För ett tag sedan fick jag en intressant fråga på Facebook: en bloggläsare undrade vad det är för skillnad mellan sensorisk överkänslighet och ångest vilket är en mycket intressant fråga. Men vi tar det från början: många av oss med autism lider av sensorisk överkänslighet, även kallat intryckskänslighet. Överkänsligheten innebär alltså att många av oss autister har överkänsliga sinnen. Vi kan uppleva sinnesintryck betydligt starkare än neurotypiska personer, och det kan gälla alla sinnesförnimmelser, det vill säga syn, hörsel, känsel, lukt och smak. Som parentes kan jag nämna att vissa autister har underkänsliga sinnen, men det här inlägget fokuserar alltså bara på sensorisk överkänslighet och dess skillnad mot och koppling till ångest.
Sociala miljöer kan vara jobbiga
Grejen är att sensorisk överkänslighet och ångest är helt olika tillstånd, men sensorisk överkänslighet kan orsaka ångest. En autist kan uppleva ångest av många olika orsaker, men sensorisk överkänslighet kan vara en av dessa. Tony Attwood skriver i sin bok att en autist kan ha svårt att slappna av i vissa miljöer eftersom autisten aldrig vet när hen kommer att utsättas för nästa plågsamma sensoriska upplevelse: någon kan plötsligt skratta högt, klappa händerna, nudda vid autisten eller något liknande, och dessa sinnesintryck kan upplevas som riktigt obehagliga av vissa autister! Vissa autister kan exempelvis utveckla hundfobi eftersom en hund plötsligt kan skälla och autisten inte står ut med ljudet, enligt Attwood. Därför kan autisten uppleva ångest i sociala miljöer, men orsaken är i sådana fall just sensorisk överkänslighet.
Bedövning hjälper inte
Själv har jag under de senaste åren utvecklat tandläkarskräck: jag har en tendens att få tandsten och brukar i vanliga fall besöka tandsköterskan 2-3 gånger per år för att ta bort tandsten. Men nu har jag inte varit hos tandsköterskan på cirka 1,5-2 år även om jag verkligen skulle behöva boka en tid. Jag har alltid upplevt tandstensborttagningen som fysiskt/sensoriskt mycket obehagligt, och detta trots att jag alltid får bedövning. Tandsköterskan tycker att bedövningen borde hjälpa tillräckligt, men det tycker inte jag! Tidigare trodde jag att alla tyckte att tandstensborttagning var lika obehagligt som jag, och först under de senaste åren har jag börjat förstå att det inte är så.
Texten fortsätter under annonsen.
ANNONS
Min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom finns att köpa på Bokus och Adlibris.
Ångesten har blivit för stor
I alla dessa år har jag försökt härda ut och besökt tandsköterskan flitigt trots ångest. Den halvtimme som besöket varar är nämligen alltid nästintill outhärdlig. Jag måste samla energi innan besöket och efteråt. Men nu har det alltså tagit stopp! Jag orkar inte längre utsätta mig för det sensoriska obehag som tandstensborttagning innebär. Ångesten har blivit alldeles för stor för att jag ska våga boka en tid. Det finns liksom en gräns för hur länge jag orkar stå ut! Ångesten har bara växt och växt under åren, och ju mer jag har exponerat mig desto värre har den blivit. Efter vartenda besök har jag ju fått en påminnelse om hur otroligt obehagligt det är att ta bort tandsten.
Är tveksam till terapi
Jag vet att det finns terapi mot tandläkarskräck, men jag ställer mig mycket tveksam till att terapi och exponering hjälper när orsaken till ångesten kan härledas till taktil överkänslighet. Jag tänker så här: vem som helst skulle få ångest om man ständigt utsätts för mycket obehagliga sinnesintryck, och så småningom brukar obehaget ta på psyket. Detsamma gäller ju min kräkfobi: jag tycker att det är fysiskt så obehagligt att kräkas att jag är livrädd för det. Varje gång jag har varit magsjuk förvärras min fobi för jag får en påminnelse om vad obehagligt det känns att kräkas, rent sensoriskt alltså. Att må illa är också riktigt jobbigt, men att kräkas är tusen gånger värre!!
