Många autistiska elever kämpar som det är

Om en elev tycker att något känns oöverstigligt svårt i skolan och det orsakar ångest, hur tycker du att skolan borde bemöta eleven? Borde skolan lyssna på eleven och låta hen undvika det som orsakar ångest – oavsett om det handlar om att hålla föredrag framför klassen eller delta i gymnastiklektioner och grupparbeten? Eller borde skolan uppmana eleven att försöka ändå? Och om eleven misslyckas, borde skolan uppmana denne att försöka igen?

Det är individuellt

Vill du veta vad jag tycker? Jag tycker att det inte finns något entydigt svar på frågan. Det beror på många faktorer så som hur många utmaningar eleven har att kämpa med, hur svåra dessa utmaningar är, hur eleven mår, om eleven känner sig redo för fler utmaningar och om eleven har en funktionsnedsättning eller inte. Men det här med diagnoser är också individuellt. Om två elever har exakt samma diagnos (exempelvis autism) säger det inte särskilt mycket om vad eleven har för utmaningar samt vilka styrkor eleven har. Man bör behandla alla elever som individer, och inte ens elever med autism har nödvändigtvis identiska behov. Finns det två autistiska elever i klassen är det inte säkert att de ska bemötas likadant.

Måste kommentera

Jag funderade ett tag på om jag skulle våga kommentera riksdagsledamöternas uttalanden igen, men i detta fall känner jag starkt att jag måste kommentera. Martin Melin (L) har nämligen en helt annan syn än jag! Han tycker inte att lösningen ska vara att ta bort det svåra utan hjälpa barnet att övervinna motståndet. För att barn ska uppnå god självkänsla ska vi inte låta dem slippa utmaningar utan få dem att upptäcka att de vågar prova och att de faktiskt klarar av utmaningar, menar han.

Är inte svart och vitt

Som sagt tycker jag inte att det här är svart och vitt, och det som Martin Melin skriver stämmer säkert in på vissa elever med skolångest som kämpar med olika utmaningar. Men jag reagerar ändå starkt på uttalandet eftersom jag har egna erfarenheter av det han skriver om. Jag har autism men blev inte diagnostiserad förrän jag var 24 år, och hela min skoltid och tidiga vuxenliv gick ut på att ”utmana mig själv”. När jag kände motstånd uppmanades jag att försöka igen och igen.

Mådde bara sämre och sämre

Eftersom jag var en osynlig autistisk flicka som ville vara vuxna till lags gjorde jag som de sade. Jag deltog i grupparbeten, gymnastiken, hemkunskapen och syslöjden, lekte och umgicks med mina klasskamrater på rasterna och höll föredrag framför klassen. Och detta trots att jag kände motstånd och ångest. Livet skulle inte vara lätt och man lärde sig av att utmana sig själv. Med tiden skulle allt bli lättare om jag inte gav upp, fick jag höra. Konstigt nog blev det inte lättare utan ju mer jag utmanade mig själv desto sämre mådde jag.

Mådde väldigt dåligt

Eftersom utmaningarna tog bort min livslust hade jag inga incitament för att leva hälsosamt när jag blev vuxen. Mitt BMI var över 30 och mitt blodtryck var farligt högt. Livet var inte värt att leva eftersom man skulle göra hemsysslor, studera eller jobba på samma villkor som alla andra vilket bland annat innebar grupparbeten och utsätta sig för diverse andra sociala utmaningar. Jag vågade inte ta mitt liv, men samtidigt brydde jag mig inte om att min livsstil riskerade att orsaka cancer och andra sjukdomar. Jag mådde så dåligt att jag inte ens tvättade mina kläder i tvättstugan. Jag tvättade dem för hand i handfatet hemma – när jag orkade! Jag kastade inte heller sopor utan samlade sopor hemma. Min energi räckte inte för allt för jag försökte redan utmana mig på högskolan.

