Hur många gånger har du sagt “ja” trots att du egentligen velat säga “nej” bara för att slippa konflikter? Har du någon gång blivit utnyttjad för att du varit för snäll? Brukar du bli utmattad eftersom “alla” vänder sig just till dig för att prata om sina problem? Är du förlåtande och vill se det goda i alla människor? Idag fortsätter inläggsserien om en autistisk personlighet utifrån femfaktorsmodellen (OCEAN). De tidigare blogginläggen i den här serien hittar du här, här, här och här. Idag står personlighetsfaktorn Agreeableness på tur. Översatt till svenska blir det ungefär “vänlighet” eller “välvillighet”.
Personen är altruistisk och förlåtande
Hur är en person som skattar högt på vänlighet då? Jo, en sådan person är altruistisk (omtänksam, varm och inte egoistisk), förlåtande, ödmjuk, blygsam och anspråkslös (ser inte ner på andra!), samarbetsvillig, pålitlig och hjälpsam. En person som skattar lågt på denna personlighetsdimension (dvs är den välvilliga personens motsats) är istället cynisk, misstänksam, oartig, manipulativ, lättretlig och hämndlysten.
Vissa befinner sig i mitten
Observera att man självklart kan befinna sig i mitten av skalan. En sådan person som befinner sig i mitten skulle till exempel kunna vara misstänksam och cynisk (t.ex. ha låg tilltro till andra människor och älta gamla oförrätter) men samtidigt även vara artig och inte manipulativ. Man måste alltså inte vara varken eller, men vissa personer kan vara väldigt vänliga/välvilliga och andra kan vara väldigt mycket dess motsats!
Finns för- och nackdelar
Psykologiprofessorn Nigel Holt och hans medförfattare skriver i sin bok att personlighetsfaktorn vänlighet både har för- och nackdelar. Fördelen är att personer som skattar högt på personlighetsfaktorn tenderar att ha god tillgång till sociala relationer och socialt stöd, men nackdelen är att dessa personer löper en risk för att bli utnyttjade och mobbade och de tenderar också att åsidosätta sina egna intressen och behov. Sund egoism upp till en viss nivå kan alltså vara en positiv egenskap enligt författarna – men vänliga personer kan ha svårt att tänka på sig själva och sina behov.
Texten fortsätter under annonsen.
ANNONS
Min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom finns att köpa på Bokus och Adlibris.
Långt ifrån alla autister är sådana
Vissa tror att personer med autism alltid skattar lågt på personlighetsfaktorn vänlighet. Autister sägs ju ofta älta gamla oförrätter – till exempel kan vissa, som mobbades i skolan för flera decennier sedan, fortfarande känna ilska och agg mot sina före detta mobbare. Samtidigt anses autister ofta vara egoister som inte ger ett särskilt trevligt och varmt intryck. Men de flesta som har jobbat med autister vet att långt ifrån alla autister är sådana!
Finns extrema fall
Vissa autister tänker alldeles för mycket på andra och åsidosätter sina behov helt, och det kan vara i sådan omfattning som neurotypiska personer kan ha svårt att föreställa sig. Och lägg därtill att en autistisk person kan exempelvis behöva ta hänsyn till sensorisk överkänslighet och social utmattning – faktorer som de flesta neurotypiker inte behöver ta hänsyn till i samma utsträckning, och ändå är det ofta just autister som kan ha svårt att säga nej! Ett extremt exempel på personlighetsdimensionen vänlighet är en autistisk kvinna jag en gång träffade: hon hade ingått en kärleksrelation och blivit sambo trots att hon aldrig varit ett dugg kär i honom eller ens attraherad, och inte ens tyckte om mannen särskilt mycket. Hon hade bara haft svårt att nobba honom när han hade visat intresse – så för att vara honom till lags hade hon blivit ihop med honom och så småningom sambo.