Principen är samma
Samma sak gäller ju även andra fenomen som exempelvis mobbning: enligt min erfarenhet tycker många som utsatts för långvarig mobbning att belastningen blir värre och värre ju längre tiden går, och till slut tar det kanske stopp och man kollapsar. De flesta människor skulle nog inte säga att ett mobbat barn ska exponera sig för frekvent mobbning för att lära sig att stå ut med grov mobbning i syfte att bli av med sin ångest utan grundorsaken (=mobbningen) måste självklart åtgärdas! Nu är inte mobbning samma som sensorisk överkänslighet, men jag som varit både mobbad och lider av sensorisk överkänslighet tänker att principen ändå är samma: grundorsaken till ångesten är en yttre faktor som orsakar fysiskt eller psykiskt obehag, och ångesten är en naturlig reaktion oavsett om orsaken är ett starkt sensoriskt obehag eller mobbning.
Min ångest är befogad
Jag tycker att orsaken till autistens ångest alltid borde undersökas innan man försöker ge stöd till autisten. Handlar ångesten om en irrationell och obefogad oro? Eller beror autistens oro enbart på att autisten inte står ut med obehagliga sensoriska intryck? Min ångest för kräkningar och vissa läkarundersökningar beror helt och enbart på sensorisk överkänslighet, och i min värld är ångesten ytterst befogad: jag är nu äldre och vet därmed vilka sinnesintryck är outhärdliga för mig. Det handlar om själv- och kroppskännedom, inte om obefogad rädsla!
Skriv en kommentar eller läs andras kommentarer till det här inlägget. Genom att skriva en kommentar accepterar du mina kommentarsregler.
Man kan boka mig för en föreläsning, köpa min bok, fråga mig om autism och följa min blogg.
Var inte rädd att be om hjälp om livet känns hopplöst! Här är en lista på stödlinjer och telefonjourer som du kan kontakta om du behöver stöd. Ring 112 om du har allvarliga suicidtankar.
Boka en föreläsning med mig
Kontakta mig via kontaktformuläret om du vill boka mig för en föreläsning om autism. Läs mer om mig och mina föreläsningar här.
Reklam för min bok
“Viktig bok, att höra om trötthet och svårigheter, samtidigt som stor fokusering inte behöver vara dränerande. Boendestöd är inget att skämmas för, även om man verkar välfungerande.”
-Eva, mamma till vuxen Aspergare, 5 juli 2022
Min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom finns att köpa på Bokus och Adlibris.
Fråga mig om autism
Använd frågeformuläret om du vill ställa en autismrelaterad fråga till mig. Här hittar du mina svar på tidigare frågor.
Följ min blogg
Följ gärna min blogg via push-aviseringar (den vita bjällran med blå bakgrund). Man kan också följa min blogg via Facebook eller RSS. Bloggen finns också som app till Windows, Mac och Linux samt Android.
Senaste svar på alla blogginlägg
Jag tänker att det gäller inte bara autister. Det finns ju ett gammalt uttryck om att man inte ska försöka…
Tack Lisa!
Lycka till!
Då förstår jag vad du menar och varför du ifrågasätter personer som börjar predika. Det är ju de som har…
Ja, verkligen!
Tyvärr vet jag inga tester där du kan testa dig, och CVI är ju till skillnad från autism inte ens…
Nej, precis. Men predikar folk så får de också finna sig i att bli ifrågasatta. Jag har ibland skrämt iväg…
Det där med suicidrisken bland högfungerande kvinnor är väl för övrigt ett sådant där läge där man önskar att vi…
Hur vet man om man lider av CVI eller inte? Vad jag förstår så innebär det att hjärnan måste kämpa…
Ja egentligen får man ju uttrycka sig fritt i Sverige, men jag personligen gillar inte människor som har svårt att…
25 svar på ”Sensorisk överkänslighet kan orsaka ångest hos en autist”
Viktigt inlägg🙏
Symptom på ångest hos autister borde verkligen utredas noggrant för att öka chansen till rätt råd och stöd och för att undvika felbehandling.
