sett annorlunda ut.

Är extremt introvert

Samtidigt kan andra människor ha utmaningar som jag inte alls har. För inte så länge sedan hade vi en covid-pandemi. Jag isolerade mig i princip helt under ett och ett halvt år, förutom de obligatoriska jobbmötena i början. Men ni som följer min blogg vet att jag är extremt introvert: jag älskar att vara för mig själv och behöver inget socialt sammanhang för att må bra. Sociala tillställningar kan få mig att må dåligt, men aldrig ensamhet! För en neurotypisk person är det ofta svårt att förstå det, men så är det för mig. För mig var det alltså helt okej med pandemirestriktionerna!

Kände en viss bitterhet

Samtidigt som jag mådde bra, läste jag artiklar som exempelvis denna där psykologer och andra forskare ständigt varnade för pandemins konsekvenser. Ofrivillig isolering kunde öka risken för psykisk ohälsa, enligt dem, vilket var allvarligt! Jag tyckte att det var bra att psykologer varnade för detta även om jag inte drabbades, men samtidigt kunde jag inte låta bli att känna en viss bitterhet. Varför? Jo, när man skiljer sig från normen, vilket vi med autism ofta gör, avfärdas våra utmaningar ofta med motiveringen att ”det inte är så farligt” eller att ”man bör se det jobbiga som en utmaning”. Men när personer utan funktionsnedsättning drabbas ses det plötsligt som ett stort problem!

Jag mår lika dåligt

Men jag mår faktiskt lika dåligt av ofrivilligt social exponering som många andra människor mådde av ofrivillig isolering under pandemin! Ändå ansågs det inte dramatiskt att kalla pandemirestriktionerna för ett folkhälsoproblem och en riskfaktor för psykisk ohälsa, medan jag anses vara dramatisk om jag kallar mina autismrelaterade utmaningar för en stor risk för psykisk ohälsa och en riskfaktor för ökad suicidrisk. Tänk om en extrovert person skulle tvingas till ofrivillig långvarig isolering och jag skulle avfärda personens upplevelser och psykiska ohälsa med att konstatera: ”Men det är bara en utmaning, du klarar dig eftersom du inte har tagit ditt liv!”

Skriv en kommentar eller läs andras kommentarer till det här inlägget. Genom att skriva en kommentar accepterar du mina kommentarsregler.

Man kan boka mig för en föreläsning, köpa min bok, fråga mig om autism och följa min blogg.

Var inte rädd att be om hjälp om livet känns hopplöst! Här är en lista på stödlinjer och telefonjourer som du kan kontakta om du behöver stöd. Ring 112 om du har allvarliga suicidtankar.