Önskar dem inget ont
Själv skattar jag nog extremt högt på personlighetsdimensionen vänlighet. Exempelvis hyser jag absolut inget agg mot mina före detta mobbare: istället är jag väldigt förlåtande och resonerar att de var barn och tonåringar när det hände, och det är bevisat att minderåriga personer och unga vuxna kan sakna konsekvenstänk. Jag är ödmjuk och tänker att väldigt många kan bli mobbare under vissa omständigheter. Tänk om jag inte hade haft autism och inte varit ett mobbningsoffer – då kanske jag själv hade deltagit i mobbningen i skolan! Visst, jag har ärligt talat mycket svårt att tro att jag någonsin hade kunnat bli mobbare för jag har så starka värderingar om att behandla alla med respekt, men TÄNK OM?! Jag vägrar se mina före detta mobbare som onda djävlar. Jag vill tro att åtminstone vissa av mina tidigare mobbare kan ha vuxit upp till snälla och omtänksamma vuxna, och jag önskar dem inget ont.
Är inte dömande
På motsvarande sätt är jag inte hämndlysten och har aldrig sett ner på kriminella, personer med beroendesjukdomar, personer som väljer att ingå en relation med sådana personer och så vidare. Jag har själv aldrig varit intresserad av att bli tillsammans med en kriminell, men jag vill som sagt ändå inte döma ut sådana personer. Jag vet att det finns människor som är onda och som uppriktigt njuter av att förödmjuka andra, men jag väljer att ignorera sådana personer och fokusera på det goda i mänskligheten.
Har hjälpt mig mycket
Att vara förlåtande och icke-dömande har hjälpt mig mycket i livet. Jag ser det som en styrka för bitterhet och ältande skulle bara få mig att må dåligt. Hade jag varit cyniskt lagd och skattat lägre på personlighetsdimensionen “vänlighet” hade jag troligen drabbats av psykisk ohälsa för länge sedan då vi autister löper ju ofta en betydligt större risk än andra att t.ex. bli mobbade. För mig är det alltså positivt att kunna släppa gamla oförrätter och gå vidare. Jag undviker också personer som har en negativ syn på mänskligheten och som ältar för jag tycker att de sprider negativ energi.
Har blivit utnyttjad
Däremot har personlighetsdimensionen vänlighet också ställt till det för mig för jag har tidigare ofta blivit utnyttjad av andra. Trots låg inkomst (och även när jag var sjukpensionär) lånade jag till och med ut pengar till människor som inte hade betalat sina tidigare skulder – bara för att jag ville göra dem glada och tänkte att de kanske behövde pengarna. Och när människor inte betalade tillbaka tjatade jag inte om det. Jag hade velat ha pengarna men åsidosatte mina behov helt!
Gick helt i överstyr
Många har också dragits till mig och mitt sällskap. Som barn blev jag ju mobbad, men som vuxen har jag aldrig haft svårt att hitta människor som velat umgås med mig – många har till och med varit väldigt ivriga. När de haft problem har det ofta varit just mig de har vänt sig till för de har upplevt att jag lyssnar och ger goda råd. Och detta kan såklart vara antingen positivt eller negativt beroende på hur man ser på det. Eftersom jag är rätt så introvert var det tidigare negativt för mig: För länge sedan umgicks jag med personer jag inte kände någon gemenskap med, bara för att vara dem till lags. Som ung började jag till och med dejta killar för att göra dem glada – även om jag inte var ett dugg intresserad. Men till slut blev jag bara utmattad och mådde dåligt av umgänget. Det hela gick helt i överstyr!
Har tränat på det
Under de senaste åren har jag tränat på att inte vara lika vänlig, och jag har lyckats ganska bra! Idag har jag blivit mycket mer egoistisk på ett bra sätt och säger alltid nej till umgänge om jag inte är 100% säker på att jag faktiskt orkar umgås (och det orkar jag egentligen aldrig längre!) Jag ställer inte heller upp för andra på samma sätt längre eftersom jag inte vill bli utmattad igen. Och sedan några år tillbaka svarar jag inte på alla meddelanden och mail jag får om jag inte orkar.