Men psykiatrin verkar inte klara det (det är iallafall inget jag känner jag kan förvänta mig) och ännu värre med vårdcentralen. Och på de flesta habiliteringar finns inga läkare.. Men habiliteringen finns ju👍 så med dom borde det gå att bolla både e v ångestdiagnoser och symptomen på ångest och dess orsaker.
Tack Cindy!
Precis, psykiatrin missförstår ofta autister. Jag är glad att jag inte behöver ha kontakt med psykiatrin för jag vet att autister ofta blir felbehandlade och får dålig vård. Men psykisk ohälsa är ingenting man väljer själv så många tvingas ha kontakt med psykiatrin, tyvärr 🙁 Det är inacceptabelt att psykiatrin inte klarar av att skilja autism från ångest.
Jag har aldrig hört talas om en habilitering som har läkare. Jag tycker att de borde ha det, men jag antar att det är en kostnadsfråga. Men jag fick i alla fall träffa en jättebra psykolog på habiliteringen, och det är tack vare henne jag började förstå att vissa av mina egenheter och särdrag är uttryck för min autism som inte kan behandlas bort.
Jag skulle vilja dra det här med ångest till sin yttersta spets, om vi pratar om ångest och oro är det en känsla (som den existerar idag) som alltid har funnits?
Om vi tar exemplet med sensorisk känslighet och applicera det på hela samhället, säg mängden folk som är på samma plats, ensamhushåll, brist på gemenskap, arbetsplatser och skolor utan rörelsefrihet går det ganska lätt att föreställa sig att nästan alla “psykologiska besvär” tenderar att vara en konsekvens av omgivningen eller samhällets struktur.
En vän till mig menar att människor lever som i en bur som djur i ett zoo som har “zoochosis” alltså repetiva självskadebeteensen som tex en papegoja som river ut sina fjädrar.
Tex jag har Gad-diagnos, men jag har väldigt svårt att se att det är något som jag är född med, utan det är något som har utvecklats över tid.
Jag tror att det finns en slags tanke om att människan är smart och flexibel och kan anpassa sig till allt, jag tror detta är en illusion.
“Den fria viljan var vår tonårsdröm, vi är bara instinkt, bara djur och allt är lögn”
Om vi inte inser att människan konkret är ett djur med vissa oförgängliga behov, eller en natur, är risken ganska stor att vi gör dessa abstrakta reformer för att öka bnp eller effektivitet, som i sin tur dödar själen.
Och det är därför jag blir så extremt frustrerad med terapikulturen för den framstår för mig som mest ett sätt anpassa sig normativt till samhället eller vissa ideal, det blir en slags konformism.
Samtidigt känns det som att vi blundar för de saker som faktiskt skapar problemen, och lägger ansvaret på individen, när det konkret inte är deras fel att skolan och samhället är människofientlig.
Det finns en enorm fara, om livsmöjligheterna är dåliga, och människor mår så dåligt, och måste hantera dessa och kämpa för hålla sig flytande. Hur ska det finnas energi, förståelsen eller kapacitet att skapa någon typ av förändring?
Så en blir ofta tvingad(för att delvis förstå eller överleva) eller starkt vägledd att bli välanpassad. Problemet är att jag tycker inte det är bra att bli välanpassad till något som är så pass dysfunktionellt, och i den välanpassningen försvinner ofta möjligheten till större förändring. Jag tror det var Mlk som sa att han var stolt att inte var välanpassad:
https://youtu.be/hhCtkfImxuE?si=gJkCyRpWSp2mIC3i
Men eftersom den grundläggande samhällstrukturen, byråktratin, kapitalismen, psykiatrin, individualismen, konsumerismen, överdriven tävlan, framgångskult osv framstår det som ett väldigt högt pris, högre än under 60talet, att inte vara välanpassad.
För att sammanfatta har mänskligheten fuckat upp kolossalt och satt sig en råttfälla som är väldigt svår att ta sig ur!
Du kan ha rätt! Jag gillar iofs individualism i den bemärkelsen att jag får vara själv och dra mig undan utan att bli ifrågasatt på samma sätt som jag blev i t.ex. min exmans hemland. Men jag förstår att många andra säkert mår dåligt av individualism.
