Varför kallar ett autistiskt barn sin mamma vid förnamn?

Anna frågar

Jag undrar om det är vanligt att barn med autism kallar sina föräldrar vid förnamn istället för mamma och pappa? Har ett barn i min närhet som har gjort detta hela sin uppväxt och har starka autistiska drag. Föräldrarna vill att barnet ska säga mamma och pappa och har nu efter 10 år fått barnet att säga mamma och pappa. Men barnet säger gärna nu ”mamma Karin” istället. Vad tror du detta kan bero på? Intressant att höra dina reflektioner i ämnet.

Paula svarar

Jag vet inte hur vanligt det är statistiskt sett, men fenomenet du beskriver återfinns absolut hos barn med autism! Psykologen och autismforskaren Tony Attwood har i sin bok Den Kompletta Guiden till Aspergers syndrom skrivit ett helt kapitel om språk och språkliga avvikelser hos autistiska barn och vuxna. Han nämner bland annat att många barn med autism bättre lär sig ett språk av att läsa än av att lyssna. Och att säga ”mamma Karin” istället för bara ”mamma” låter definitivt som ett skrivet språk!

En autist kan ha andra inlärningskällor

Vissa autistiska barn tar inte efter familjemedlemmarnas eller kamraternas språk alls utan har helt andra inlärningskällor så som böcker och TV, enligt Attwood, vilket till och med kan leda till att barnet talar en helt annan dialekt än sin omgivning, skriver han. Kanske har barnet i fråga läst någon bok eller sett ett TV-program där en karaktär har kallat sin mamma för exempelvis ”mamma Anna” och har sedan tagit efter språkbruket?

En autist kan ha ett pedantiskt tal

Vidare förklarar Attwood att barn och vuxna med autism kan ha ett pedantiskt tal och kan välja alldeles för formella ord för sammanhanget. Autistiska barn föredrar ofta att interagera med vuxna och imiterar därför ofta de vuxnas tal, menar han. Som ett exempel nämner han en femårig autistisk flicka som kallade sin mamma för ”mor” istället för ”mamma” trots att hennes äldre syskon alltid sade ”mamma”. Det är alltså inte heller omöjligt att barnet som din fråga handlar om hört vuxna kalla sin mamma för ”Karin” i vissa situationer. Kanske har barnet gjort en kompromiss genom att säga ”mamma Karin” istället för ”Karin” eftersom föräldrarna uttryckt en önskan om att bli kallade för ”mamma” och ”pappa”?

Texten fortsätter under rutan.

Prenumerera på nya frågor och svar via mejl.

Central koherens kan spela in

Vad ditt beskrivna fenomen beror på är svårt att säga, men jag kan tänka mig att den centrala koherensen kan spela in. Det finns teorier om att svag central koherens är vanligt vid autism vilket innebär att vi autister har svårt att uppfatta helheten men är däremot duktiga på detaljer. Detta i sin tur kan ha en påverkan på många livsområden. En svag central koherens kan bland annat medföra svårigheter med generaliseringsförmågan och göra att autisten exempelvis har svårt att avgöra i vilka situationer man bör använda ett visst ord eller ett uttryck. Det är inte otänkbart att det är ansträngande för barnet i fråga att komma ihåg att mamma i vissa situationer kallas för ”mamma” och i andra sammanhang för ”Karin”. Kanske sparar barnet energi genom att säga ”mamma Karin”?

Acceptera barnets språkbruk

Min åsikt är att ni vuxna bör acceptera barnets språkbruk istället för att rätta barnet. När ni neurotypiker har med oss autister att göra är det nämligen viktigt att ni väljer era strider med oss för det tar ofta energi av oss att medvetet ändra på vårt sätt. Ni kanske tycker att det inte borde vara energikrävande för ett barn att säga ”mamma”, men sanningen är att det kan vara hur energikrävande som helst om barnet har autism! Jag är dessutom ganska säker på att barnet inte menar något illa när det säger ”mamma Karin” istället för bara ”mamma”.

Snälla, hjälp mig att sprida budskapet genom att dela det här inlägget på exv. Facebook, X (f.d. Twitter), WhatsApp m.fl.:

Skriv en kommentar eller läs andras kommentarer till det här inlägget. Genom att skriva en kommentar accepterar du mina kommentarsregler.

Man kan boka mig för en föreläsning, fråga mig om autism, följa min blogg och låna mina böcker.

Var inte rädd att be om hjälp om livet känns hopplöst! Här är en lista på stödlinjer och telefonjourer som du kan kontakta om du behöver stöd. Ring 112 om du har allvarliga suicidtankar.

Dela på Facebook, Twitter eller LinkedIn