Orkar ta hand om mig själv
Den sista punkten har varit riktigt svår för mig – för jag trodde länge att jag hade en skyldighet att svara på alla meddelanden även om det tog tid och energi (och tro mig, jag fick många mail!) Men en psykolog lyckades övertyga mig om att jag faktiskt inte har en skyldighet att svara, särskilt inte när jag förklarat offentligt på Facebook att jag inte svarar på meddelanden. Och tack vare att jag sparar energi på detta sätt har jag numera mycket mer ork att ta hand om mig själv. Det lönar sig alltså att inte vara för vänlig!
Kan också vara tvärtom
Jag misstänker faktiskt att de autister som kamouflerar kan skatta högt på personlighetsdimensionen vänlighet: kamouflerande autister försöker ju anpassa sig för att göra andra nöjda och för att motsvara deras förväntningar. Många av oss autister har upplevt att kamouflage inte är så bra i längden för det gör att vi hela tiden undertrycker våra egna behov och preferenser i syfte att vara andra till lags. Dock är det inte heller omöjligt att det hos vissa autister kan vara tvärtom: att en kamouflerande autist låtsas vara vänlig och välvillig eftersom hen har lärt sig att omgivningen reagerar positivt på dessa egenskaper!
Skriv en kommentar eller läs andras kommentarer till det här inlägget. Genom att skriva en kommentar accepterar du mina kommentarsregler.
Man kan boka mig för en föreläsning, köpa min bok, fråga mig om autism och följa min blogg.
Var inte rädd att be om hjälp om livet känns hopplöst! Här är en lista på stödlinjer och telefonjourer som du kan kontakta om du behöver stöd. Ring 112 om du har allvarliga suicidtankar.
Boka en föreläsning med mig
Kontakta mig via kontaktformuläret om du vill boka mig för en föreläsning om autism. Läs mer om mig och mina föreläsningar här.
Reklam för min bok
“Viktig bok, att höra om trötthet och svårigheter, samtidigt som stor fokusering inte behöver vara dränerande. Boendestöd är inget att skämmas för, även om man verkar välfungerande.”
-Eva, mamma till vuxen Aspergare, 5 juli 2022
Min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom finns att köpa på Bokus och Adlibris.
Fråga mig om autism
Använd frågeformuläret om du vill ställa en autismrelaterad fråga till mig. Här hittar du mina svar på tidigare frågor.
Följ min blogg
Följ gärna min blogg via push-aviseringar (den vita bjällran med blå bakgrund). Man kan också följa min blogg via Facebook eller RSS. Bloggen finns också som app till Windows, Mac och Linux samt Android.
Senaste svar på alla blogginlägg
Jag har aldrig hört uttrycket men det låter logiskt att det inte alltid är värt att ta strider! Det kostar…
Jag tänker att det gäller inte bara autister. Det finns ju ett gammalt uttryck om att man inte ska försöka…
Tack Lisa!
Lycka till!
Då förstår jag vad du menar och varför du ifrågasätter personer som börjar predika. Det är ju de som har…
Ja, verkligen!
Tyvärr vet jag inga tester där du kan testa dig, och CVI är ju till skillnad från autism inte ens…
Nej, precis. Men predikar folk så får de också finna sig i att bli ifrågasatta. Jag har ibland skrämt iväg…
Det där med suicidrisken bland högfungerande kvinnor är väl för övrigt ett sådant där läge där man önskar att vi…
Hur vet man om man lider av CVI eller inte? Vad jag förstår så innebär det att hjärnan måste kämpa…
22 svar på ”Många autister är för vänliga för sitt eget bästa”
Intressant och tänkvärt inlägg! Jag hamnar nog ganska högt upp på “vänlighets-skalan” och har så långt jag kan minnas varit mån om att sätta andras behov och välmående framför mitt eget vilket har gjort att jag gång på gång har försummat mig själv och mina behov. Det har lustigt nog gjort att jag hamnat lågt på vänlighet eftersom jag har känt mig så bitter som aldrig har fått något tillbaka.
