Ni som följer min blogg vet att jag de senaste åren undvikit att gå till tandläkaren eftersom det varit förknippat med så mycket ångest. Särskilt har jag undvikit att boka tid hos tandhygienisten för att ta bort tandsten. Tidigare gick jag till tandhygienisten hos Folktandvården 2–3 gånger per år för att ta bort tandsten, eftersom jag, trots flitig användning av mellanrumsborstar, tandtråd och oilpulling, har en tendens att få tandsten. Men ju fler gånger jag gick, desto större blev mitt obehag, eftersom tandstensborttagning var sensoriskt extremt obehagligt. Till slut tog det stopp: min kropp orkade inte längre med den fysiska påfrestning som den utsattes för hos tandhygienisten, och jag tänkte ett tag att jag hade utvecklat en tandläkarfobi.
Var tvungen att boka tid
Jag var fullt medveten om att jag bara sköt på problemet genom att sluta ta bort tandsten, men jag klarade inte av det! Jag fick rysningar av tanken på det sensoriska obehaget jag skulle utsättas för om jag skulle gå till tandhygienisten. Men till slut fick jag större och större problem med tänderna och tvingades boka tid hos tandhygienisten. Eftersom jag behövde akut hjälp valde jag en privatklinik, och för säkerhets skull angav jag vid bokningstillfället att jag var tandläkarrädd så att de skulle ta extra hänsyn. Och jag lovar, rädd var jag!
Kände ingenting
Döm om min förvåning när tandhygienisten på privatkliniken började jobba utan att jag kände NÅGONTING! På Folktandvården har jag haft så ont att jag ständigt behövt ta pauser och velat skrika av smärta, och detta trots bedövning. Och plötsligt sade tandhygienisten att han var KLAR med behandlingen! Alltså, klar? Jag trodde att behandlingen knappt hade börjat. Jag tyckte till och med nästan (men bara nästan!) att det var lite skönt och vilsamt att ligga i tandläkarstolen och ta bort tandsten, för det gick nästan helt smärtfritt. Det enda som gjorde lite ont var bedövningssprutan, men annars kände jag ingenting!
Var superförvånad
När jag berättade det för tandhygienisten svarade han att det var precis så det skulle vara när man var bedövad. Jag var superförvånad för det hade jag inte haft någon aning om! Jag hade varit patient hos Folktandvården i över två decennier, och där hade jag alltid fått höra att det var normalt att tandstensborttagning gjorde ont trots att man är bedövad. Jag trodde att det inte ens existerade bedövningsmedel som tog bort den smärta jag kände i tandläkarstolen. Men nu vet jag att det finns olika typer av bedövningar och att de på Folktandvården troligen inte gett mig tillräckligt mycket bedövning, alternativt inte väntat tillräckligt länge tills bedövningen verkat.
Känner mig lurad
Tänk om jag hade vetat om att det fanns andra alternativ! Jag har blivit lurad i alla dessa år av Folktandvården att bedövning inte hjälper särskilt mycket och att det bara är att härda ut smärtan. Jag har ju autism och har under den senaste tiden förstått att jag lider av taktil överkänslighet på vissa ställen på kroppen. Det var därför jag blev sövd när jag för ett par år sedan gjorde koloskopi. Det handlar inte om att det bara känns ”lite obehagligt” utan det är helt outhärdligt! Nu vet jag i alla fall att jag aldrig någonsin ska besöka Folktandvården igen för då skulle min tandläkarrädsla komma tillbaka.
Blir trött på myter
Efter att ha besökt den privata tandvårdskliniken blir jag ännu tröttare på att få höra att autisternas rädslor oftast har psykologiska förklaringar så som en rädsla att tappa kontrollen eller att man förknippar det ångestfyllda med något annat. Men för mig handlar inte rädslan om något annat än taktil överkänslighet! Förutom tandläkarrädsla (som alltså är helt botad nu tack vare bedövning!) lider jag också av allvarlig emetofobi (= kräkfobi). Och jag har fått höra att personer som lider av emetofobi och tandläkarrädsla skulle vara rädda för att tappa kontrollen, att det liksom skulle vara det som kräkfobin handlar om! Och att rädslan för att kräkas skulle vara irrationell.