Så intressant. Ja ta bara tillgången till solljus och frisk luft. Även i välmående Sverige finns det många som arbetar utan tillgång till detta under arbetstid. Och de som har tillgång till det (t ex kontorsarbetande med flextid) utnyttjar det sällan. Själv upplevde jag det nästan som en motståndshandling när jag på ett arbete varje dag efter lunch gick ut på en tiominuterspromenad i naturen.
Det är så uppenbart, ändå har jag inte tänkte på det! Jag tror det säger något 🙂
Jag tror det handlar om den här ökande farten som griper tag i människor och som gör det mycket svårt att stanna.
Jag har hört att det finns något som heter accelerationsteori av hartmut rosa som förenklar består av att Allt går snabbare och snabbare!
Jag trodde förut att den typen av konformism som du syftar på var det bästa för människans psyke, men psykologen på habiliteringen fick mig att förstå att jag kanske mår bra av helt andra saker än vad som förväntas. Men i psykiatrin råder det ju ofta den typen av terapikultur som du beskriver.
Jag tror precis som du att ångest ofta beror på miljön. Jag har träffat människor från U-länder som säger att människor i deras länder trots fattigdom brukar må mycket bättre än svenskarna. Men sammanhållningen och gemenskapen som finns i deras länder är ju bra för många, iaf för neurotypiker. Många invandrare jag har träffat har ifrågasatt om det verkligen är så bra för svenskarna att flytta hemifrån så fort de är klara med gymnasiet. De tror att ensamboende orsakar ångest.
Jag tror att sådana här saker brukar delas upp i individualism-kollektivism, där individualismen syftar på frihet och kollektivsmen på kollektiva regler (som könsnormer). Jag tänker att ett individualiskt liv egentligen fungerar på samma sätt som kollektivismen eftersom det finns en given norm för hur en ska vara individualistisk. Jobba, städa, laga mat, ha en egen bostad osv 🙂
Så jag tycker att det är lite av ett skenval, och om något konkret ska göras behövs någon typ av kommunitarism( som människan levde för länge sedan). Tex kan ett bostadskomplex ha ett gemensamt kök där folk lagar mat tillsammans, eller delar på arbetsuppgifter.
Om jag som autist tycker det är energikrävande att tex laga mat, men är väldigt bra på att lära ut eller forska skulle jag kunna få fokusera på det, medan sådana som gillar att laga mat kan göra det!
Däremot levde jag i en korridor som student när jag var 20 år, och det var mycket energikrävande (att alltid vara socialt påslagen), men jag tror att en sådan form är slags hybrid mellan en individualistisk och kommunitär boendeform.
Om jag kunde bo i ett bostadskomplex med kanske 10-40 andra och hade möjlighet att dra mig undan till eget rum, skulle det vara toppen! 🙂
Jag tänker att ett individualiskt liv egentligen fungerar på samma sätt som kollektivismen eftersom det finns en given norm för hur en ska vara individualistisk. Jobba, städa, laga mat, ha en egen bostad osv
Ja, så är det iofs! Jag skulle gilla individualism om det innebar att man kunde leva exakt hur man ville utan att behöva bry sig om normerna. Och idag har det blivit mer fritt att göra livsval som inte var lika accepterade förr, t.ex. valet att leva i ett särboförhållande eller att välja bort barn. Det gillar jag och det är kanske en slags individualism.
Om jag var tvungen att bo i ett bostadskomplex skulle jag bara göra det av ekonomiska skäl, d v s om det var betydligt billigare än andra alternativ. Men då hade jag inte velat ha med de andra att göra utan jag hade velat sköta mitt bara (vilket sällan fungerar i ett kollektiv). Jag skulle definitivt inte trivas i ett kollektivboende! Jag har också bott i en studentkorridor och gillade det inte alls trots att jag undvek att vistas i de gemensamma utrymmena.
Intressant inlägg. 🌸 Förstår verkligen att du inte vill gå till tandläkaren, jag tycker också att det är väldigt jobbigt och hade fobi för att gå till tandläkaren i många år. Lyckligtvis har jag nu en tandhygienist som är väldigt försiktig och som vet om att jag är rädd och nu har min tandläkarrädsla nästan försvunnit helt vilket jag är väldigt tacksam för. Det finns ju speciella tandläkare som man kan få gå till om man är särskilt rädd och behöver extra mycket stöd, skulle det kunna vara något för dig eller är det helt uteslutet?
