Jason Turowetz, sociolog vid University Collage Santa Barbara, och hans medförfattare Douglas W. Maynard har intresserat sig för den ökade förekomsten av autismdiagnoser och har därför undersökt hur det dynamiska spektrumet av mänskliga erfarenheter samverkar i diagnostiseringsprocesserna. Tillsammans har de skrivit boken Autistic Intelligence: Interaction, Individuality, and the Challenges of Diagnosis där de diskuterar ämnet. För att undersöka fenomenet genomförde de en etnografisk studie och filmade autismutredningar på en utredningsklinik.
Autism är ingen defekt
Enligt författarnas förståelse bör autism inte ses som ett statiskt tillstånd utan som ett resultat av kontextberoende och flytande processer. De tar avstånd från idén att autism är en defekt utan ser diagnosen som en form av intelligens och unik styrka. Normerna i samhället borde ifrågasättas, och ett autistiskt beteende måste inte vara en störning utan är oftast meningsfullt och värdefullt för den autistiska individen, menar de. De konstaterar vidare att samhället borde bortse från bristerna och istället ta vara på de unika styrkor som vi autister kan besitta.
Vad är det som är stört?
Själv har jag alltid ogillat begreppet ”autismspektrumstörning” och är glad över att dessa forskare håller med mig. Vad är det egentligen som är stört? Normerna varierar ju kraftigt från ett samhälle till ett annat. Är det stört att tro att vissa människor är häxor och tycka att de ska brännas på bål? Ja, det är definitivt stört om man frågar mig och de flesta människor idag, men på medeltiden förekom ju ritualen. Hade jag på medeltiden anklagat någon för att vara en häxa är det inte säkert att jag hade fått negativa reaktioner. Vilka personer som betraktas som avvikare och onormala är därmed kontextberoende!
Helt rätt att tycka så
Och är det stört att tycka att fattiga ensamstående mödrar behöver förståelse för sin utsatta situation? Nej utan det är helt rätt att tycka så svarar jag och troligen väldigt många andra skandinaver (dock tycker jag att detsamma självklart även gäller ensamstående fäder i utsatta situationer). Men när jag har diskuterat frågan med vissa människor i andra länder har de ansett att jag resonerar märkligt: självklart bär ensamstående mödrar skulden för sin situation om det är de som har misslyckats med att vara goda fruar och det har gjort att de blivit lämnade av sina män! Plötsligt har min helt socialt acceptabla åsikt i Sverige blivit märklig och onormal, och jag betraktas som en avvikare.
Texten fortsätter under annonsen.
ANNONS
Min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom finns att köpa på Bokus och Adlibris.
Kan vara en resurs
Jag är glad att författarna belyser vikten av att uppmärksamma unika typer av intelligens och styrkor vid autism. Vissa autister har så högt IQ att de kommer med i Mensa och andra autister får minst 1,9 varenda gång de skriver högskoleprovet, men även vi autister som inte har så högt IQ att vi uppfyller kraven för Mensa-medlemskap kan ha andra styrkor och resurser som förbises av samhället. Tyvärr ses våra särdrag ofta som defekter även om det enligt mig kan vara en resurs att kunna tänka utanför boxen.
Inte nödvändigt att träffas
Ett exempel: jag och min pojkvän sågs inte en enda gång på 1,5 år under pandemin eftersom vi tyckte att det var självklart att minska smittspridningen i samhället (vi har ett distansförhållande). I mina ögon är det en styrka att kunna avstå från icke-nödvändiga träffar och besök under en pandemi av en allvarlig sjukdom. Det handlar trots allt om liv och död med tanke på att det var många gamla och sköra som dog av Covid. Jag förstår absolut att alla föräldrar till minderåriga barn vill och måste träffa sina barn, men jag och min pojkvän har inga barn varför det inte var nödvändigt för oss att träffas just då.
Det sågs som en brist
Men samhället vägrar se mitt sätt att resonera som en styrka utan snarare som en defekt: ”Herregud, har ni verkligen inte träffats på 1,5 år?” och ”ska inte du åka till din pojkvän snart, alla andra par i distansförhållanden träffas väldigt ofta trots Covid?” fick jag höra titt som tätt. De flesta tyckte att jag resonerade konstigt och såg mitt tankesätt som en brist. Enligt mig saknar väldigt många människor förmågan att förstå att annorlundaskap också kan vara en styrka och att det faktiskt kan finnas något positivt i att vilja begränsa smittspridningen och rädda liv istället för att till varje pris insistera på att träffa andra människor. Och detta trots att ”ingen annan” gör så!
Bidrar på ett annat sätt
Mitt syfte är inte att tracka ner på människor som gjorde ett annat val än jag under pandemin utan jag vill bara belysa att annorlundaskap inte måste vara en defekt. Alla som inte höll sig till social distansering under pandemin har säkert andra resurser som jag inte har: de kanske bidrar till det sociala på jobbet! Själv deltar jag aldrig i icke-föreläsningsrelaterade resor eller konferenser på jobbet om det inte är obligatoriskt för mig att delta. Eftersom de flesta uppskattar god stämning på jobbet och det sociala småpratet i de flesta fall bidrar till ökad arbetsmotivation är mingelförmågan en uppskattad egenskap. Däremot bidrar jag som sagt till samhället på ett annat sätt genom att exempelvis begränsa smittspridningen. Det är en resurs även om de flesta människor troligen aldrig kommer att förstå det.