Idag satte jag faktiskt stopp för det och nådde ett litet genombrott i min utveckling när jag valde att avsluta en relation/kommunal insats sedan flera år tillbaka som inte har känts bra (av ovan nämnda orsaker). I den relationen har jag gång på gång blivit överkörd, förminskad och behövt trycka undan mina egna behov för att inte vara till besvär och göra den andra personen sur. Idag sa jag vad jag tyckte och bekräftade mig själv och mina behov på ett väldigt tydligt sätt, och det känns otroligt bra. Nu känner jag mig lite vänligare igen, nu när jag vet att jag kan stå upp för mina behov och uttrycka dem inför andra. För mig har det där nämligen hängt ihop, att jag har blivit sur, bitter och otrevlig när jag inte har kunnat tillgodose mina egna behov och att jag blir mer vänlig när jag kan stå upp för mig själv och mina behov. När andra inte längre kan köra över en blir det lättare att bemöta omvärlden på ett vänligt sätt är min upplevelse.
Jag kan verkligen relatera! 🙂
Jag bröt också just kontakten med en person som var väldigt hård och som satt krav som ingen autist skulle klarar av! Jag känner mig ganska mycket mjukare, snällare, mer avslappnad och har framför allt mer energi 🙂
Heja oss!
Vad bra att du var modig och vågade säga ifrån! Jag kan tänka mig att det kändes svårt och att det krävde mod, men precis som du skriver känns allt mycket bättre efteråt.
Tack snälla! Nu ångrar jag bara att jag inte tog upp alla de saker som störde mig, och som faktiskt inte är okej när man är kontaktperson (som är den relationen jag pratar om). Men det är väl lite typiskt, att man kommer på i efterhand vad man borde ha sagt och gjort.
Det får mig också att fundera lite kring hur många med autism och andra funktionsnedsättningar det finns därute som har olika insatser och där de blir sämre behandlade för att de tycker det är så jobbigt/läskigt att säga ifrån. Men jag antar att man lär sig något nytt i varje relation och successivt lär sig vad man som känns okej för en och inte, och det är ju såklart värdefullt i sig.
Om du tycker att kontaktpersonen agerat olämpligt (d.v.s misskött sitt uppdrag, brutit mot avtalet o s v) tycker jag definitivt att du kan höra av dig till biståndsbedömaren och informera hen om det. Det kan vara så att vederbörande är olämplig som kontaktperson och ej bör ha andra klienter! Men det är i alla fall jättebra att du slipper träffa den här personen igen.
Jag kan tänka mig att det tyvärr finns många med autism och andra diagnoser som inte vågar säga ifrån när insatserna inte funkar. Jag har under de senaste åren börjat säga ifrån och känner mig ibland som en jobbig brukare för det känns som att jag är den enda som klagar. Å andra sidan tycker jag inte att jag klagar på småsaker, och det känns bra att jag inte längre accepterar vad som helst.
Tack för ditt svar, jag skulle egentligen kanske göra/ha gjort det men jag känner att jag inte orkar “bråka” eller vill starta någonting, speciellt inte då hen blev sur och otrevlig/passivt aggressiv när jag valde att avsluta uppdraget. Jag får helt enkelt se det som du skriver, att jag slipper träffa personen igen och att jag har lärt mig vad som inte är ett okej beteende.
Det är väldigt oproffsigt av kontaktpersonen att bli sur och otrevlig när du gav hen saklig kritik! Hen borde bete sig proffsigt för hen har en yrkesmässig relation till dig. Men det är lika bra att uppdraget är avslutat nu.
Håller med dig 😊
Det finns många situationer där jag inte vågat säga ifrån för att det blivit överväldigande. Jag skulle provsjunga i en kör för några år sedan. Jag hade blivit övertalad av ett par vänner att prova. Men som vanligt var de alldeles för många och jag fick inte den inkörsport och den individuella uppmärksamhet som jag hade behövt för att känna mig bekväm och varm i kläderna. Efteråt fick jag en pärm med noter med mig. Jag hade redan bestämt mig för att inte gå dit fler gånger. MEN … Jag vågade inte säga att jag inte behövde pärmen pga mitt beslut. Jag vet inte om detta berodde på att jag var rädd för eventuella frågor eller om det var så att jag var rädd att det skulle verka som om jag diskvalificerade kören. Det hade definitivt något att göra med att jag inte kände något förtroende för personen som gav mig pärmen och att jag inte fått något personligt anpassat mottagande – kanske för att jag blivit introducerad av vänner och körledaren tyckte att det räckte.
