Vi med autism kan ibland ha svårt att tolka sociala regler

Vi autister anklagas ibland för att vara rättshaverister. Vi kan kommentera allt vad andra gör och vilja att ”rätt ska vara rätt”. När jag var ett barn irriterade jag mig på att det stod i skolans regler att lektionstiderna skulle respekteras, men ändå kom en och en annan klasskamrat ibland försent till lektionerna! Jag kommenterade det för jag tyckte att det var dåligt. Det tyckte mina klasskamrater var irriterande, och läraren höll med. Hon förklarade för mig att det här med reglerna inte var så noga och att jag inte borde kommentera vartenda litet regelbrott.

Förvirrande och otydligt

Jag förstod inte vad läraren menade. Jag tyckte att det var märkligt att det stod en sak i reglerna, men att det i verkligheten ändå var okej att bryta mot dessa. Det var förvirrande och extremt otydligt. Hur kom det sig att det var okej att komma försent till lektionen utan straff trots att det stod i reglerna att tiderna skulle respekteras? Jag tyckte att reglerna skulle tas bort helt om det inte var meningen att man skulle följa dem, men det tyckte ingen annan i klassen. Och de tyckte att det var irriterande att jag inte förstod. Jag tänkte alldeles för svartvitt, fick jag höra.

Slutade kommentera

När jag blev äldre slutade jag kommentera regelbrott, inte för att jag tyckte att det var okej att bryta mot reglerna utan för att jag inte ville vara jobbig och besvärlig. Jag förstod inte varför jag inte borde kommentera regelbrott för jag skulle själv ha varit tacksam om jag själv oavsiktligt hade brutit mot någon regel, men jag resonerade att jag kanske inte behövde förstå allt utan det räckte kanske med att jag försökte följa vissa normer. Och normen i samhället var att bryta mot reglerna och acceptera regelbrott. Och med tiden började jag själv bryta mot reglerna ibland eftersom jag hade lärt mig att man skulle göra så. Exempelvis började jag ibland tugga tuggummi på lektionerna trots att man inte fick göra så.

Har fortfarande svårt för regler

Idag är jag 47 år gammal och har fortfarande svårt att förstå mig på det här med regler. Skillnaden mot nu och då är att jag idag inte kommenterar när andra bryter mot regler eftersom jag inte vill irritera någon. Och eftersom jag inte säger något är det ingen som vet vad som försiggår i min hjärna, och detta är ett klassiskt exempel på kamouflering! Trots att jag kamouflerar i sociala sammanhang och försöker passa in är det mycket som fortfarande är obegripligt för mig. Som till exempel det här med vilka regler man förväntas hålla och vilka regler är det okej att bryta mot. Om en boendestödjare kommer 5 minuter försent är det i min hjärna ett ”regelbrott” eftersom hen kommer senare än överenskommet, men enligt samhället är det helt okej att komma 5 minuter försenat.

Vill inte bli sedd som petig

En av anledningarna till att jag inte alltid säger ifrån och sätter gränser är att jag inte vill bli sedd som petig. Om jag lånar en krona från en vän är det självklart för mig att betala tillbaka kronan, men andra har skrattat åt mig när jag har försökt betala tillbaka min skuld (som alltså varit en krona). Men om det hade varit jag som hade lånat ut en krona till någon hade jag uppskattat att få kronan tillbaka, och därför vill jag göra likadant! ”Man ska behandla andra som man själv vill bli behandlad” säger man. Men vad göra när andra vill bli behandlade på ett annat sätt än jag?

Fick konstiga blickar

När jag var yngre bad jag ibland om att få tillbaka en krona som någon lånat från mig, men då fick jag bara konstiga blickar och ibland leenden, och då hade jag en känsla av att jag gjort fel. Och det har gjort att jag inte har vågat be om att få tillbaka lån även om det har handlat om större belopp. Var ska man liksom dra gränsen för vilka belopp det är okej att be om att få tillbaka? Två kronor? Fem kronor? Tio kronor? Femtio kronor? Hundra kronor?

Tycker att det är märkligt

Faktum är att tio kronor var ett väldigt stort belopp för mig när jag levde på ekonomiskt bistånd, men ändå vågade jag inte be om att få tillbaka mina tio kronor eftersom jag fick ett så konstigt bemötande om jag försökte göra så. Vilket jag tycker är ganska märkligt för tio kronor kan ofta vara ett mycket större belopp för en person som lever på ekonomiskt bistånd än vad två hundra kronor är för en person som jobbar heltid!

Har gett negativa konsekvenser

Jag önskar ofta att autisternas gränser blev respekterade istället för förlöjligade. Även om det kan anses vara petigt att be om att få tillbaka en krona borde autisten kunna säga ifrån och försvara sina gränser (vilket i detta fall alltså handlar om en krona). Och visst, jag kan ju anpassa mig, men det har också gett negativa konsekvenser! Tyvärr hände det nämligen förut att jag inte vågade be om att få tillbaka pengar även om folk hade lånat ganska stora belopp från mig. Jag hade liksom fått dåliga erfarenheter av att be om att få en krona så jag visste inte vid vilket belopp jag skulle dra gränsen! Det enklaste för en autist kan därför vara att alltid följa regler och alltid förvänta sig att få tillbaka sina lån, oavsett om det handlar om en krona eller tio tusen kronor!

Skriv en kommentar eller läs andras kommentarer till det här inlägget. Genom att skriva en kommentar accepterar du mina kommentarsregler.

Var inte rädd att be om hjälp om livet känns hopplöst! Här är en lista på stödlinjer och telefonjourer som du kan kontakta om du behöver stöd. Ring 112 om du har allvarliga suicidtankar.