Du behövs
Tyvärr kan det tära mycket på autistens självkänsla att bli betraktad som en avvikare. Eftersom nästan ingen annan ville lägga sin själ för att till varje pris begränsa smittspridningen ansågs mitt beslut vara avvikande och därmed fel. Tack och lov är jag redan 45 år gammal och kan i den här åldern tänka själv, men tyvärr befarar jag att unga autister kan påverkas negativt av samhällets fördömande attityder vilket jag tycker är synd. Dessa autister kan nämligen besitta unika styrkor som aldrig upptäcks. Du som är en ung autist och har en förmåga att tänka utanför boxen: stå på dig! Du är unik och du behövs!
Skriv en kommentar eller läs andras kommentarer till det här inlägget. Genom att skriva en kommentar accepterar du mina kommentarsregler.
Man kan boka mig för en föreläsning, köpa min bok, fråga mig om autism och följa min blogg.
Var inte rädd att be om hjälp om livet känns hopplöst! Här är en lista på stödlinjer och telefonjourer som du kan kontakta om du behöver stöd. Ring 112 om du har allvarliga suicidtankar.
Boka en föreläsning med mig
Kontakta mig via kontaktformuläret om du vill boka mig för en föreläsning om autism. Läs mer om mig och mina föreläsningar här.
Reklam för min bok
”Viktig bok, att höra om trötthet och svårigheter, samtidigt som stor fokusering inte behöver vara dränerande. Boendestöd är inget att skämmas för, även om man verkar välfungerande.”
-Eva, mamma till vuxen Aspergare, 5 juli 2022
Min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom finns att köpa på Bokus och Adlibris.
Fråga mig om autism
Använd frågeformuläret om du vill ställa en autismrelaterad fråga till mig. Här hittar du mina svar på tidigare frågor.
Följ min blogg
Följ gärna min blogg via push-aviseringar (den vita bjällran med blå bakgrund). Man kan också följa min blogg via Facebook eller RSS. Bloggen finns också som app till Windows, Mac och Linux samt Android.
Senaste svar på alla blogginlägg
Jag förstår din frustration och tack för att du lyfter detta på din plattform. Ska jag vara ärlig skickade jag…
Jag gillar inte heller begreppen ”självständighet” och ”självförtroende” för jag har hört så mycket tjat om detta. Däremot gillar jag…
Ja, det är verkligen tragiskt!
Vad bra att du skrivit till honom! Tyvärr tror jag att han kommer att strunta i a-kassan och inte kommer…
Taktil överkänslighet kan verkligen ställa till det! Jag hoppas att mina tips kommer att hjälpa dig, men det är inte…
Jag visste inte att du var lärare, wow! Dock har jag för mig att Christopher Gillberg kritiserat just de senaste…
Jag har fått antingen alldeles för höga krav eller inga alls, de är allt eller inget.Ber om hjälp får jag…
Jobbigt är ju när omgivningen jämt förväntar sig saker hela tiden. Förändringar är ännu jobbigt, eller denna oförståelse som ännu…
Hej! Jag kan inte låta bli att fråga om din dotter när hon har gymnastik dvs idrott i skolan där…
Nu har jag skrivit till Ulf Kristersson angående neddragning av A-kassa etc…hur dumt det är just nu i dessa fattigtider…
71 svar på ”Vi med autism kan ha unika förmågor”
Det där med IQ är verkligen i underkant. speciellt när det gäller
flytande och verbal intelligens samt logisk abstrakt intelligens kan förmågorns vara helt överlägsna neurotypiker. Den detaljrikedom som är vanlig gör att Iq test inte ens kan mäta personer med aspergers exceptionella förmåga att djupanalysera, hitta mönster, lösa problem osv. Jag har själv 160+ men det säger ingenting mer än ett bra arbetsminne. Det är inte ovanligt att genier har asperger.
Wow, ett IQ på 160+! Grattis. Det är riktigt imponerande!
Precis, IQ-tester kan inte mäta allt. Vissa autister kan ha förmågor som inte vanliga IQ-tester visar.
Jag pluggar på kandidatnivå på universitet.
Det är rent av smärtsamt att bry sig om något så mycket att en lägger ner allt en har, och gärna lite till, för att sedan se en stor andel som inte köper/läser kurslitteratur, inte går på seminarium/föreläsningar och plagierar hemtentor. Det är en konstig känsla att vara en social avvikare utifrån att jag är intresserad och motiverad av studier!
Jag skulle också vilja påpeka att göra saker i ”extremer” gör meningen bakom dem extra tydlig.
Jag kan tänka mig att många läser på universitetet för att hitta ett jobb i framtiden. För dem räcker det att visa upp ett intyg på att de har en kandidatexamen. Det kan vara därför de inte bryr sig lika mycket.
Plagiering av hemtentor förekommer säkert, men jag tror faktiskt att det kan bli svårare att plagiera i framtiden i och med att AI blir bättre och bättre. Snart kommer det bli omöjligt för universiteten att avgöra vem som har plagierat, och därför skulle jag inte bli förvånad om hemtentor lades ner i framtiden.
Jag skulle inte heller gå på föreläsningar, men det beror på att jag har så svårt att ta in auditiv information. Att läsa går däremot bra! 🙂
Ett väldigt resonligt svar 🙂
Hej Paula!
Jag vet om det här är det bästa stället att skriva det här men det får duga!
På senare tid, eller det senaste året har jag blivit mer medveten om hur ensam jag känner mig. Ju bättre jag mår och ju mer jag lär mig (och detta går hiskeligt snabbt) desto mer känner jag att jag alltid har varit så himla uttråkad.