Står inte ut med den fysiska känslan
Jag har alltid tyckt att det har låtit konstigt med sådana påståenden, men nu är jag ännu mer övertygad om att det i mitt fall inte handlar om en irrationell rädsla som går att jobba bort med KBT. Jag är 100 % säker på att jag inte är rädd för att tappa kontrollen utan jag är bara livrädd för sensoriskt obehag! Anledningen till att jag är livrädd för att kräkas är att det känns helt outhärdligt, rent fysiskt alltså. Obehaget är så starkt att jag känner att jag hellre skulle dö än att kräkas! Det kan låta konstigt för någon som inte lider av perceptuella överkänsligheter, men jag står inte ut med den fysiska känslan att kräkas. Det handlar inte alls om någon rädsla för att förlora kontrollen! Skulle det sensoriska obehaget minska skulle jag inte vara ett dugg rädd för att kräkas. Att min tandläkarrädsla försvann med rätt bedövning är ett bevis på det. Nu förknippar jag inte tandläkarstolen med något obehag alls.
Är ingen lyx
Sluta bagatellisera autistens sensoriska utmaningar. Om du själv inte lider av sensorisk överkänslighet är det mycket möjligt att du inte ens vet vad sensoriska utmaningar handlar om. Det är lätt att avfärda våra reaktioner och säga att de bara finns i våra huvuden, men sensoriska avvikelser är en fundamental del av autism. Att vara rädd för sensoriskt behag är inte en irrationell rädsla utan det är högst rationellt att vara rädd för något som orsakar extremt obehag. Att bli sedd och förstådd samt att få en vård som anpassas efter våra individuella behov är inte en lyx – det är en mänsklig rättighet!
Skriv en kommentar eller läs andras kommentarer till det här inlägget. Genom att skriva en kommentar accepterar du mina kommentarsregler.
Var inte rädd att be om hjälp om livet känns hopplöst! Här är en lista på stödlinjer och telefonjourer som du kan kontakta om du behöver stöd. Ring 112 om du har allvarliga suicidtankar.
Boka en föreläsning med mig
Kontakta mig via kontaktformuläret om du vill boka mig för en föreläsning om autism. Läs mer om mig och mina föreläsningar här.
Reklam för min bok
”Viktig bok, att höra om trötthet och svårigheter, samtidigt som stor fokusering inte behöver vara dränerande. Boendestöd är inget att skämmas för, även om man verkar välfungerande.”
-Eva, mamma till vuxen Aspergare, 5 juli 2022
Min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom finns att köpa på Bokus och Adlibris.
Fråga mig om autism
Använd frågeformuläret om du vill ställa en autismrelaterad fråga till mig. Här hittar du mina svar på tidigare frågor.
Följ min blogg
Följ gärna min blogg via push-aviseringar (den vita bjällran med blå bakgrund). Man kan också följa min blogg via Facebook eller RSS. Bloggen finns också som app till Windows, Mac och Linux samt Android.
Senaste svar på alla blogginlägg
Vad tråkigt att din tandläkarskräck kom tillbaka! Du kan berätta om din autism och sensoriska känslighet vid nästa besök och…
Det är inte bra! 🙁
Så sant! Jag tycker att det är fascinerande med människor som brinner för det de gör. Det gör dem intressanta…
Vad bra att du vill prestera för din egen skull, inte för andras! Det låter också sunt tycker jag. Det…
Egentligen har jag rätt att kritisera vem jag vill! Jag tycker bara att politiska diskussioner lätt kan bli nästan som…
Precis, jag tycker också att ofrivillig långtidsarbetslöshet är farligt! Egentligen är det nog alltid farligt att tvingas leva ett liv…
Ja verkligen, jag tycker att det är jättefint att hon hörde av sig till mig, och vi har nu mailat…
Bra råd! Jag tror inte att ett förhållande kan funka i längden om man hela tiden måste tänka på vad…
Jag håller med om att det säkert har med pengar att göra! Däremot vet jag att det finns kulturer där…
Jag håller med om att första intrycket inte behöver stämma! När det däremot gäller människor så brukar jag sällan ändra…
32 svar på ”Sluta ifrågasätta autistens sensoriska reaktioner”
Så härligt Paula! Ingen mer tandläkarskräck.
