Sommar 2026 frågar
Vi hade tänkt att träna vår son på att beställa mat själv i sommar, handla i affär etc eftersom han kanske inte kommer vilja äta i skolmatsalen på gymnasiet. Detta verkar han inte alls intresserad av och förstår inte konsekvenserna av att inte lära sig det. Hur viktigt är det att träna honom inför hösten? Kan man pusha för mycket så det blir fel? Vi älskar honom så otroligt mycket och det är så svårt att veta om man gör rätt eller ej!
Paula svarar
Nu kommer ett svar på din fråga nummer två. Detta handlar alltså om den 16-årige killen med autism, ADD, social ångest och ARFID, och del 1 hittar ni här.
Kan bero på olika orsaker
Att en autist inte vill träna på nya färdigheter kan ha olika orsaker. Ibland beror det på att autisten inte förstår hur det skulle kunna bli om hen vågar testa nya saker. Men väldigt ofta beror ovilligheten på att autisten känner att träningen skulle ta alldeles för mycket energi, och att det därför inte är värt det.
Mådde dåligt av utmaningarna
Jag tillhör den senare kategorin: tidigare försökte jag träna på diverse färdigheter för omgivningens skull eftersom alla tyckte att det skulle vara bra för mig att ”utmana mig själv”, men jag mådde väldigt dåligt av det. Om omgivningen inte hade pushat mig så här hårt hade jag troligen mått mycket bättre när jag var ung. Som vuxen gick jag hos en psykolog under ganska lång tid innan jag äntligen insåg att jag inte alls behövde ”träna” och ”utmana mig själv”. Tyvärr förstörde jag ganska många år av mitt liv genom att utmana mig själv trots att jag mådde dåligt, och jag önskar i efterhand att omgivningen inte hade pushat mig alls.
Prata med din son
Jag kan inte svara på om det är bra eller dåligt för din son att utmana sig själv, men jag har betydligt oftare träffat autister som mår dåligt av träning och utmaningar än sådana som önskar att de hade utmanat sig själva oftare. Jag tycker att du ska fråga din son hur han känner och om han tror att den typen av utmaningar skulle få honom att må dåligt. Var tydlig med att du accepterar hans beslut om han inte vill utmana sig själv, och att du älskar honom lika mycket oavsett om han vill lära sig att handla eller inte! Annars finns risken att han går med på att utmana sig själv för din skull, trots att han mår dåligt av det.
Man kan pusha en autist för mycket
Så ja, man kan definitivt pusha en autist för mycket! Många autister identifierar sig som högkänsliga och påverkas väldigt mycket av omgivningens förväntningar och krav. Att börja på en ny skola kan dessutom vara väldigt tufft för en autist, så han kanske inte orkar med fler krav! Det är dock inte omöjligt att han kommer att vilja lära sig att handla när han väl har börjat gymnasiet och landat lite, men det är svårt att säga hur han kommer att känna då. Om han inte skulle vilja lära sig att handla är det dock viktigt att han ändå får i sig mat. Kanske skulle han kunna ta med sig matlådor hemifrån?
Kan bero på social ångest
Ovan utgick jag från hypotesen att han undviker matbutiker på grund av sin autism. Men i vissa fall kan den här typen av utmaningar i stället bero på ren social ångest (du nämnde ju tidigare att han också har diagnostiserats med det). Om det är så i hans fall skulle han kunna testa KBT, förutsatt att ni hittar en psykolog med autismspecifik kompetens. Utmaningarna ska i så fall ske under kontrollerade former, men då måste det vara han och psykologen tillsammans som bestämmer takten och hur stora utmaningarna ska vara. Om psykologen märker att det är en alldeles för stor utmaning för honom att gå och handla, kommer han att få lättare uppgifter i början. Observera dock att KBT används för att behandla tillstånd som fobier och social ångest, inte autism! Vid autism kan det ingå sociala svårigheter, intryckskänslighet och annat som gör det svårt att handla – och autism går inte att bota.