Även folk som är teknisk sätt begåvade, och på ett objektivt plan (i relation till hela mänskligheten) skapar en känsla av tristess, eller som att de inte kan (eller knappt) hänga med det jag säger. Så det blir som att jag måste reglera ner mig själv, och mina uttryck för att bli förstådd, eller att jag nästan alltid behöver hålla tillbaka intressant information för att denna kan anses som upprörande eller obegripligt.
Det brukar pratas om double empathy problemet mellan autister och neurotypiker, och det stämmer ju, men jag upplever också att den typen av alienation som kan ske mellan en neurotypiker som är normalbegåvad och begåvad sker för mig även när jag möter andra autister. Så det känns som jag får en dubbel isolation, och om det finns både en skillnad i diagnos/icke diagnos och intelligensnivå blir det mycket svårt att säga något. Även om jag alltid är trevlig, omtänksam och gör det bra för den andra parten. Kanske hjälper på traven också.
Så även när jag på senare tid umgås på sociala ytor med autister, där nästan majoriteten är begåvade på något vis, blir det som att jag fortfarande står utanför. Det känns ohyggligt ensam. Jag blir någon typ av älva eller gandalfgestalt som kommer som en virvelvind och fixar människor i rekordfart.
Men det är så sällan jag får något typ av emotionellt stöd tillbaka eller något som känns som en fullgod vägledning. Alltid när jag stöter på någon äldre, mer mogen än jag eller som jag tror är mer intelligent visar det sig alltid att jag mer så, eller att jag ”lvlar” upp på dom under en väldigt kort tid.
Jag får lära mig nästan allt själv, och jag är nästan helt självgående i denna process, det kan krävs en viss händelse, eller ett kort input eller prat, och så har jag fattat idén och leker med den den direkt. Så fort något förklaras fullgott eller nära därtill krävs inget mer, jag har förstått det emotionella konceptet.
Allt det här skapar massa sociala problem och lidande för mig, eftersom jag känner att ingen, eller väldigt få kan ta hand om mig på ett sätt som känns tryggt, eftersom det inte görs varsamt nog. De flesta människor känns som små barn, och det är svårt att ta emot stöd eller göra sig sårbar med ett barn.
Jag vet inte, återkommande är känslan av att bli idoliserad och att jag blir sedd som någon typ av messiahfigur, vilket jag absolut hatar, men samtidigt vill jag kunna säga vad jag känner och tycker. Det verkar svårt för folk att begripa att jag går och lägger mig på natten, äter mat och borstar tänderna som vem som helst.
Att ens uttrycka det jag skriver här i olika kontexter skapar också en avsevärd risk av att bli avvisad eller illa behandlad. Det är svårt för folk att hantera, att jag något vis säger att jag är bättre än dom, när det aldrig egentligen har varit min intention och något som jag är totalt ointresserad av. Folk bara behandlar mig konstig tycker jag när jag vill bara ha kul och snacka.
Allt det här skapar en sådan tyngd 🙁
Som en sista sidopoäng är det så frustrerande att folk inte ser vad jag tycker är uppenbart och givet. Det är som att en röd bil åker förbi på gatan, och personen tror att det är en rosa cykel! Och när jag lite varsamt försöker påpeka att saken iaf inte är rosa tar det ofta stopp.
Det var tråkigt att höra att du har svårt att känna samhörighet och att det har gjort att du känner dig ensam 🙁 Jag har faktiskt träffat autister som slutat umgås med andra eftersom de aldrig hittar någon som de klickar med på ett djupare plan.
Jag tänker att upplevelsen att man är född på fel planet kan ingå i autism. Även om många menar att autister känner samhörighet direkt när de träffar andra autister så MÅSTE det inte vara så! Det står inte heller i diagnoskriterierna för autism att en autist måste ha lättare att umgås med andra med samma diagnos. Det är såklart så för VISSA autister men måste inte vara så för alla. Jag vill alltså säga att du inte är ensam!
Jag kan tänka mig att du har en särskild form av intelligens och en förmåga att tänka på ett sätt som andra människor har svårt att förstå sig på. Det är kanske därför andra också behandlar dig som en messiahfigur. De kanske upplever att du alltid säger så kloka saker och att de utvecklas intellektuellt genom att umgås med dig. Men jag förstår att upplevelsen tyvärr inte är ömsesidig. Jag kan också tänka mig att du känner frustration över att andra människor inte ser det som är uppenbart i dina ögon. Och förmodligen inser andra människor inte ens det!
Tack för att du bekräftar mig.
Problemet är att jag blir halvt avvisad av andra autister också. Jag är så pass rörlig och intuitiv att folk inte hänger med!
Jag vill bara att folk ska tycka om mig på ett normalt sätt…
Och de som fattar vad som händer, efter ett tag, verkar mer bli skrämda och skamsna, vilket inte heller är min intention.
Jag vet inte, jag behandlar människor så varsamt och omsorgsfullt jag kan och jag får misstänksamhet, avvisande, bitterhet och ilska tillbaka. Ofta personer som jag bryter ur långvariga emotionella mönster och frigör dom, jag låser upp dom, ibland genom en enskild, eller några få konversationer. Jag är en altruist och idealist så detta sårar mig mycket.
Förmodligen är jag något typ av emotionell geni eller något liknande, jag kan läsa av en persons själ utan nästan ingen kontext. Jag ser allt! Även om jag inte kan sätta fingret eller verbalisera det direkt. Det räcker med några få rader av text och jag förstår exakt, och bara gör exakt det som behövs.