Kanske kan du få bedövningsspray utskrivet på recept för halsen? Jag antar att det är i halsen du är känslig vad gäller att kräkas. Jag gjorde en undersökning för flera år sedan då de gick ner genom halsen och till lungorna med en slang och då bedövade de halsen med jämna mellanrum för atr hindra kräkreflexen. Det var en hemsk undersökning, bland de värsta jag gjort. Kanske är det så du känner när du kräks?
Vad intressant med bedövningsspray! Jag antar att det var gastroskopi du gjorde, hjälpte sprayen mycket? Fick du ingen kräkningsreflex alls tack vare sprayen? Vet du hur det kommer sig att du tyckte att undersökningen var obehaglig trots bedövningssprayen? Jag har alltid inbillat mig att det är kräkningsreflexen som gör att gastroskopin är obehaglig, men det kanske är något annat.
Jag är faktiskt osäker på om jag är känslig i halsen vad gäller att kräkas. Jag tror att jag är känslig i hela kroppen och i magen. Jag tror att det är de sammandragningarna när kroppen anstränger sig för att få upp spyan som gör det så obehagligt.
Jag har faktiskt fått Ondansetron utskrivet som jag kan ta ifall jag skulle drabbas av magsjuka. Vissa emetofober har blivit magsjuka och många har sagt att de inte kräkts alls när de tagit Ondansetron, så det kanske hjälper. Jag hoppas det i alla fall!
Nej inte gastroskopi, det är kortare tid och ganska ok. Bronkoskopi! Bedövningsspray hjälpte bara nån minut så de fick hålla på och spraya hela tiden (det gjorde inte ont men var extremt obehagligt) i kanske 10 minuter eller mer. Det var för att kunna utföra undetsökningen jag sprayades – inte för min skull.
Bronkoskopi har jag aldrig hört talas om! Jag har hört folk säga att gastroskopi är den hemskaste undersökningen de genomgått. Jag visste inte att det fanns något som var ännu värre 🙁 Och 10 minuter är extremt lång tid när man plågas 🙁
Det handlar om att känslan av att må illa och spy är helt outhärdlig. Helt enkelt. Den värsta känsla som finns. Finns inget att jämföra med. Vadå tappa kontrollen?
Har ju precis samma fobi, som du vet sen tidigare. Även om jag skulle vilja använda ett betydligt starkare ord då fobi bara känns som något man tycker är lite obehagligt och helst undviker. Och hela livet har handlat om folks okunnighet och fördomar om det. Gått till läkare för helt andra problem som, efter att först ha visat sitt förakt för min sjukskrivning för det och sagt hur konstigt och fel det är och hellre pratat om det, därefter helt avfärdat vad jag kom dit för också eftersom att ”Om man redan har fobier för något, kan man ju inbilla sig att det är andra fel med en också.” Jag insåg att det är helt förbjudet att svara på frågan om vad man jobbar med, eftersom man då även kan få direkta feldiagnoser eller inte ens bli utredd, p.g.a. läkarens egna fördomar och okunnighet.
Det har handlat om kränkningar, fördomar och okunskap från varje ny individ man har mött efter frågan om vad man jobbar med. Så jag insåg att det inte går att ha att göra med folk längre, eftersom de aldrig fick lära sig att bemöta andra med vänlighet, respekt och empati, som jag själv fick och alltid har gjort.
Precis, det är den FYSISKA känslan som är obehaglig vid kräkning. Visst blir det jobbigt psykiskt när den fysiska känslan är extremt obehaglig, men jag är helt säker på att orsaken till min emetofobi är fysisk, absolut inte psykisk.
Jag tycker att ordet ”fobi” ofta används slarvigt idag vilket är synd. Fobi är precis det du beskriver, d v s att hela vardagen begränsas och man är verkligen helt livrädd. Fobi handlar inte om att det man är rädd för är bara ”lite obehagligt” utan hela livet kretsar liksom kring det. Fobi blir ett funktionshinder! Men det är synd att många avfärdar fobier. Det handlar om kunskap!
Vad tråkigt att du fått så dåligt bedömande från sjukvården 🙁
En grej jag har tänkt på: du vet när man får en sur uppstötning? Det är ju också magsyra som kommer upp i strupen. Och det är ju inte obehagligt alls. Så varför är det det att spy?