Apropå sensorisk känslighet, kan det bli värre med tiden? Jag kan inte minnas att jag hade det såhär jobbigt som jag har det nu utan upplever att jag är mycket mer känslig nu än för några år sedan. Jag är väldigt känslig för olika slags ljus och klarar knappt av störande eller höga ljud alls längre utan att få stark ångest. Var i ett köpcentrum idag och trodde att det skulle gå bra men det slutade med att jag på grund av alla människor och olika ljud som kom från alla möjliga olika håll var tvungen att åka hem (med skyhög ångest på en fullsatt buss med ännu fler människor och ljud). Att komma hem till en tom och tyst lägenhet var rena himmelriket. 😄
Jag tror faktiskt att jag skulle behöva kontakta en tandläkare som är specialiserad i tandläkarskräck. Jag behöver bara samla lite mod först! Jag vet att det också finns en möjlighet att bli sövd, men jag vill ogärna bli sövd en gång till. Jag har blivit sövd 3 gånger under de senaste två åren eftersom jag inte klarat av att göra undersökningar i vaket tillstånd och inte heller med lugnande i kroppen. Jag tror inte att det är hälsosamt att bli sövd många gånger och det innebär också en risk. Därför hade det varit jättebra om jag hade kunnat kontakta en sådan tandläkare. Jag får undersöka om jag behöver en remiss eller om jag bara kan boka en tid.
Det är en intressant fråga om sensorisk känslighet kan bli värre med åren! Jag har inte sett någon forskning på det, däremot säger ju autismforskare att sensorisk känslighet kan, men måste inte, bli bättre med åren. För mig är sensorisk känslighet kopplad till stress: ju mer stressad och ju tröttare jag är desto sämre klarar jag av obehagliga sinnesintryck. Och sedan har ju som sagt mina dåliga erfarenheter av tandläkarbesök gjort att jag inte klarat det längre.
Min ljudkänslighet har faktiskt blivit värre med åren, men jag kan omöjligen bedöma om det beror på autism eller på min medfödda progressiva öronsjukdom som orsakar en tilltagande hörselnedsättning med åren men också balanssvårigheter, yrsel och ljudkänslighet. Det är väldigt svårt för mig att bedöma vad som är vad! Min öronsjukdom har försämrats kraftigt under de senaste åren så min ökade ljudkänslighet skulle kunna bero på det. Nuförtiden tycker jag att det är riktigt jobbigt med t.ex. musik och sång.
Om du “bara” har autism och ingen öronsjukdom hade det varit intressant att veta vad din ökade ljudkänslighet beror på. Om du inte varit stressad under den senaste tiden kan din intryckskänslighet ha ökat. Det hade varit intressant att se forskning på hur vanligt det är!
Förstår det, är själv jätterädd för att bli sövd och hoppas verkligen inte att jag behöver operera något i framtiden. Jag blev erbjuden att få komma till en sån tandläkare för flera år sedan och har för mig att det behövs en remiss som ens vanliga tandläkare kan skriva. Oavsett hoppas jag att det ordnar sig.
Håller med om att det är svårt att veta vad som är vad, det viktigaste är väl att försöka hitta strategier som hjälper en att klara av vardagen tänker jag. Jag har ju även ptsd och adhd så min sensoriska känslighet skulle lika gärna kunna ha förvärrats pga ptsd:n även om den säkert har sin grund i min autism). Hur hanterar du din ljudkänslighet när du t.ex rör sig ute bland folk och på stan? Tänker att du ändå lever ett ganska aktivt liv då du är ute och föreläser och så.
Jag hoppas att de har tagit bort remisskravet för jag tycker att det låter krångligt att gå via ens vanliga tandläkare. Men i värsta fall får jag göra det!