Jag tycker det svårt att inte fånga någon när de faller, och problemet idag är att nästan alla(inkluderande mig själv) är del av ett personligt kollektivt fritt fall, så det framstår som en omöjlig uppgift att hålla världen levande.
Du kanske ser allt eftersom du är så van vid att kamouflera? Jag tror att många autister lär sig redan tidigt att man måste rätta sig efter andra, och ibland kan det gå överstyr!
Vad tråkigt att du också blivit avvisad av andra autister. Det är inte alltid helt lätt att hitta folk som man klickar med oavsett om de är autister eller neurotypiker. Jag har lärt mig att man ska vara väldigt försiktig och välja mycket noga vilka man ska bli nära vän med.
Det är nog sannolikt kombination av de två: anlag och livserfarenhet.
Min social strategi var väl mest att göra mig så dum som möjligt för att passa in, problemet var väl nästan alla( och jag själv) gick på det 😛
Jag har iaf inte stött på någon än som kan göra det i samma utsträckning som jag, även om att se mycket är inte helt ovanligt bland autister jag möter, men då är det ofta av en socialare, känsligare variant med högt EQ. Sen finns det också en skillnad i om detta seende kan appliceras på andra autister eller även neurotypiker. Den andra distinktion är hur väl detta kan användas för att umgås, vissa kan läsa men inte agera på det på samma vis, andra kan använda det för agera och navigera social situationer på ett lättsamt sätt (utan att kamouflera tror jag). Hur självsäker, trygg och omaskerad autisten är kan nog påverka hur dessa två distinktioner spelar ut sig i personen.
Jag har kommit till samma slutsats på senare tid! Det är nästan nödvändigt att den andra personen är bra på att ta socialt ansvar och att göra emotionellt arbete. Möjligtvis är mina standarder höga när det gäller detta. Återkommande är att personer inte kan separera sig från sitt ego när de pratar, eller att det inte går att kolla bortom sina egna behov. Vad som sägs eller uttrycks handlar om deras individuella egen person, vilket gör det svårt att se något större.
Jag tror också att det är viktigt för dig att den andre är bra på att ta socialt ansvar, d v s att se till att du inte ska behöva säga ifrån och sätta gränser utan personen ska kunna läsa av var dina gränser går utan att du behöver säga till. Jag tycker att det är jättejobbigt att umgås med någon i vars sällskap jag måste vara på min vakt och ständigt hålla koll på att mina gränser inte blir överskridna.
Jag är väl den som löser andra begåvade, ofta andra autisters, personers komplex, som är förvirrade :/
I Alan Moores Serietidning Watchmen framkommer ett citat ”who watches the watchmen” som en typ av kritik mot övervakning, maktkoncentration eller superhjältar osv.
Men det går också att säga ”Vem hjälper hjälparen?”
Suck
Precis! Tidigare upplevde jag att jag alltid hjälpte andra och inte fick samma hjälp tillbaka. Men jag har insett efteråt att många inte har tänkt på att jag inte har upplevt relationen som ömsesidig. Visst, vissa har säkert utnyttjat mig med mening, men jag tror knappast att alla har gjort det.
Dom verkar helt omedvetna! Jag begriper det inte, det är så tydligt att jag ger så mycket
När jag var ung tänkte jag också i liknande banor som du. Jag tyckte att det var märkligt att folk inte fattade hur mycket jag gav. Men alla märker inte sådant, särskilt vissa som mår dåligt. De vill må så bra som möjligt och söker sig till mitt sällskap för de tycker att jag är så trevlig och förstående och mår bättre av att kunna prata med mig, och därför är det naturligt att de ville umgås med just mig. Många har nog inte utnyttjat mig med mening. Jag var sjukt frustrerad över situationen, men jag har blivit bättre på att sätta gränser när jag har blivit äldre! Jag måste också tänka på mig själv och mitt eget välmående.
Ja! Typ så!
Det svåra är väl att kunna skapa en social dynamik där det blir ömsesidigt eller normalt. Jag tror jag har stött på en autist på nätet som fungerar likartat som jag nyligen, vilket fick mig att förstå vad en normal samtalsdynamik är. Jag tycker det är jätteskönt att inte känna mig smart och att bara kunna prata. Detta är lite komiskt att lära sig vid 30 🙂
Vad bra! 🙂 Hoppas du kan bli vän med denna person och att du äntligen hittar en vänskapsrelation som funkar!
På senare tid känns det också som folk behandlar mig som en slags moders/fadersgestalt där dom försöker få min uppmärksamhet eller bekräftelse på samma sätt som ett barn skulle med en teckning de har ritat! Ofta kan det här vara män som är avsevärt äldre än mig. Det känns obekvämt och lite konstigt när någon som är äldre än mig (t.o.m 30 år) söker min omsorg.
Det är helt okej om personen i fråga är 20-22 eller så, men jag vill ju ha jämlika relationer, och det är skevt att folk som har mycket mer livserfarenheter förudmjukar sig inför mig på det sättet.
Jag förstår att du vill ha jämlika relationer! Jag har också känt frustration över att många, både yngre och äldre, har sett mig som sin idol. Jag vill varken bli ”beundrad” eller ”sedd upp till”. Jag vill att alla relationer ska vara ömsesidiga och att vi alla ska lära oss av varandra på lika villkor.
