Så här vill jag inte att mitt boendestöd ska se ut

Nyligen träffade jag min nya boendestödjare för första gången, och det gick jättebra! Hon gjorde liksom allt rätt redan från början och ställde rätt frågor. Även om hon inte kan flytande svenska är jag supernöjd för vi kan ju kommunicera på finska.

Efter att ha träffat henne gick det plötsligt upp för mig hur jag INTE vill att mitt boendestöd ska se ut. Jag har inte alltid kunnat sätta ord på alla orsaker till varför jag under den senaste tiden varit missnöjd med boendestödet och varför det har blivit fel. Jag har liksom känt att jag varit trött på boendestöd i allmänhet, men nu när hon gjorde precis allt rätt förstod jag varför det ofta under den senaste tiden blivit fel med flera andra boendestödjare. Eftersom jag nu kan jämföra de andra boendestödjarna med henne vet jag precis vad problemen tidigare varit. Så här vill jag INTE att mitt boendestöd ska vara:

1. Man börjar från början varje gång

Jag vill att mitt boendestöd ska vara ett kontinuum, med vilket jag menar att boendestödjaren ska följa upp det vi gjorde och pratade om sist. Under det senaste året har boendestödjarna frågat mig varje gång: ”Jaha, vad ska vi göra idag?” och när jag inte haft några förslag – förutom den sedvanliga städningen – har vi inte fått något gjort. Boendestödjaren kan ha sagt till mig att jag ska posta ett brev eller slänga sopor, men frågar INTE vid nästa boendestödstillfälle hur det har gått med den saken och kontrollerar inte heller att jag faktiskt har gjort det som vi pratat om.

När jag har frågat boendestödjarna om de kan följa upp det nästa gång har de sagt: ”Ja, om jag kommer ihåg det” men har inte gjort några ansträngningar för att komma på strategier för hur de ska komma ihåg att följa upp det vilket gjort att det inte blivit någon uppföljning. De har inte gjort några försök för att skriva påminnelselappar för sig själva och hitta något bra förvaringsställe för anteckningarna (för jag brukar tappa bort det mesta). Den nya boendestödjaren började anteckna direkt och tog med sig anteckningsblocket hem. På det sättet kommer hon komma ihåg vad vi ska göra och följa upp nästa gång, förklarade hon. Och så vill jag att det ska vara! Jag vill inte att boendestödstillfällena ska sakna koppling till tidigare boendestödstillfällen. Jag vill inte börja från noll varje gång!

2. Svårt att kommunicera

Jag vill att det ska vara enkelt att kommunicera med boendestödjaren vilket innebär att boendestödjaren inte får ha för dåliga svenskkunskaper (den nya boendestödjaren är som sagt ett undantag för vi pratar ju finska) och inte heller vara för blyg. Boendestödjaren behöver givetvis inte berätta något om sitt privatliv om hon inte vill, men däremot vill jag att boendestödjaren både vill, kan och vågar kommunicera om saker som har med själva boendestödsuppdraget att göra. Om jag inte förstår boendestödjarens svenska eller inte lyckas få ett ord ur henne trots att jag försöker ta initiativ till samtal blir jag frustrerad.

Ett exempel. Boendestödjaren håller på att städa eller damma. Boendestödjaren frågar inte mig hur jag vill ha det, var saker ska förvaras och pratar inte heller om något annat. Jag anstränger mig för att öppna ett samtal. ”Går det bra?”, frågar jag. ”Ja”, svarar boendestödjaren, varpå det blir tyst. ”Vad gör du?” frågar jag. Jag ser mycket väl vad boendestödjaren gör, men jag vill ju gärna få igång ett samtal. ”Dammar”, svarar boendestödjaren och där slutar samtalet igen. ”Vad jobbigt att det är så kallt ute, hoppas det blir varmare snart”, försöker jag igen. ”Precis”, svarar boendestödjaren.

Så vill jag INTE att det ska vara. Även biståndsbedömaren vill att det ska finnas ett samspel mellan mig och boendestödjaren och att jag ska vara mentalt delaktig i det boendestödjaren gör. Enligt biståndsbeslutet behöver jag inte vara fysiskt delaktig, men boendestödet ska ändå vara en pedagogisk insats där vi interagerar med varandra. Det ska inte vara så här svårt att öppna ett samtal, tycker jag. Det känns också mycket obekvämt för mig för biståndsbedömaren vill givetvis inte att jag ska stänga in mig i mitt sovrum när jag har boendestöd. Därför känner jag en press att öppna ett samtal, men det känns mycket obekvämt om boendestödjaren inte verkar vilja eller våga prata med mig.

Texten fortsätter under annonsen.

ANNONS

Min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom finns att köpa på Bokus och Adlibris.

3. Inget intresse för mina behov

I många fall har jag upplevt att boendestödjarna saknat intresse för att göra ett bra jobb eftersom de troligen bara jobbat för pengarnas skull. De har inte alls brytt sig om de kommit en halvtimme för sent eller en halvtimme för tidigt även om det står i mina papper – som alla boendestödjare ska läsa – att jag inte vill börja tidigare eller senare så länge det inte skett något oväntat så som förseningar i SL-trafiken. När jag har frågat boendestödjarna om de har läst mina papper har de svarat ungefär så här: ”Ja, jag skummade igenom dem men det var så mycket att läsa att jag inte orkade läsa allt.” Och när jag har sagt att jag gärna vill att de ska läsa eftersom det står viktiga saker om mitt stödbehov och mina önskemål om bemötande har de inte visat något intresse.