Jag älskar att bli sövd! 🙂 Tycker om den känslan, och jag känner mig helt lugn när jag vaknar. Men det är nog inte hälsosamt att bli sövd för ofta och det innebär också risker. Det är därför jag vill undvika det! Skulle det vara helt riskfritt att bli sövd skulle jag gärna bli det varje dag! 🙂
Jag står ut med vanliga ljud på t.ex. kollektivtrafik på något sätt (d v s om inte ljudnivån är för hög) även om jag klart föredrar tystnad och känner mig mycket lugnare när det är tyst. Det värsta är när jag ska försöka fokusera på något, t.ex. en föreläsning eller om jag ska prata med någon på ett café och det är mycket bakgrundsljud eller musik. Då blir jag irriterad. Nyligen åt jag på en lunchrestaurang och tyckte att det var jättejobbigt att försöka fokusera på det min samtalspartner sade och samtidigt lyssna på ljuden. Sedan är jag jättekänslig för ljud på nätterna. Jag vaknar av typ minsta lilla ljud även om mitt sovrum är ljudisolerat. Om jag inte bär silikonproppar i öronen kan jag vakna av att en granne går och kissar. Det är lite intressant att jag lätt vaknar av ljud även om jag har en hörselnedsättning!
Jag håller med dig om att det viktigaste är att hitta fungerande strategier. Precis som du skriver går det inte alltid att veta vad som är vad! Jag vet inte om ptsd har ett samband med sensorisk överkänslighet men det skulle inte alls förvåna mig om det var så.
Hoppas det, det här var ju några år sedan så det är möjligt att man kanske kan göra någon slags egenanmälan. Oavsett så hoppas jag verkligen att det löser sig för dig med tänderna och att du hittar någon bra tandläkare som du får förtroende för.
Då skulle du bli tokig på min granne som nynnar/sjunger sent på kvällarna och nätterna ibland och gör hårda dunsar halva kvällarna. Jag skulle gärna använda öronproppar men gillar inte riktigt känslan av att inte ha kontroll och höra allt som sker i lägenheten.
Jag kom att tänka på frekvenser, att du kanske har lättare för att vakna av vissa ljud men inte av andra? Eller vaknar du av alla sorters ljud? Nu är jag ju ingen ljudexpert men vissa frekvenser är tydligen lättare att höra beroende på vilken hörselnedsättning man har. En äldre bekant som använder hörapparat brukar säga att det är olika på olika röster, så att vissa röster har hon lättare för att höra än andra. Tänkte om det kanske kunde ha någonting med det att göra. 🙂
Ojoj, en sådan granne skulle jag verkligen inte vilja ha! Jag kan tänka mig att du blir störd av personen. Jag har själv tidigare haft en granne som väsnades väldigt mycket på nätterna. Hen kastade saker på golvet, hoppade, gapade och lyssnade på hög musik och det var en mardröm. På den tiden fick jag faktiskt använda hörselkåpor när jag sov (eftersom vanliga öronproppar inte räckte till) men de var extremt obekväma. Och precis som du skriver är det inte kul att inte höra allt i lägenheten. Tänk om det skulle börja brinna och man inte skulle höra brandlarmet.
Det är en intressant fråga om jag vaknar av alla sorters ljud! Det jag vaknar av är musik, prat eller om en granne går och kissar på toaletten eller om någon smäller igen dörren, men det är mycket möjligt att det finns ljud som jag inte vaknar av. I så fall är jag omedveten om det och sover vidare, hehe 🙂 Men jag har definitivt svårare att höra vissa frekvenser än andra! Jag har mycket svårare att höra höga frekvenser än låga, men med mitt vänstra öra hör jag inte mycket alls oavsett frekvens.
Jag började också fundera häromdagen på om antalet gräshoppor har minskat för jag minns inte att jag skulle hört några gräshoppor i år. Förut hörde jag gräshoppor jämt när jag tog promenader. Men jag misstänker att gräshopporna finns kvar och att det är jag som inte hör dem längre! Jag har börjat ta promenader utan hörapparat, kanske dumt men jag tycker att det bara är besvärligt att använda dem. Jag vet att man borde använda dem jämt vilket också audionomen uppmanade mig att göra, men jag orkar inte just nu!
Är det flerfamiljshus så finns det ju barnfamiljer och är det barnfamiljer är det ju den formen av ljud sent på kvällarna varje kväll överallt. Tyvärr. Inte att någon nynnar, me. högljudda samtal, barnskrik, dunsar, skrammel, hostanden osv. sånt hörs i timmar varje dag här trots att väggarna är mycket bättre ljudisolerade i tidigare lägenheter.