Kan det vara så att människor med dålig självkänsla eller de som har ett särskilt stort behov att bli omhändertagna dras till ditt sällskap av någon anledning? De kanske ser dig som en trygg, vänlig, stabil, klok och förstående person och inser inte att relationen inte blir ömsesidig.
Jag tycker bara att det är så trist, det känns som folk blir vampyrer som vill dricka 🙁
Dom blir helt besatta och galna! Någon person som på senare tid ihärdigt ha försökt gå över mina gränser kallade mig indirekt för ”infinite”, alltså bläh.
Och jag kan inte bryta dom ur det, får då befäster jag ofta dynamiken :/
Så jag får vara otrevlig för att dom ska fatta poängen
Att folk blir vampyrer som vill dricka är en bra jämförelse! Ett annat uttryck man ofta använder i sådana sammanhang är att ger man folk ett lillfinger så tar de hela handen.
Det är trist att man kan behöva vara otrevlig ibland. Min tidigare psykolog menade att man kan låta hård och bestämd utan att säga taskiga saker, men jag tycker att det är svårt och jag har inte fullt ut lärt mig hur man gör. Jag tror att vi autister ofta kan ha svårt att uttrycka våra behov vilket i sin tur gör att folk verkligen inte fattar att våra gränser är överskridna.
Jag tycker det är svårt att gå i konfrontation, så det bästa just nu iaf, är att varsamt avleda den andra personen (ofta utan att de märker det) eller sluta interagera. Kanske i framtiden kan jag visa att jag genuint blir sur och förbannad!
Jag tror också det är svårt att vara otrevlig om en är en godhjärtad och naiv person, det är inte roligt att vara dum.
I vissa situationer kan det faktiskt vara vettigt att sluta interagera med personen. Det är så många neurotypiker gör!Men vad som är bäst beror såklart på situationen och vilken relation man har till personen. Många gillar inte rakhet utan föredrar att man låter relationen rinna ut i sanden, men många autister däremot önskar rakhet och hatar vita lögner och otydlighet!
Jag håller med, sluta interagera är mest i tidiga stadium, vaga bekantskaper och så. Att ghosta vänner ser jag som oetiskt!
Och vita lögner är en omöjlighet för mig, det bara går inte att göra.
Jag har lärt mig att använda vita lögner ibland faktiskt, men jag tycker inte om att använda dem egentligen för det är också svårt för mig att bedöma när de borde användas.
Det känns så fel, det bästa jag kan göra är att skriva något som är ungefärligen sant, medan jag antyder att jag undviker frågan!
Det låter som en vettig strategi!
Men ne, det är som att de flesta människor spelar 3d shack och jag spelar 6d shack.
Det känns bara så ensamt att folk inte förstår vad som faktiskt händer.
”Ser vi i syner nu igen, nu är det något som inte ens har hänt”
Det känns också som att det skapas någon typ av dehumaniserande effekt när jag ser någon, som jag ogillar starkt.
“I’d rather die than go to an analyst, because it’s my view that something fundamentally wrong happens there. If you harshly light every last corner of a house, the house will be uninhabitable. It’s like that with your soul; if you light it up, shadows and darkness and all, people will become ‘uninhabitable.’ I am convinced that it’s psychoanalysis—along with quite a few other mistakes—that has made the twentieth century so terrible. As far as I’m concerned, the twentieth century, in its entirety, was a mistake”
Eller
”And if you gaze long into an abyss, the abyss also gazes into you”
Allt det här är så smärtsamt, men jag vet inte konkret hur jag ska uttrycka mig själv eller få stöd utan att skrämma livet ur folk.
Jag vill bara bli bekräftad och sedd, vilket är ett grundläggande mänskligt behov! Det sista jag vill är att folk ska känna sig obekväma, mindre eller rädda.
Jag förstår hur viktigt det är för dig att bli bekräftad och förstådd. Jag kan föreställa mig hur smärtsamt det måste vara att känna sig isolerad och känna en osäkerhet kring hur du ska göra för att inte skrämma bort andra människor. Jag önskar att jag hade en lösning på ditt problem, men det har jag tyvärr inte.
Jag hoppas att du kan hitta människor som kan lyssna utan att döma och som kan hjälpa dig att navigera i den komplexa värld du upplever. Det är inte alltid lätt för oss autister att hitta likasinnade! Jag tror att du behöver hitta folk som är intellektuella och som också är lika intresserad av sociologi som du. Jag har fått uppfattningen att du gillar djupa diskussioner.
Jag kanske svarar mer senare!
Men tack Paula, jag känner mig så extremt osympatiskt när jag uttrycker dessa saker, så jag uppskattar verkligen att du är snäll!
Tack Jakob! Att du känner dig osympatisk tyder på att du är en väldigt sympatisk och omtänksam person för annars skulle du nog inte ha dåligt samvete (vilket du inte behöver ha).
Du med! 😀
Tack! 🙂
Jag älskar djupa diskussioner och sociologin!
Däremot kan jag tycka det är svårt att prata om det, även med intellektuella och faktiskt många akademiker med mycket mer erfarenhet. Dom förstår inte vad jag säger, fast vi har läst samma texter och deras kunskapsbank är säkerligen minst 5x större än min.
Om jag ska förklara det abstrakt är det som att de flesta människor idag inte längre internaliserar kunskap utan att kunskapen blir något separat från dem, säg som en miniräknare eller smartphone.
Säg att vi har en någorlunda vanlig akademiker här:
Akademiker sociologi
De duktigare är väl
Akademiker sociologi
Avståndet är kortare.
