Vad göra när en vuxen med autism är deprimerad?

Tom frågar

Vi har en hemmaboende son, vi kallar honom Alfred i detta sammanhang, 24 år gammal! Bakgrunden är att han fick en diagnos med Autism 1 först vid 17 års ålder och har samt därtill kopplad depression. Han har ätit medicin samt varit hos många olika psykologer vilka han ratat samtliga!

Idag har han tagit sig igenom grundskola, gymnasium och också kandidatutbildning på högskola och äter inga mediciner alls! Han mår inte bra och säger att han aldrig mer vill äta medicin samt besöka vården då de aldrig hjälpt enligt honom!

Det svåraste vi nu står inför är att han säger att han aldrig är glad (fast han skrattar ibland ) och att han kommer alltid att vara så för att det är bara så han är (depression och så orolig för framtiden)!

Vi tycker att han skulle behöva någon form av medicin för att lyfta det tunga tänket något! Vi har också önskat att han fick tala med någon som dig och som gått igenom detta och på något sätt lyckats bli glad och att han kan se framåt!

Vad är ditt råd till oss som föräldrar då vi inte når fram och vi ser vad han behöver men vill inte göra något, han är ”fast” på sitt rum med sina tankar mm! Vi önskar inget högre än att han blir glad och får ett mer lättsamt mindset!

Vad är ditt råd till oss i denna situation där han har en fin familj som hjälper och stöttar på alla vis, men det räcker inte? Han har också flera bra vänner!

Paula svarar

Jag förstår att ni föräldrar är oroliga. Eftersom han är tydlig med att han inte vill söka vård tycker jag att ni ska acceptera hans beslut istället för att ifrågasätta honom. Mitt råd är att lyssna och bekräfta hans känslor, snarare än att argumentera. Om ni säger något i stil med ”du har inget att vara ledsen över, du har ju så fin familj och vänner” kan det få honom att känna sig ännu mer missförstådd, som om ingen tar hans känslor på allvar.

Validera hans känslor

Var istället nyfikna på honom! Berätta att ni vill hjälpa och försöka förstå vad han kämpar med. Låt honom berätta fritt om vad som gör honom deprimerad, och bekräfta hans känslor istället för att bagatellisera dem. Säg inte ”äsch, alla har det så”, för det kan kännas avfärdande. Det är också okej om han inte riktigt vet varför han mår dåligt. Tvinga honom aldrig att söka hjälp om han inte vill. Vissa vill inte att föräldrar ska lägga sig i för mycket, så låt honom bestämma hur mycket han vill prata om sina känslor.

Behöver han medicin?

Jag funderar också på om han kanske verkligen behöver medicin eller om det handlar om att anpassa livet efter hans behov, med mer självacceptans. Om man inte lyckats anpassa sitt liv, sina krav och förväntningar efter sin autism kan det leda till depression, eftersom man lever på ett sätt som inte passar en. Jag säger inte att han inte behöver medicin och ibland är medicin till och med nödvändigt, men det är värt att fundera på.

Mådde fortfarande dåligt

När jag själv var deprimerad som ung vuxen fick jag antidepressiva som jag åt i många år, men jag mådde fortfarande dåligt. Det som till slut hjälpte mig att bli fri från min kroniska depression var insikten om att jag inte behöver anpassa mig efter andras förväntningar, att jag har rätt att leva som jag vill. Det är inte obligatoriskt att ha ett socialt liv, och det är okej att sänka kraven på arbetet och ta hjälp av en boendestödjare. Det är också okej att inte dela andras intressen, utan bara ägna sig åt få saker som man verkligen gillar (specialintressen). Nu i efterhand känns det märkligt att jag försökte ”medicinera bort” kroppens signaler om att mitt liv inte passade mig, men jag förstod inte det då!

Hur vill han leva?

Ni kan fråga honom vad som skulle krävas för att han skulle må bättre. Hur skulle han drömliv se ut? Ibland har man större möjligheter än man tror. Visst, man kanske inte kan få allt vad man vill ha, men kanske behöver han flytta till en ny stad, byta karriär eller ansöka om sjukersättning. Psykologen på habiliteringen fick mig att förstå att jag har mycket mer valmöjligheter än jag tror! Och att även om jag inte kan få exakt vad jag vill ha har jag ändå förutsättningar för att skapa ett liv som passar mig.

Han kan träffa andra autister

Jag förstår att han inte vill prata med en psykolog, men finns det någon annan utanför familjen som han skulle kunna tänka sig att prata med? Kanske kan han ansöka om en kontaktperson enligt LSS? Eller vill han träffa andra autister? Tyvärr kan ni inte boka mig för coachning utan bara för föreläsningar, men han kanske kan träffa andra välmående autister på träffgrupper. Det skulle kanske kunna inspirera honom!

Texten fortsätter under annonsen.

ANNONS

Min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom finns att köpa på Bokus och Adlibris.

Finns olika medicinsorter

Om han skulle ändra sig angående vården i framtiden, tänk på att de psykologer han träffat hittills kanske inte har haft tillräcklig kunskap om autism. Det kan vara svårt för en autist att hitta rätt psykolog! KBT hjälper inte heller alltid, så det är viktigt att han får träffa en psykolog som verkligen förstår honom och kan erbjuda rätt stöd. Om medicin skulle bli aktuellt kan han också testa olika sorter, eftersom inte alla preparat fungerar för alla. Vissa har exempelvis inte upplevt någon effekt av SSRI-preparat men har mått mycket bättre av SNRI-preparat.

Hälsosam mat kan hjälpa

Hur konstigt det än låter kan man enligt min erfarenhet också må psykiskt bättre av hälsosam kost. Jag har själv märkt att jag blir nedstämd om jag äter felaktigt under en längre tid. Om jag exempelvis får för lite fett mår jag dåligt, både fysiskt och psykiskt. Jag säger inte att det räcker att äta nyttigt för det är inte så enkelt att alla problem automatiskt försvinner genom att sluta äta ohälsosam mat och genom att se till att man inte har vitamin- och mineralbrister, men enligt min erfarenhet kan det hjälpa i vissa fall. Det kan vara värt att testa!

Fysisk aktivitet kan hjälpa

Dessutom har forskning visat att fysisk aktivitet kan hjälpa mot depression, och effekten vid lindrig eller måttlig depression är lika stor som vid antidepressiva eller samtalsterapi (vid svår depression räcker dock inte motion). Det kan vara värt att tänka på! Vissa upplever att joggning hjälper bättre än promenader, men det är bra att testa sig fram. Jag förstår att det kan vara svårt att motionera när man är deprimerad, och man ska aldrig tvinga någon. Men det kan vara bra att belysa det för honom, eftersom inte alla vet det.

Skriv en kommentar eller läs andras kommentarer till det här inlägget. Genom att skriva en kommentar accepterar du mina kommentarsregler.

Man kan boka mig för en föreläsning, köpa min bok, fråga mig om autism och följa min blogg.

Var inte rädd att be om hjälp om livet känns hopplöst! Här är en lista på stödlinjer och telefonjourer som du kan kontakta om du behöver stöd. Ring 112 om du har allvarliga suicidtankar.