Ni kan ansöka om stöd
Det är viktigt att komma ihåg en sak: omgivningen önskar ofta att vi autister tränar på olika färdigheter så att vi kan börja leva om om vi inte hade autism, men har man autism påverkar det ofta livet på ett eller ett annat sätt! Ett så kallat neurotypiskt liv är ofta ett orealistiskt mål för oss. Meningen med LSS är att en person med funktionsnedsättning ska få stöd för att man inte klarar av samma saker som ens jämnåriga. Visst, man blir inte automatiskt beviljad LSS-insatser bara för att man har autism, men man kan alltid ansöka om ledsagare, kontaktperson eller boendestöd (observera dock att boendestöd är en SoL-insats) som kan följa med ut och handla. Om en autist tycker att något är oöverstigligt svårt betyder det inte nödvändigtvis att autisten bör träna på det. Lösningen kan istället vara att ansöka om stöd, förutsatt att autisten själv vill ha det!
Skriv en kommentar eller läs andras kommentarer till det här inlägget. Genom att skriva en kommentar accepterar du mina kommentarsregler.
Var inte rädd att be om hjälp om livet känns hopplöst! Här är en lista på stödlinjer och telefonjourer som du kan kontakta om du behöver stöd. Ring 112 om du har allvarliga suicidtankar.
Boka en föreläsning med mig
Kontakta mig via kontaktformuläret om du vill boka mig för en föreläsning om autism. Läs mer om mig och mina föreläsningar här.
Reklam för min bok
”Viktig bok, att höra om trötthet och svårigheter, samtidigt som stor fokusering inte behöver vara dränerande. Boendestöd är inget att skämmas för, även om man verkar välfungerande.”
-Eva, mamma till vuxen Aspergare, 5 juli 2022
Min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom finns att köpa på Bokus och Adlibris.
Fråga mig om autism
Använd frågeformuläret om du vill ställa en autismrelaterad fråga till mig. Här hittar du mina svar på tidigare frågor.
Följ min blogg
Följ gärna min blogg via push-aviseringar (den vita bjällran med blå bakgrund). Man kan också följa min blogg via Facebook eller RSS. Bloggen finns också som app till Windows, Mac och Linux samt Android.
Senaste svar på alla blogginlägg
Hej! Vill bara uppmärksamma att i din facebooksida är senaste inlägget från 24 juli och det här inlägget som du…
Vad fint att hon sa att du skulle sänka kraven, det tycker jag också är helt rätt väg att gå.…
Vad tråkigt att höra! 🙁 När jag själv var yngre pushade jag mig själv alldeles för mycket. Idag har jag…
Jättebra tips, tack Melon!
Jag tycker att det var klokt av dig att inte följa med! Det är viktigt att lyssna på sin egen…
Så tråkigt att inte ens habiliteringen förstod dig! 🙁 Vad bra att du slutade gå till den psykologen. Jag har…
Vad bra att blogginlägget hjälpte dig att förstå ditt barn bättre!
Jag har faktiskt nästan aldrig testat hemleverans, men det är bra att tänka på att möjligheten finns! Jag har nästan…
Jag har exakt liknande svårigheter!
Jag håller med! Det är mycket möjligt att hon är särbegåvad.
20 svar på ”Kan man pusha en person med autism för mycket?”
Finns det autister som fått hemtjänst beviljat för/till mathandling?
Får vissa autister den hjälpen kanske de istället har energi kvar till annat viktigt i vardagen: andra viktiga sysslor, aktiviteter, relationer etc istället.
Jag är ganska säker på att jag träffat autister som fått hemtjänst för mathandling, men jag kan minnas fel! Precis som du beskriver kan det stödet vara väldigt viktigt för att autisten har energi till annat.
I större städer brukar man kunna beställa mat med hemleverans från Willys eller Coop.
Det var ett bra tips!