Men ett annat problem uppstår också i att olika kunskapsformer inte smälts samman.
Exempelvis kan akademikern vara så här
Akademiker sociologipsykologifilosofistatsvetenskap
Som att varje kunskapsområde är ett enskilt verktyg som hammare, borr, fil eller såg.
Det jag försöker beskriva här är hur intuitiv och internaliserad kunskapen är, vilket inte nödvändigtvis är en intelligensfråga, utan har med att göra med personlighet, livserfarenheter, skolsystem och samhällsform.
Det jag försöker åstadkomma är det här:
Jakobsociologipsykologimusikfilmfilosofipolitik tex.
Allt i en stor oskiljbar röra!
Idag är alla kunskap så pass specialiserad att många bara ser några träd av skogen. ”Inte se skogen för alla träd”, vilket är mer en strukturell sak. Men det gör att folk fastnar i ganska rigida logiska strukturer, som en mattematisk ekvation, som fallerar om något motstridigt element förs in. Så dom fastnar i ett sätt att tänka, vilket inte direkt är deras eget fel, mer än socialiseringsgrej, men det blir ironisk när folk läser texter, och accepterar deras innehåll utan att förstå att det också syftar på dom själva.
Kort och gott, det naturvetenskapliga tankesättet har invanderat hela samhället och korrumperat de mjukare vetenskaper, tyvärr.
Också, jag kanske framstår som långradig när jag skriver dessa saker, men jag håller mig ganska mycket i skinnet och är kortfattad 🙂
Jag gjorde massa pilar för att förklara grafiskt, men det verkade försvinna!
Men större pilavstånd säg
Akademiker…..sociologi
Akademiker..Sociologi
Syftar på skillnad i internalisering, samma sak mellan olika kunskapsfält!
Intressant att du som har autism tycker att andra inte ser skogen för alla träd. Ofta påstås det ju att vi autister har svårt för just det för vi ser ofta detaljer istället för helheten. Och ofta har vi autister dessutom intresse för vissa specialområden och tänker inte på andra kunskapsområden. Men det verkar inte stämma in på dig!
Det kanske är så att du är extremt intresserad av olika kunskapsområden och verkligen internaliserar kunskapen. Även på universitet finns det många som pluggar bara för att få examen, men du verkar däremot ha ett genuint intresse för att lära dig! Jag ser på dina kommentarer att du verkligen gillar att diskutera och reflektera!
Det är möjligtvis så att allt är mitt specialintresse, lärandet eller livet i sig? Så allt som har med samhället, känslor, filosofi eller det sociala passar in. Det finns ingen riktig distinktion, det är samma sak!
Egentligen är jag detaljblind, eller jag vet inte riktigt om jag har kapaciteten för det konceptetet. Jag ser så brett jag kan och försöker hitta analogier och bredare mönster.
Detta i sig skapar problem för att dessa mönster existerar inte för de flesta i någon egentlig mening, så om jag försöker påpeka att det som sker tyder på si eller så, blir det svårt att förstå. Problemet är att människor är socialiserade som att de har en fri vilja och autonomi, vilket kan göra det till en personlig förolämping om jag antyder att vad som sker här är en del av större samhällsrörelse.
Ett typ exempel är dynamiken mellan brukare-använder som är endemisk idag, mellan expert-amatör, förälder-barn, socialarbetare-brukare, psykolog/doktor- patient, chef-arbetare, anställd-kund, konsult-arbetare eller myndighetsarbetare-medborgare
Detta är ett exempel på en byråktatiserad social form som tas för given och som inte egentligen undersöks.
Det är egentligen en envägs informationsöverföring som inte innefattar någon egentlig ömsesidig dialog, utbyte, omsorg eller intimitet.
Och när en sådan social form blir den bestående dynamiken för kontakten skapas en typ av öken, civilsamhället dör osv.
Men för de flesta är dessa harmlösa ting. Det är ungefärligen samma sak som att stånden präster, bönder, soldater och adeln togs för givet på medeltiden!
Vi lever inte i en ahistorisk tid, saker och människor är ungefärligen detsamma som de alltid har varit. Det är bara att vi luras av framstegen, kunskapsansamlingen och maktintressen osv.
Detta är väl individualismen stora fälla, att vi ser oss som frigjorda när rörelsefriheten på många sätt är mindre än vad den någonsin har varit!
Jag tror det större problemet är att civilisationen i senare tid valde statsbyråkatrin-företagandet som modell(staten och kapitalet), sannolikt pga realpolitiska intressen, bekvämlighet eller effektivitetssökan. Jag tycker allt detta är grunt och ett misstag, och övertid uppstår de konsekvenser som finns idag när saker når sin logiska slutsats.
Den konkreta frågan som behövs ställas är: Vad är den mänskliga naturen eller behoven och vilken samhällsform är förenlig med dessa?
Inte: Vilken samhällsform skapar högst BNP-ökning?
Jag gillar iofs individualismen och bodde mycket dåligt i Nordafrika av den påtvingade sociala samvaron. Där var man tvungen att umgås hela tiden och vara en del av familjen. Min ”mänskliga natur” kan dock skilja sig kraftigt från normen! I Algeriet trodde dock många att det västerländska samhället inte var bra för människan, men jag höll inte alls med. Jag gillar att bo här!