Min nya boendestödjare har inte heller läst mina papper, och jag förstår att det kan vara svårt för henne eftersom allt står på svenska. Men det gör inte mig något för hon kompenserade det på ett annat sätt. Hon hade förberett frågor på finska och hon ställde frågor till mig som: Vad behöver du stöd med, och vad vill du inte ha stöd med? Finns det något som stör dig så som parfymdofter, höga ljud eller något annat? Hur fungerar dina morgon- och kvällsrutiner? Vad brukar du äta för mat, och behöver du bara stöd med själva matlagningen eller vill du också ha förslag på menyer? Finns det något annat jag borde veta om dig? Hon hade hur många frågor som helst, och hon antecknade alla mina svar. Jag var nästan chockad för det var så länge sedan jag träffade en boendestödjare som visade intresse för att anpassa jobbet efter klienten!

4. Inga ansträngningar för att hitta lösningar

Jag har tidigare skrivit att min gardinstång hade ramlat ner vilket gjorde att jag var utan gardiner i mitt sovrum i flera månader – om inte ett halvår. Jag har alltså inte haft några gardiner alls i mitt sovrum vilket har varit jättejobbigt. När jag frågade min boendestödjare om hon skulle kunna hjälpa mig sade hon att hon inte visste hur man satte upp en gardinstång. ”Kan du inte hjälpa mig att anlita en firma som gör sådant då?”, frågade jag. Men boendestödjaren visste inte hur man hittade sådana firmor och gjorde inga ansträngningar för att googla eller kontakta sin chef som hade kunnat ge henne vägledning.

Jag förstår att en boendestödjare kanske inte har kunskap om hur man sätter upp gardiner, men jag önskar att en boendestödjare ändå tar initiativ för att ta reda på hur man man kan anlita en professionell som gör det. Jag vill att boendestödjaren hjälper mig att kontakta en firma och är hemma med mig när någon kommer och sätter upp gardinstången igen. Jag betalar givetvis räkningen. Det finns hur många saker som helst som jag inte fått hjälp med under det senaste året eftersom boendestödjaren inte vetat hur man gör det och inte gjort några ansträngningar för att ta reda på vem man kan kontakta eller anlita när man inte vet.

Var imponerad

Min nya boendestödjare gjorde som sagt allt rätt, och jag var så imponerad för jag är inte alls van vid det. I en drömvärld skulle alla boendestödjare uppfylla ovanstående punkter, men i verkligheten är det oerhört svårt att hitta någon som gör det. Visst, jag har träffat vissa vikarier som har verkat trevliga, men dessa personer har inte varit mina ordinarie boendestödjare för de har redan jobbat på heltid med andra klienter. De har bara kommit hem till mig när de haft luckor i sina scheman på grund av avbokningar.

Tvivlade på mig själv

Det hade gått så långt att jag hade börjat tvivla på mig själv. Jag hade börjat tänka att jag kanske är för kräsen med valet av boendestödjare för nästan ingen duger för mig. Visst, jag har tvingats acceptera vissa för det har inte funnits bättre alternativ, men jag har ändå inte varit helt nöjd vilket jag också påtalat för företaget. Tänk om jag bara är inflexibel och borde sänka mina krav? Men nu när jag såg med mina ögon att det faktiskt fortfarande existerar boendestödjare som jag är nöjd med har jag förstått att mina krav kanske inte är helt orimliga trots allt.

Tvivlade på sin kompetens

Något som var intressant var att den här boendestödjaren först tvivlade på om hon skulle vara rätt person för jobbet. Hon tänkte att hon kanske inte har tillräckligt mycket erfarenhet för hon har mest jobbat med autistiska barn och ungdomar, men hon var inte säker på att hon hade erfarenhet av vuxna autister som var som jag. Men när jag diskuterade med henne märkte jag att hon verkligen har äkta autismspecifik kompetens! Många andra boendestödjare har istället sagt: ”Jag har absolut autismspecifik kompetens för jag är undersköterska och i vår kurslitteratur fanns ett par kapitel som handlade om autism.”

Tänk om alla var som hon

Nu fick jag återigen en påminnelse om att bara för att en boendestödjare tvivlar på sin egen kompetens så måste det inte betyda att hen inte kan ge bra stöd. Den här boendestödjaren konstaterade att alla med autism är olika och att det kan ta tid innan man hittar hur man bäst stödjer varje individ. Tänk om alla boendestödjare var som hon!

Skriv en kommentar eller läs andras kommentarer till det här inlägget. Genom att skriva en kommentar accepterar du mina kommentarsregler.

Man kan boka mig för en föreläsning, köpa min bok, fråga mig om autism och följa min blogg.

Var inte rädd att be om hjälp om livet känns hopplöst! Här är en lista på stödlinjer och telefonjourer som du kan kontakta om du behöver stöd. Ring 112 om du har allvarliga suicidtankar.