Detta kan låta trivialt, men det kändes faktiskt irriterande och gav mig en del ångest att ha en pärm hemma med noter som jag inte ville ha. Jag var nyfiken och tittade gärna på noterna, men jag hade ju det där otäcka problemet med att lämna tillbaka pärmen. Skulle någon höra av sig? Vad skulle hända? Hur uppfattade de mig när jag bara försvann? Det kändes väldigt obehagligt.
En tid efter att jag flyttat till Stockholm så fick jag veta att mannen som är vän till kompositören som följt med mig ner till kören hade tyckt det var fräckt att jag bara tog med mig pärmen upp här utan att lämna tillbaka den. Vid det här laget är noterna utspridda så jag vet inte ens var alla är. Även om jag rent intellektsmässigt vet varför jag fick pärmen så kändes det ur mitt perspektiv som om det var någonting som prackades på mig.
Det låter som en jobbig situation! Anledningen till att du inte tackade nej till pärmen var ju att du inte kände dig trygg och inte vågade göra annat än att ta emot den. De andra personerna misstolkade dina intentioner helt och upplevde att du hade varit fräck. Kanske trodde de att du hade snott pärmen och betett dig nonchalant vilket inte alls var ditt syfte! Jag förstår att du hade ångest.
Att vilja undvika konflikter är dock inte samma sak som vänlighet. Jag undviker ofta potentiella konflikter för att jag är rädd för ångesten och stressen det kan leda till och då är det förståss inte alls av hänsyn till den andre personen.
Bra skrivet, det måste inte vara samma sak faktiskt! Man kan vilja undvika konflikter av olika anledningar.
Ja, och precis som när det gäller noggrannhet så kan det vara olika i olika situationer. Jag kanske kan strunta i hur andra känner sig om det rör sig om en debatt på ett forum på nätet (och ämnet inte handlar relationer, känslor eller människor), men i de flesta situationer vill de flesta av oss inte ha ett alltför hårt debattklimat. Jag är inte lika vänlig som du, men jag vill inte vara orsak till att andra känner obehag och är nog i grunden ganska snäll.
Och här kommer vi in på något intressant för å ena sidan så tar du upp detta med snällhet och vänlighet här, men å andra sidan så är ju många autister kända för att kunna slänga ur sig de mest opassande saker. Det är en märklig paradox! Jag är själv mycket känslig och tar lätt illa vid mig, men jag vet att en del människor med ADHD och eller autism menar att man måste räkna med att de kan vara impulsiva eller obetänksamma eller inte alltid förstå vad som kan vara problematiskt med hur de beter sig. Men jag värdesätter mjukhet väldigt mycket och säger inte alltid vad jag tycker i en nära relation för att jag inte vill få den andra att känna obehag.
Jag är snäll(sannolikt för snäll), empatisk och bryr mig mycket. Jag tycker inte om lidande och att skapa det själv är hemskt! Samtidigt tycker jag att det är livsviktigt att säga vad jag tycker och känner, alltså att uttryck sig själv!
Som du säger krockar dessa två saker ganska rejält, särskilt om en tar i beaktelse att jag är rätt så kategoriskt när det gäller att vara ärlig, både i sak och affekt.
Generellt sätt lever ganska många människor i en illusion om vad verkligheten består av, eller har valt vissa idéer om världen eller sig själva som grundbultarna i deras personlighet. Det kan framstå lite slumpmässigt vad för uttryck som kan krocka med dessa idéer. På senare tid har jag kränkt människors självbild genom att förklara vad wagyukött är, eller genom att ha åsikter om barnafödandet, chatgpt, ungdomsturism eller hur det sociala i en viss kommun är osv.
Detta gör det ganska svårt att ha vad jag tycker är en trevlig och givande konversation eftersom folk har alltmer individualistisk måttstockar om vad som är lämpligt och olämpligt. Konsekvensen av detta blir att jag får mest söka mig folk som är smarta och känsliga om jag vill ha en bra relation! Det är inte särskilt kul att säga vad jag känner och så blir motparten kränkt eller arg.