Nej, jag vet faktiskt inte hur det är att ha en sur uppstötning. Jag tror inte att jag haft det någon gång, och när jag har diskuterat frågan med emetofober har flera sagt att de inte heller haft det. Intressant att du inte tycker att det är obehagligt alls! Men jag misstänker att magmusklerna inte behöver anstränga sig när man får en sur uppstötning? Min gissning bara!
Jag får det titt som tätt, om man har ätit något starkt etc. Brukar bara dricka lite vatten så det inte svider i halsen och fortsätta med det jag höll på med. Det är ju ingen illamåendekänsla som hör till det. Där är den stora skillnaden för mig.
Det är också mer illamåendekänslan i sig jag ser som det värsta och inte den faktiska kräkpunkten. Även fast det ju då har nått sin maxpunkt och inte kan bli värre. Och skräcken från att man först börjar känna det så smått och undrar om det bara är något övergående eller ”börjar på något större”. Eskaleringen. Finns inget värre.
Hatar att se folk spy också. Gjort det några gånger. Ser absolut vidrigt ut.
Intressant att det är illamåendet som är det värsta för dig! Jag har inget emot att må lite illa så länge jag inte kräks. Om jag däremot mår så illa att kräkningen är nära är det såklart hemskt. Efter kräkningen känner jag mig traumatiserad över hur hemskt det var att kräkas. Den känslan är så hemsk att jag inte kan beskriva det med ord!
Eftersom jag själv tycker att det är extremt jobbigt och svårt att kräkas hatar jag också att se andra kräkas. Men det är inte alls lika jobbigt för mig att se andra kräkas som att kräkas själv! Däremot får jag panik om jag tror att de kräks p g a vinterkräksjuka och jag befinner mig i samma rum för jag kan bli smittad.
Så intressant. Jag har haft migrän sedan unga år (ej numera efter klimakteriet) och jag har framkallat kräkning många gånger vid anfall. Detta för att både huvudvärken och illamåendet minskar efteråt. Jag bara stack ner två fingrar i halsen.
Jag har alltid fascinerats av människor som vågar sticka ner fingrar i halsen för att framkalla en kräkning. Det skulle jag aldrig klara av!
Å härligt att höra om tandläkaren. Jag har alltid haft sjukt mycket tandsten och går till folktandvården. Det är väldigt obehagligt och gör ont trotts bedövning. Jag har alltid trott att det beror på annorlunda reaktion på bedövningen. Att den helt enkelt inte fungerar med en annorlunda hjärna. Måste testa annan klinik.
Kränkningar gör fan ont. Först är det som om någon sätter magsäcken i rep och vrider om. Värst är det när man bara spyr galla då känns det som att någon försöker mosa hela levern. Och sedan när saker passerar halsen är det som ett brännande rivjärn förs upp och ur munnen. Det är vidrigt. Smärtan sitter i ett tag.
Intressant att du också haft ont trots bedövning! Vissa bloggläsare tipsade mig om bedövning när jag tidigare skrev på bloggen att jag inte hade vågat gå till tandhygienisten på länge, och jag förstod inte vad de menade för det gjorde ju extremt ont trots bedövning. Jag trodde att det var så för alla och att det var en naturlag att tandstensborttagning gjorde ont trots att man var bedövad.
Hur konstigt det än låter tyckte jag nästan att det var lite avslappnande att ta bort tandsten när jag var bedövad på riktigt. Jag kände verkligen ingenting utan slappande helt av i tandläkarstolen.
Jag undrar hur de flesta människor upplever kräkningar och om det är vanligt att kräkningar gör ont. Jag tycker nog inte att det gör ont att kräkas men däremot är känslan så extremt obehaglig att jag inte klarar av den. När kroppen hulkar och anstränger sig för att få upp maginnehållet är det en extremt obehaglig känsla.
Jag antar att de flesta upplever det som obehagligt men inge mer än så. Ungefär som någon som INTE är specifikt höjdrädd skulle uppleva det att stå utomhus och titta ut högst upp i en skyskrapa, eller för någon som inte hade klaustrofobi att vara instängd i en hiss etc. Obehagligt och inte roligt, men ingen full panik. Jag är inte höjdrädd, tandläkarrädd etc alls, men har ändå full förståelse för att det kan vara andras värsta rädsla att genomlida. Men det finns ”accepterade” och ”inte accepterade” rädslor/fobier, har jag insett. Smärta i alla dess former är en accepterad. Inte obehag. Sen förstår jag heller aldrig folk som använder argumentet att det ”inte är något farligt.” Det behöver det inte vara för att något ska vara fruktansvärt obehagligt. Och vad är då farligt egentligen?