Ja, öronproppar hjälper inte mot den formen av ljud. Jag har dagligen mina hörselskydd på och även då går de flesta dunsar, skrap och liknande ljud igenom. Så om inte ljudisoleringsexperten kan få bort dem så måste jag flytta för fjärde gången. Då får jag nog satsa på en sommarstuga för mig själv där det går att bo året runt. Men än är det långt dit. Ska givetvis se vad det går att göra här först.
Jag hoppas verkligen inte att du behöver flytta igen! Du flyttade ju ganska nyligen. Precis som du skriver hjälper inte öronproppar mot allt.
Paula – Usch, sånt är verkligen inte kul. Å andra sidan ska man ju inte behöva acceptera vilka störningar som helst heller.
Förstår om det känns bökigt och jobbigt att använda hörapparat hela tiden, det viktigaste är väl att du använder den när du verkligen behöver den tänker jag. Hoppas din audionom har förståelse för det.
Mika – Ja precis, och barnfamiljer måste ju också få finnas (även om ljuden de avger kan vara jättejobbiga). Detta är dock en ensamboende tjej.
Det låter väldigt jobbigt, hoppas att du slipper flytta. 🙁
Precis, det ska ju vara någon gräns för vad man ska behöva acceptera! Jag förstår att det kan vara nödvändigt för mina grannar att kissa på natten (det gör jag själv också!), men hög musik på nattetid borde man inte behöva acceptera!
Vet inte om jag missförstår men det handlar ju om två olika delar. Autister kan få ångest direkt av sensorisk överbelastning men också indirekt genom oron för överbelastningen. Ett hundskall kan alltså i sig ge ångest men också oron för miljöer eller synen av hundar för man vet vad som kan komma.
Tandläkare miljö, obehag och ångest det känns igen. Lamporna, miljön, smärtan, beröring, lukten osv. Ger mig ångest och det går i princip inte att behandla. Medan oron för den miljön, lukten osv. Skulle kunna behandlas men det går inte därför att miljön osv. Ger ju just det lidande jag är orolig för.
Ångest som en del av perceptionen är inte psykisk ohälsa. Det behandlas inte av psykiatrin och det finns heller inget stöd att få.
Autister kan få ångest direkt av sensorisk överbelastning men också indirekt genom oron för överbelastningen. Ett hundskall kan alltså i sig ge ångest men också oron för miljöer eller synen av hundar för man vet vad som kan komma.
Tack, bra förklarat! Sensorisk överkänslighet kan orsaka oro och ångest eftersom man vet hur obehagligt det är att utsättas för vissa sensoriska upplevelser. Så är det också med min kräkfobi. Eftersom jag vet hur obehagligt det är för mig att kräkas gör jag allt för att undvika det och oroar mig väldigt ofta för att bli magsjuk.
Precis, denna typ av ångest är inte psykisk ohälsa utan det är en logisk följd av den sensoriska överkänsligheten.
Det kan bli en ond cirkel. Om ens ångestnivå är hög kan den sensoriska känsligheten öka, vilket kan leda till sensorisk överbelastning, vilket kan leda till mer ångest. Så var det för mig när jag fick ett psykiskt sammanbrott. Jag var inomhus med nedrullade persienner i en månad, förutom när jag fick hjälp att ta mig till vården. När jag besökte vården behövde jag ha öronproppar och hörselkåpor samt solglasögon och en sjal över huvudet. Jag kunde inte titta på tv, kolla på nätet eller läsa böcker (bara titta på bilder i böcker). Ibland var jag tvungen att sitta och kolla rakt på en tom vägg eller ligga och titta i taket. Som tur var hjälpte medicinera och både ångesten och den sensoriska överkänsligheten minskade.
Tack för att du delar med dig av hur det varit för dig! Vad bra att medicinen hjälpte mot den sensoriska överkänsligheten. Jag håller med dig om att det kan bli en ond cirkel. Extrem stress (vilket sensorisk överbelastning är) orsakar ofta utmattning och ångest.