Intressant att du har så breda intressen! Jag är den raka motsatsen 🙂
Jag håller med dig om att vi människor inte har så fri vilja som vi tror för vi påverkas stark av kulturella normer. Däremot har jag inbillat mig att rörelsefriheten är betydligt bättre än vad den var tidigare och att vi är friare nu än på 1800-talet, men det kanske beror på vad man syftar på.
Men ja, insikten är ganska omvälvande. Jag har faktiskt några bra vänner i 4,5-5d shackområdet som passar in ungefärligen i det du beskriver, eller som en vardaglig kommunikation funkar rätt så bra. Jag värderar dom mycket högt!
Men ibland vill jag bara slänga min oreserverad kraft på någon 🙂
Ja, när jag aktivt gick på seminarier på universitet tyckte jag att dessa typ av abstrakta konversationer var mindre energikrävande än något mer vardagligt 😀
Hehe, det är inte helt ovanligt att vardagliga konversationer tar mest energi av autister 🙂
@Paula
Jag har för mig att du har sagt att du kan klara dig utan social kontakt som vid covid. Så lite komisk nog tror jag att du på ett sätt är perfekt anpassad för det svenska samhällets individualism och klarar undan dig känslor av ensamhet och behov som många har idag!
Det är lite vad min kandidatuppats handlar om, att det finns byråkratiska normer som varje person behöver följa, hur skolan ska vara, hur arbetsplatsen ska vara osv. Det är extremt strömlinjeformat och rigid vilket skapar en konflikt när individen anses ha fria val och ska ”upptäcka sig själv”.
Strukturen är överallt, i vilka kläder du har, vad du äter, hur du pratar, hur du rör dig, vad du tycker osv, varför du går på ena sidan av gatan osv.
Absolut kan man resa till thailand, men även detta faller i samma turistmönster men samma platser, samma upprepade händelser in oändligheten.
Världen är ett laboratorium eller en strikt kontrollerad nöjespark.
Sociologins huvudproblem är det mellan struktur och aktör, vilken av dessa ges störst vikt? I vilken utsträcking kan människor agera för att skapa sin värld?
Jag landar ofta i strukturen som är den mest dominerande, för hur kan människor agera om de inte är medvetna vad de lever i?
Hur ska en svimma om en inte är medveten om att en är under vattnet?
Ja, jag klarar mig definitivt utan sociala kontakter i mycket större utsträckning än de flesta andra människor, och jag blev inte rastlös eller uttråkad en enda gång under pandemin! Så mig passar individualismen utmärkt 🙂 Nu efter Covid vet jag att jag skulle klara mig helt utan sociala kontakter i många, många år.
Hur gick det med kandidatuppsatsen, visst skrev du den i våras? Jag håller med dig om att strukturen nog dominerar mer än aktören, men jag tror precis som du att många är omedvetna om det. Många tror att de har de åsikter de har eftersom de ”tänker själva”, men jag tvivlar på det!
Jag vet inte hur mycket jag kan säga här, men det förändrade hela min syn på världen och hela mina person. Jag brinner ju något ofantligt för det här, det är lite på liv och död för mig.
Jag kan gå in på mer detaljer när jag har fått ett betyg, känns tryggare så!
Men jag blev så pass förvånad över hur trasigt allt är, och jag fick stånga mig i väggen om och om igen för att få något gjort!
Jag lyckades få tillräckligt många intervjuer i början av maj, men då var jag redan mycket utbränd! Resten av sommaren var återhämtning!
Är fortfarande i ett ganska vanskligt stadium, men den senaste månaden eller så har skrivit klart det mesta och nu har jag två veckor på mig att redigera och finputsa! 🙂
Men jag har gjort min egen teori, med medföljande diagram, om social handling eller brist på sådan utifrån intervjumaterialet, kombinerat med de tre anpassade teorier jag har skapat från andra tänkare. I grunden är det någon slags proto-teori till något störrre?
Så jag säger saker, behandlar material och tänker teoretiskt antagligen långt bortom en kandidatuppsatsnivå. Största oron är egentligen att jag inte ska passa in i betygsättningsformalian för jag envisar mig med att göra som jag vill, för jag lär mig mest då och jag skulle bli uttråkad annars. För enkelt och torrt.
Det låter som att du är nästan klar med uppsatsen, grattis! 🙂 Det var roligt att höra! Om din handledare tycker att din uppsats är klar för opponering har du troligen goda chanser att bli godkänd. Men om du är orolig för att inte passa in i betygsformalian (i vissa ämnen är kriterierna fyrkantigare än i andra, vet inte hur det är i sociologin!) kan du annars göra en uppsats för bara dig själv och sedan redigera den och lämna in den redigerade versionen. Jag hoppas att det går bra, jag håller tummarna!
Tack! 🙂
Men allt annat utom ett perfekt A skulle vara en stor besvikelse! Jag får i princip bara A:n. Jag tycker det är det jag förtjänar! Jag skulle antagligen känna mig förolämpad om jag inte fick det hahaha
Jag hade en streak med 11 A:n i rad vilket bröts när jag fick ett B+ pga en kursstruktur som var omöjlig för en autist att klara av med hälsan i behåll. Det stör mig fortfarande :/
Om du har lyckats få 11 A:n i rad måste du vara jätteduktig! B+ är ju också ett bra betyg, det är nästan ett A ju. Inte ens C anses vara ett dåligt betyg!