Så det är bara när det närmar sig kräkpunkten som du får panik, inför ev. uppkastning? Jag klarar inte av det på någon nivå. Men värre ju starkare det är, förstås.
Intressant om en person utan kräkfobi skulle tycka att det är ungefär lika obehagligt att kräkas än att vara instängd i en hiss. För mig är det obegripligt! För mig är det självklart att den fysiska upplevelsen att kräkas är outhärdlig. En person sade till mig en gång att det inte är mer obehagligt att kräkas än att ha diarré, och det kan jag inte sätta mig in i heller.
Jag hatar också argumentet att det inte är farligt att kräkas! Jag har aldrig någonsin trott att det skulle vara farligt att kräkas. Och jag är mer rädd för kräkningar än för döden, hur sjukt det än låter.
De gånger jag har haft kräksjuka har jag varit nära att kräkas i flera timmar, och då har jag panik hela tiden (fast det allra värsta är fortfarande att kräkas!). Men ibland har jag bara mått illa, varit dålig i magen och känt att jag har feber, och då har det varit ganska okej. Då har jag aldrig varit nära kräkpunkten liksom!
För ett par år sedan tillagade jag ett ägg med brutet skal som hade legat i kylen länge (typ längre än en vecka tror jag, och en dag i rumstemperatur också!), och jag visste inte att skalet var till för att skydda ägget från bakterier. Jag blev matförgiftad, men kräktes inte! Jag hade inte ens panik för jag mådde ”bara” illa och var dålig, men jag var aldrig nära att kräkas ens även om jag kände mig sjuk och jättesvag i kroppen.
Finns ju inget obehag med diarré alls? Så det fattar jag inte heller alls. Utöver magvärken då som ofta hör till innan man varit på toan. Kräkning är totalt outhärdligt och den absolut värsta känslan som finns. Och den vidriga sörjan och lukten efteråt sen. Fruktansvärt.
Var det inte 18 oktober 1997 du spydde senaste gången? Efter magsjukan i den där Au pair-familjen. Då hoppas jag du slipper på ett bra tag framöver också. (Jag brukar komma ihåg datum kring såna grejer… 😉 Fler med samma rädsla verkar göra det.
Det var den 23 oktober 1997, när jag var utbytesstudent i Kanada. Jag hade troligen blivit smittad av ett av familjens barn som hade spytt. Och ja, för mig är det självklart att komma ihåg datumet! 😉
För några år sedan blev jag sjuk och hulkade men det kom aldrig ut något. Det kallas väl för en torrkräkning? Men det där hulkandet gav mig tyvärr en påminnelse om hur obehagligt det är att spy och varför jag varit så rädd för det. Jag hade nästan trott att jag – eftersom jag inte hade spytt på ca 25 år – bara överdrivit i min hjärna hur hemskt det är att spy och att det kanske inte alls var ”så farligt”. Men tyvärr fick jag en bekräftelse på att det känns hemskt att spy och att min rädsla är legitimerad 🙁
Jag tycker inte heller att det är obehagligt att ha diarré, men däremot är det lite jobbigt och inte alls trevligt. Men jag förknippar det inte alls med någon obehagskänsla! En person som hade blivit magsjuk berättade däremot för mig vid ett tillfälle att hen hade tyckt att diarré och kräkningar hade varit lika jobbiga för hen under kräksjukan och att inget av det var farligt alls!
Jag tror det är många som får sig själva att spy också när de mår kraftigt illa, för att få det att lätta. Även om de egentligen inte skulle behöva. Det verkar också vanligt.
Jag har alltid varit avundsjuk på människor som klarar av att göra det! Jag hade aldrig vågat stoppa fingrarna i halsen.
Jag hade rätt om månad och år i alla fall. 😉
Kväljningar ja. Jag hade efter jag spydde senaste gången som 10-åring ångest länge efteråt. Först kom jag in i en period av nedstämdhet, en slags depression. Fick börja hos psykolog som inte ledde någonstans. Många år efteråt började jag då och då må illa, uppenbart av ren ångest. Det kom upp på kväljningsläge ibland och då hade jag total panik. Det förblev sen alltid min värsta rädsla genom livet, att må illa och spy. Och ingen eller inget skulle kunna få mig att tycka det känns mindre fruktansvärt heller. Jag vet precis hur det känns och det är helt olidligt.