Hemleverans av mat har räddat mig. Jag är neurotypiker, men med svår utmattning/ME.
Jag har faktiskt nästan aldrig testat hemleverans, men det är bra att tänka på att möjligheten finns! Jag har nästan glömt bort det.
Väldigt bra svarat till frågeställaren förresten👍 Du har med såå viktiga aspekter. Att utmana sig t ex som autist kan se annorlunda ut jämfört med att utmana sig som NT.
Tack Cindy, vad roligt att du gillar svaret! 🙂
Vilket intressant och bra svar. Jag funderade nyligen över just detta med att utmana sig själv utifrån en situation som jag själv befinner mig i just nu.
I höstas hade jag ett kort möte med en söt kille i en butik och där det uppstod en lite flirtig stämning mellan oss. Jag kunde inte glömma honom men det ledde inte till något mer just då. Sen såg jag honom i våras igen, vi fick ögonkontakt och några dagar senare så bestämde jag mig för att gå till hans butik och ge honom mitt nummer. Det slutade med att han fick numret, hörde av sig och nu är vi tillsammans sedan snart en månad tillbaka.
Nyligen frågade han om jag vill följa med honom till hans bror med familj över dagen och hälsa på. Jag vill egentligen då jag på kort tid har börjat tycka väldigt mycket om denna kille men jag har autism, ångestproblematik och jättesvårt för kallprat, särskilt med människor jag inte känner eller känner mig trygg med. Någon gång kommer jag ju behöva träffa hans familj och vänner men hur sjutton hanterar man det när man har autism och svårt för sociala situationer tänker jag. Där tänker jag att jag kanske borde utmana mig och försöka maskera för att klara av situationen.
Haha, jag är kluven när det gäller det där för å ena sidan tycker jag att var och en får ha sitt liv och vill inte blanda in andra, å andra sidan har jag själv velat att en partner träffar vissa av mina släktingar t.ex.
Angående det sociala så är det också svårt för jag fungerar ju bäst en och en. I grupp är det alltid förvirrande så länge det bara är ytligt, allmänsocialt så jag söker mig till konkreta diskussioner och lite mer penetrerande samtal. Men jag har ju samtidigt behov av att känna gemenskap och samhörighet.
Bryr du dig mycket om vilket intryck du gör? För om det är viktigt för dig kan det göra saken ännu svårare, tänker jag.
Haha, jag har alltid undrat varför man ska blanda in släkten när man är tillsammans med någon, men innerst inne förstår jag att de allra flesta – till skillnad från mig – är sociala varelser 🙂 Att vilja att partnern träffar släkten är vanligt så det är jag som är udda här! 😀
Det slutade med att jag inte följde med och det var nog lika bra då jag håller på att skrämma bort honom tyvärr. Så då slapp jag det problemet iallafall antar jag. :/
Wow, ett stort GRATTIS!! Jag vet inte om jag har drömt det, men jag känner igen det du berättade om killen som du ville ge ditt nummer till men inte vågade (jag kan dock blanda ihop dig med någon annan också, är inte helt säker). Så roligt att du är tillsammans med honom nu! 🙂
Vad gäller att träffa hans familj så tycker jag att du kan utmana dig själv om DU själv vill, men gör det i så fall bara för din egen skull. Jag vet att jag tänker utanför boxen, men i min värld måste man inte träffa varandras familjer när man är tillsammans med någon. Jag har egna erfarenheter av ett sådant förhållande och i min värld går det att vara tillsammans i många, många år utan att lära känna familjen! 🙂 Jag hade dock aldrig gjort så om det fanns barn med i bilden, men annars tycker jag att det funkar utmärkt! 😀 Jag är dock känd för att bryta mot normerna, haha!
Jag är medveten om att de allra flesta tycker att man inte kan ha ett förhållande om inte båda parter har träffat varandras familjer. Jag förstår också att de flesta vill träffa sin partners familj, men jag tycker inte att man ska pressa sig själv om man tycker att sociala situationer är energidränerande. När man har autism kan man behöva skapa ett liv som passar en, vilket ibland kan betyda att man måste sänka kraven och bryta mot normen.