Då förstår jag att du känner stress över det 🙂 A kan också vara svår att få så du är absolut inte dålig om det skulle vilja sig illa och du inte skulle få det. Som jag har förstått det är det lite ovanligare för svenska universitet att använda betygsskalan A-F. Jag tror att de flesta universitet har betygsskalan U-VG (Underkänd, Godkänd, Välgodkänd) och VG är ju såklart lättare att få än A eftersom det bara finns 3 olika betyg i betygsskalan. Jag kan tänka mig att personer som siktar högt kan känna stress på Stockholms universitet om de vill få A! Jag håller såklart tummarna för att du får det!
Jag tror att om du ska ha något att säga av värde eller med något typ av orginalitet måste du arbeta hårt för det 🙂
Det är förvånansvärt vanligt att människor uttryckligen säger att dom har ”reflekterat” men sedan säger samma sak som de alltid gjort eller som alla andra säger i en viss social position, eller utifrån en social kategori som medelklass tex. Det är så skrämmande likt ibland :O
Ja faktiskt! Ibland är människor väldigt förutsägbara 🙂
@Paula
Ja! Jag är väldigt duktig! Överlägset bästa studenten i klassrummet 🙂
Ofta hittar jag infallsvinklar eller idéer som lärarna inte har tänkt på och/eller begriper, från en powerpoint slide och förklaring 🙂
För mig känns ett A som ett E, alltså det känns som den lägsta godtagbara nivån för att jag inte ska känna mig obekväm med min förståelse! I en kurs i höstas när jag knappt orkade läsa kurslitteraturen och tempot var mycket lågt skrev jag en salstenta som jag tyckte var bedrövlig och en röra! När jag fick tillbaka den var det med mycket få korrektioner, typ några ”nja” vid kanten.
Flera lärare säger också att ett A är något beundransvärt och högt men det känns inte så alls.
Det finns en del stress relaterat till det där, problemet med ug-vg är att feedbacken som ges genom betyget är låg! Ett vg kan vara allt från ett C-A. Bäst vore om feedback skedde muntligt och i detalj av läraren men det har ju inte universitetet resurser för 🙁
Jag misstänkte att du var väldigt duktig för den bilden har jag fått av dig när jag har läst dina bloggkommentarer 🙂
Jag önskar att jag var likadan som du och hade höga ambitioner. Jag har aldrig brytt mig om betyg och har inte drivkraften att göra det bästa ifrån mig om jag tycker att en uppgift är tråkig. Jag har alltid avundats människor som har tyckt att det är viktigt med höga betyg!
Precis, universiteten har sällan resurser för att ge ordentlig feedback. Det kan känna lite märkligt om studenten själv upplever att hen har presterat väldigt bra och bara får ett G utan någon förklaring till vad som saknades för att få ett VG. Jag bryr mig egentligen inte om sådant, men jag vet en som läste en kurs och var väldigt besviken för att hen inte fick feedback!
Tack! Vad snällt! 🙂
Det är något typ av tvång (obsession), egentligen har jag inget val i att göra allt jag kan 🙂 Det är ungefärligen en obotlig hunger
Betyget för mig är mer en mätning på det jag gör! Det viktigaste är förkovrningen av kunskap! Jag vill ”vinna” till varje pris hahaha
Ingen bild ”butter”
Det är en bra egenskap, men samtidigt förstår jag att det också orsakar prestationsångest!
Jo! Det gör det nog 🙂
Men är det inte så att ju större specialbegåving man har desto svårare är det att klara sig i livet? Så har i alla fall jag uppfattat saken – specialbegåvningen är närmast ett kvitto på misslyckandet i livet för hade man lyckats väl hade man inte behövt vara lika begåvad och rör det sig inte om fullt lika annorlunda eller specialiserade områden så är det lättare att få verklig nytta av denna begåvning.
Jag vet inte exakt vad du menar med specialbegåvning, iq över 130?
Jag kan iaf känna mig grovt missförstådd och isolerad, men jag har aldrig köpt fatalismen kring intelligens och ett gott liv! Känns som ett martyrskap för mig.
Det är lite ironiskt med de saker som isolerar mig är också de saker som tillåter mig att kompensera för dessa saker.
Jag tror att vem som helst kan ha ett gott liv! 😀
Jag tror verkligen inte det finns en naturlag som säger iq 137—> skitigt liv
eller autism —> skitigt liv
Saker går att påverka, livet går att levas
Absolut! Sedan tror jag också att olika människor har olika mycket mentala resurser för att kunna påverka sina liv. Jag har lyckats skapa mig ett liv jag är jättenöjd med trots att jag haft sämre förutsättningar, men alla autister orkar kanske inte det. Men jag tror absolut inte heller att autism måste betyda ett skitigt liv! Jag har haft det svårt, men idag hade jag aldrig velat bli neurotypiker även om jag hade haft chansen.
Jag är nog ganska kategoriskt när det gäller sådant här! Antingen gör en något/eller inte.
Som Yoda säger:
”Do or do not, there is no try”
Jag har egentligen inte orkat under många års tid och ungefärligen offrat allt för att vara där jag är idag?
Antagligen är jag den udda här hahaha
Jag tror inte att det är udda eftersom du har autism! För att vara en autist är jag nog den som är udda eftersom jag inte är perfektionist på samma sätt som många andra autister är! 🙂
Kanske beror det på vilka specialbegåvningar det rör sig om? Har man som autist exempelvis ett extremt högt IQ kan man ju säkert dra nytta av det i många situationer. Men samtidigt har ojämna autister ofta svårt att få stöd eftersom de blir missförstådda. Men om autisten har turen att kunna tjäna massor av pengar på sin specialbegåvning spelar det inte lika stor roll för då har autisten råd att anlita hjälp.