Folk som är rädda för höjder eller liknande har det ju mycket enklare i den aspekten att det bara är att undvika såna platser. Medan det är massor av mer man måste undvika när det gäller magsjuka och annat som kan orsaka illamående. Men det är fullt acceptabelt för mig. Gör inte mitt liv innehållsfattigare och mer begränsat utan istället bara att jag slipper leva i skräck och ångest.
Ja, du hade nästan koll på när jag spydde senast 🙂 Och då var jag 18 år. Eller 18 år och 7 månader för att vara exakt, hihi 😉
Helt underbart att du har sluppit spy sedan du var 10 år. Det ger mig hopp! Jag har ibland tänkt att jag kanske kommer att spy inom de närmaste åren eftersom jag inte har spytt på länge, men att man klarat sig så här länge talar förhoppningsvis snarare för att man kommer att klara sig i många år till.
Jag mådde också illa av ångest när jag var ett barn. Då var jag livrädd eftersom det gick magsjuka på skolan och jag var rädd för att bli smittad, och ångesten gjorde ofta att jag trodde att jag också skulle spy. Då inbillade jag mig att jag också kände mig illamående. Det var hemskt!
Jag har också funderat på om det är enklare att vara rädd för höjder än att ha kräkfobi. Vissa som har EXTREM höjdrädsla kan nog bli begränsade eftersom de kanske inte alltid ens klarar av att åka buss som passerar höga broar. Men har man bara en lindrig höjdskräck behöver det nog inte vara så begränsande. Du har helt rätt i att kräkningar kan förekomma överallt där det finns människor medan höjder bara förekommer på vissa platser. För att undvika kräkningar och magsjuka skulle man alltså behöva undvika andra människor helt.
Det handlar ju mycket om hur man lever. Vilka åtgärder eller begränsningar man är beredd att leva efter för att undvika att exponera sig. Själv är jag beredd att göra det till 100% eftersom det inte finns någon värre känsla som jag ser det.
Höjdrädsla är ju bara ett exempel också. Jag kunde även sagt sprutfobi, blodfobi, spindelfobi eller andra rädslor som anses väldigt vanliga. Då blir de automatiskt accepterade på ett annat sätt också. Vilket jag aldrig upplever att emetofobi har varit.
Bra jämförelse! Jag har själv blodskräck, men försöker undvika att kalla det för en fobi eftersom jag inte tycker att min blodskräck varit lika funktionshindrande som emetofobin. Jag har lätt att svimma när jag ser blod, och när jag tar blodprov måste jag ligga ner både under tiden och efteråt för jag känner mig yr och svag då (och det handlar enbart om känslan av obehag).
Men åsynen av blod är bara en bråkdel som obehagligt för mig som kräkningar är så känslan kan inte jämföras. Och jag upplever faktiskt, precis som du skriver, att människor har lättare att förstå blodskräck än allvarlig emetofobi!
Har du alltid känt lika inför det, även när du var liten? Eller minns du en tid när du inte var rädd för det? Jag tyckte det var fruktansvärt redan som 5-åring, helt outhärdligt.
Vad jag minns så har jag alltid varit livrädd för att kräkas. Jag minns när jag var magsjuk som 4-åring och hur rädd jag var då, och jag har också ett visst minne av att det INTE var första gången jag var rädd för att kräkas. När jag var 6 år berättade fröken på förskolan att en flicka i gruppen hade blivit magsjuk och skulle stanna hemma. Jag fick fullständig panik för jag var rädd för att bli smittad, jag hade ju varit nära flickan dagen innan. Jag kunde knappt sova och kunde inte njuta av något, inte ens av lekar, för jag var så rädd för att vara smittad.
I den åldern hade jag ingen aning om att norovirus inte smittar innan det har brutit ut! Flickan hade varit frisk dagen innan så det var egentligen helt riskfritt för mig, men förkylningar kan ju smitta innan de bryter ut och jag trodde att samma sak också gällde magsjuka. Tänk vad mycket ångest jag hade sluppit om jag hade vetat hur kräksjuka smittar (och inte smittar!)