Tack snälla, det var jag! 🙂 Det slutade med att jag inte följde med.
Tyvärr håller jag på att lyckas skrämma bort honom så vet inte om jag har någon pojkvän längre. :/ Det har varit ganska mycket kaos från min sida, mycket på grund av min autism. Han verkar inte riktigt förstå att man inte kan ha svårigheter när man har autism utan att man bör utmana sig själv till det man tycker är läskigt. Så jag vet inte riktigt om det fungerar i längden. :/ Men men 🙁
Jag tycker att det var klokt av dig att inte följa med! Det är viktigt att lyssna på sin egen kropp. Självklart ska man göra kompromisser i ett förhållande, men kompromisserna ska inte vara så stora att de sänker ens livskvalitet.
Vad tråkigt att höra att förhållandet kanske inte kommer att hålla 🙁 Men samtidigt är det viktigt att ha en partner som inte förväntar sig att man ska pressa sig så mycket att man mår dåligt. Ett förhållande ska ge mer än vad det tar! Annars passar man inte ihop.
Jag kan definitivt skriva under på att man kan pusha en autist för mycket! Har själv varit med om detta många, många ggr, inte bara från folk i största allmänhet utan även inom vården där dom BORDE förstå bättre. Istället har jag själv fått förklara att ”nej det funkar inte att pressa mig för mycket genom att utsätta mig själv för det här gång på gång” sånt som jag önskade att dom förstod själva (habiliteringen) men tydligen inte. Dom flesta älskar att förslå att man ska ”utmana sig själv” till man fullkomligt går sönder och blir värre, det var bara en på habiliteringen som sa att man kan pusha en autist för mycket medan psykologen däremot sa ”nej så är det inte, det handlar bara om hur man gör” jo men pusha är ju alltid pusha liksom, henne slutade jag även gå till. Jag tror mycket på att påminna personen om vad den redan gör bra, ge beröm och säg ”vad bra att du gjorde si och så” sånt hjälper supermycket.
Så tråkigt att inte ens habiliteringen förstod dig! 🙁 Vad bra att du slutade gå till den psykologen. Jag har tänkt att jag kanske inte ens hade levt idag om jag hade haft oturen att träffa fel psykolog när jag var nydiagnostiserad. Det var tack vare psykologen som förklarade för mig att jag ska SÄNKA kraven, absolut inte höja dem, som jag äntligen fick ett drägligt liv.
Vad fint att hon sa att du skulle sänka kraven, det tycker jag också är helt rätt väg att gå. Jag vet inte om det hänt nåt på personalen på habiliteringen men den äldre personalen som nu gått i pension hade mer den inställningen också, att man ska möta personen där den är – aldrig pusha, dom senaste däremot, som är t.om yngre än mig tror mer på att pusha och ”försöka lite till”, utmana sig osv, känns som dom inte fattar hur autism funkar riktigt… har gett upp om dom nu, jag gillade habiliteringen förut, tyckte dom var superduktiga men så fort den äldre personalen byttes ut mot vad jag misstänker är nyexaminerade förmågor känns det inte samma.
För ett antal år sedan fick jag ett jobb som skulle kräva långväga bilkörning. Jag hade inte kört bil på några år, men arbetsuppgifterna i övrigt verkade väldigt intressanta, så jag tog några körlektioner igen och gick med i bilpool för att bli redo för jobbet inom några få månader. Det hela slutade med fyra besök på psykakuten och heltidssjukskrivning. Det var helt klart en för stor utmaning för mig.
Vad tråkigt att höra! 🙁 När jag själv var yngre pushade jag mig själv alldeles för mycket. Idag har jag förstått vikten av att lyssna på sin egen kropp! För att vara på den säkra sidan sänker jag hellre kraven för mycket än för lite.