Orkade inte med fler utmaningar

När jag fick min autismdiagnos blev allt precis tvärtom: jag fick rådet att undvika de jobbigaste utmaningarna. När jag efter skilsmässan fick boendestöd städade boendestödjaren mitt hem, och en arbetsterapeut hade varit hemma hos mig och tvättat mina kläder, handdukar och lakan i tvättstugan. Att jag diskade, duschade och borstade tänderna gjorde att jag utmanade mig själv som det var, och jag orkade inte med fler utmaningar! Ingen uppmanade mig till någonting, men med tiden började jag tvätta på egen hand i tvättstugan i allt större utsträckning. Med åren blev jag också mycket bättre på att kasta sopor utan att någon uppmanade mig till det! Att få avlastning och slippa de jobbigaste utmaningarna gjorde att energi frigjordes vilket gjorde att jag faktiskt utvecklades.

Hade obehagliga minnen

Efter autismdiagnosen lekte jag lite med tanken att söka till Ågesta Folkhögskolas informatörsutbildning som riktade sig till personer med egna autismspektrumdiagnoser och där man skulle bli autismföreläsare. En av anledningarna till att jag väntade flera år med att söka var att jag hade så obehagliga minnen av att bli tvingad till att hålla föredrag i skolan. Efter flera år vågade jag äntligen söka, och lärarna lyssnade på mig! Exempelvis ville jag inte föreläsa för större åhörargrupper, och inte heller när det fanns personer i publiken som jag kände. Till slut ville jag inte heller föreläsa tillsammans med mina klasskamrater eftersom jag tyckte att det var jobbigt.

Blev inte tvingad till något

Jag blev inte tvingad till någonting utan genomförde utbildningen på mina villkor. Och efter några år började jag föreläsa för större grupper, och jag hade inte längre problem med att folk som jag kände satt med i publiken. Hade jag blivit uppmanad till det hade jag pressat mig själv. Och med ”uppmaning” syftar jag även på uttalanden som ”du måste tro på dig själv, du klarar mer än du tror!” Det hade slutat med att jag hade gjort som lärarna hade sagt och mått dåligt, men då hade jag aldrig blivit framgångsrik och känd föreläsare och bloggare vilket jag blivit nu. Och förmodligen hade jag blivit en framgångsrik föreläsare ännu tidigare om jag inte hade blivit tvingad att hålla föredrag under min skoltid.

Autistiska flickor drabbas

Martin Melin kan som sagt ha en poäng, och han syftar kanske inte ens på elever med autism. Men jag tycker ändå att han gör det för enkelt för sig genom påstå att alla elever mår bäst genom att utmanas i sina svårigheter! Många autistiska elever, särskilt flickor, har så kallade osynliga utmaningar och de vågar inte alltid visa utåt hur de mår. Läraren kan anta att det gick bra, men vem vet, flickan kanske kraschar när hon kommer hem!

Tänk om jag hade blivit lyssnad på

Utmaningar i all ära, men utmaningarna ska vara rimliga och ska varken orsaka psykisk ohälsa eller kraftigt nedsatt livskvalitet. Utmaningarna ska inte heller ta så mycket energi att de förhindrar elevens utvecklingspotential i andra ämnen och livsområden. Precis på samma sätt som många ålderspensionärer inte skulle orka utmana sig själva genom att jobba heltid har många autister utmaningar som det är och behöver inga fler utmaningar. Att leva med autism är ofta en utmaning nog. Jag önskar att jag hade blivit lyssnad på när jag kände motstånd. Då hade jag sluppit krascha!

Skriv en kommentar eller läs andras kommentarer till det här inlägget. Genom att skriva en kommentar accepterar du mina kommentarsregler.

Var inte rädd att be om hjälp om livet känns hopplöst! Här är en lista på stödlinjer och telefonjourer som du kan kontakta om du behöver stöd. Ring 112 om du har allvarliga suicidtankar.