Jag hade aldrig stoppat in fingrarna i munnen alls av någon anledning utan att tvätta händerna innan, kan jag säga. 😉
Det förstår jag verkligen. Och det är många emetofober som undviker det!
Känner så väl igen mig i den där dubbla känslan när man å ena sidan känner en enorm lättnad och å andra sidan undrar varför i hela … ingen talat om/gjort så här tidigare. Tänk vad mycket obehag du hade sluppit om folktandvården använt korrekt bedövning hela tiden! Att du grubblar över det är inte det minsta konstigt för mig och jag känner så väl igen mig.
Jag upplevde samma sak i somras när jag tog till mig både att jag som autist är sensoriskt känslig och att min hjärna är monotrpisk, så jag tvingade min hjärna att bara tänka på en sak medan jag gick. Och upplevde de lägsta ångestnivåerna på decenier. Det var förstås skönt, men frustrationen över att habiliteringen inte berättade de här sakerna för mig (som jag sedan förstod berodde på att de kunde ju inte rimligen berätta något 2015 som blev allmänt känt 2017).
Kan det vara så att din ”kräkfobi” kanske inte är någon fobi alls utan bara ett av många symptom på din sensoriska överkänslighet. Att kräkas är ju en genuint obehaglig upplevelse för alla, så om man då vrider upp volymen på obehaget till 11 på grund av sensorisk känslighet så är det väl ingen raketforskarslutsats att det kan leda till något liknande kräkfobi om man bara tittar på symptomen.
Jag förstår inte vad Folktandvården håller på med. Och jag känner mig ärligt talat jättedum för jag förstod inte att det var något fel när jag kände stark smärta trots att jag var bedövad! Ingen på Folktandvården talade om för mig att det inte skulle göra ont när man var bedövad. Men nu vet jag att bedövning ska hjälpa även om man lider av taktil överkänslighet!
Jag tror faktiskt att min kräkfobi inte är någon fobi i traditionell bemärkelse utan det handlar nog om extrem taktil överkänslighet. KBT hjälpte iofs lite vad gällde det tvångsmässiga handtvättandet för jag lärde mig på terapin att norovirus inte var så smittsamt som jag trodde. Men sen blev jag sjuk och rädslan kom tillbaka med besked! Och nu när jag har i färskt minne hur hemskt det är att kräkas hjälper det inte att exponera sig utan tvärtom. Det enda som hjälper mig är att vidta förebyggande åtgärder, t.ex. genom att alltid se till att ha Ondansetron hemma, så att jag slipper kräkas!
Äldre inlägg såg jag men jag svarar ändå. Jag hade precis lyckats bli av med min tandläkarskräck som jag kämpat med i typ tio år men igår var jag hos tandläkaren igen på en rutinundersökning och nu är jag räddare än någonsin igen.
Jag har aldrig varit så känslig för sensoriska intryck trodde jag men både tandläkarbesöket och promenaden därifrån till min buss hem var nästintill outhärdliga. Kan sensorisk känslighet förvärras genom åren? För jag upplever att min har exploderat fullständigt och jag klarar knappt av vårljuset nu utan att få en kraftig ångestattack.
Dessutom hittade tandläkaren något konstigt på min röntgenbild som hon inte visste vad det var och jag fick någon ”shutdown” när hon pratade om det så jag fattade ingenting. Så nu kanske jag måste rotfylla eller dra ut något i värsta fall, jag känner mig skräckslagen. Blä för tandläkarskräck och sensorisk känslighet!! Man ska aldrig läsa journalen och googla själv. 😭
Vad tråkigt att din tandläkarskräck kom tillbaka! Du kan berätta om din autism och sensoriska känslighet vid nästa besök och kräva att få bedövning som faktiskt fungerar. Det fick jag aldrig hos Folktandvården så det kan krävas att man byter tandläkare.
Det är många som har frågat mig om sensorisk känslighet kan förvärras med åren, och jag har också funderat på samma sak. Jag har inte sett några studier på området, men jag upplever nästan att min sensoriska känslighet definitivt har förvärrats ju äldre jag har blivit. Men det kan å andra sidan bero på att jag har tvingat mig själv att stå ut med situationer och intryck som har fått mig att må dåligt och som gjort ont, och jag har bara tvingat mig själv att härda ut. Jag tror att min kropp sade ifrån till slut för den klarade inte mer!