Weber menar att i det moderna samhället är det inte längre de stora värdena som gud som är heliga, utan istället individen, och en sådan föreställning om att en är helig och att inget får konkret motsättas skapar ganska många sociala problem!
Det går också att spinna vidare på detta som en internalisering av ett konsumtionssamhälle, särskilt i hur den digitala konsumtionen fungerar. Alltså om att bli totalt omvårdad, bekräftad och infantiliserad. Lite som att allt som sker ska vara som att “äta godis”.
Jag känner också att det blir jobbigt att uttrycka sig och sedan råka kränka någon. Men jag lärde mig av psykologen på habiliteringen att inte utveckla nära relationer med människor som ofta blir sårade av vad jag säger och vara noga med att hitta personer som liknar mig på vissa sätt. Och det var ett bra råd! Man ska kunna avslappnad och vara sig själv. Blir det ofta konflikter med en viss person passar man nog inte ihop, särskilt om man inte har svårt att umgås med andra. Det är sällan någons fel utan det är personligheterna som krockar.
Du har ju läst sociologi och tycker säkert om att diskutera sociala frågor. Just sådana frågor kan skapa känslor!
Jo, det du säger stämmer! Tyvärr tycker jag att prata om sociala frågor är en nödvändighet (och mycket roligt och intressant:) ), för om en inte vet i vilken miljö en lever i är det svårt att röra samhället i någon riktning överhuvudtaget!
Då passar du säkert bäst ihop med personer som också gillar att diskutera dylika saker! 🙂 Och jag håller med dig om att miljön spelar en mycket stor roll.
Det är sant att det kan vara en paradox! Jag tänker att många autister kan vilja väl (vara välvilliga) men ibland ändå råka uttrycka sig på ett sätt som gör någon annan sårad, vilket kan vara svårt för en sådan autist. Jag kan tänka mig att vissa autister som utvecklar social ångest och till slut knappt vågar säga något alls i sociala sammanhang vara just sådana som absolut inte vill riskera att såra någon.
Snällhet är en egenskap som bara har utnyttjats. Det är i alla fall min erfarenhet livet igenom. Jag trodde det var något folk verkligen skulle uppskatta och värdera eftersom det är så ovanligt… Det är det jag själv alltid har önskat finna i någon. Istället har de flesta känt något maktövertag och allt mer ändrat personlighet för att de känner att det är en person som varken kan försvara sig, stå upp för sig själv, ta konflikter eller sätta gränser. Det verkar som om folk känner sig starkare och tuffare själva då, för att de äntligen har hittat någon som är “svagare”.
Ytterst få tycks vilja ha en jämställd kontakt där det är 50/50 och bägge är lika snälla och gulliga mot varann. Och samma personer som blev allt mer dominanta och otrevliga ju snällare man var mot dem, valde i vissa fall sen någon som istället tog ned de totalt. Då sänkte de sig helt och gjorde allt för den personen istället.
Jag kan bara tolka det som att många människor tycks vilja ha en maktbalans det det är antingen eller. Och då är jag hellre ensam.
Jag tror att många värdesätter vänlighet, MEN precis som du skriver riskerar man också att bli utnyttjad om man är för vänlig. Om man är generös riskerar man att bli den som alltid bjuder! När jag var yngre fick jag ofta betala trots att jag definitivt INTE hade särskilt mycket pengar, men det var för att jag ville vara vänlig. Men sedan lärde jag mig att hålla hårt i plånboken, särskilt när jag umgicks med snåla personer som gärna tackade ja till att bli bjudna men inte alls var lika ivriga att bjuda tillbaka.
Jag tror att vänliga personer som inte försvarar sig riskerar att dra till sig personer med psykopatiska drag samt personer som gillar att förtrycka andra. ALLA är inte så tack och lov, men jag har förstått genom åren att jag förut ofta drog till mig just sådana personer. Idag har jag lärt mig att bli försiktig.