Jag var inte passiv, jag levde: ett autistiskt perspektiv

Något som verkligen får mig att se rött är att livet utan sysselsättning ofta beskrivs som ”passivitet som är farligt för individen”. Lawen Redar (S) uttalar sig om långtidsarbetslöshet och menar att passivitet inte är bra för någon. Visst, jag förstår att det kan finnas långtidsarbetslösa som upplever sig ha hamnat i passivitet och som känner meningslöshet och utanförskap, men varför dra alla över samma kam? Redars uttalande är en farlig generalisering som ignorerar den verklighet som många av oss lever i.

Låter generaliserande och dömande

Själv har jag autism och levde på aktivitetsersättning i flera år tills jag blev utförsäkrad, och jag känner inte alls igen mig i den bild som samhället och Redar försöker förmedla. Visst, jag förstår att Redar med sitt uttalande främst syftar på migranter med full arbetsförmåga som har hamnat utanför samhället, men jag tycker ändå att uttalandet låter generaliserande och dömande eftersom hon säger att passivitet inte är bra för NÅGON! Just sådana här uttalanden riskerar att drabba grupper som blivit beviljade sjukersättning på berättigade grunder och som mår bäst av att spendera dagarna hemma. Eller de grupper som skulle behöva sjukersättning men inte fått det ännu.

Alla autister är inte som jag

Jag kan intyga att jag var lycklig och upplevde god livskvalitet under åren jag levde på aktivitetsersättning. Idag jobbar jag som autismföreläsare och stortrivs med mitt jobb. Jag föreläser och bloggar regelbundet och har gett ut böcker. Men när jag blev anställd lovade jag mig själv att jag – även om jag skulle bli en framgångsrik bloggare och föreläsare – aldrig skulle börja propagera för att ”alla ska ut i arbete” och att ”arbete alltid höjer individens livskvalitet”. För det är inte sant! Att påstå något annat är att förneka våra individuella behov och förutsättningar. Bara för att jag gick ut i arbete och det gick bra för mig, betyder det inte att alla autister är som jag. Min historia är inget bevis för att alla autister mår bra av att arbeta.

Livet kan vara meningsfullt ändå

Jag förstår såklart att samhället inte kan fungera om det är extremt få som arbetar. Jag är också införstådd med att arbetslösa, så länge de har full arbetsförmåga, bör ta de jobb som finns. En vuxen med full arbetsförmåga har en skyldighet att försörja sig, liksom även en person med nedsatt arbetsförmåga som erbjuds ett jobb som faktiskt fungerar. Att vi har massarbetslöshet samtidigt som många arbetsgivare skriker efter personal är ett samhällsproblem, men det behöver inte betyda att individens liv är meningslöst om hen saknar sysselsättning. Man kan vara värdefull och uppleva mening med livet utan att vara en del av arbetsmarknaden!

Är skadligt och respektlöst

Anledningen till att jag tycker att det är viktigt att poängtera det är att det annars kan spridas missuppfattningar, vilket kan få negativa konsekvenser. Jag har träffat autister med sjukersättning som trivs med att vara hemma men som blivit övertalade att söka till daglig verksamhet med argumentet att ”det är farligt att hamna i passivitet”. Det är inget fel med daglig verksamhet om det faktiskt är autistens egen vilja att ha en organiserad sysselsättning och social samvaro, men ingen borde känna sig tvingad till det bara för att så kallad ”passivitet” och ”utanförskap” anses vara farligt! Att utöva kontroll över människors liv, baserat på förutfattade meningar om vad människan mår bra av, är både skadligt och respektlöst. Det borde vara lika värdefullt och accepterat att en autist med sjukersättning stannar hemma på dagarna som att hen går till daglig verksamhet!

Började tvivla på mig själv

Själv kände jag mig förvirrad under den första tiden efter att jag hade blivit beviljad aktivitetsersättning, för det kändes som att jag mådde riktigt bra, och detta för första gången sedan jag hade varit fem år. Men samhället intalade mig att man inte kunde må bra om man bara stannade hemma på dagarna, för då var man ”passiv”. Då blev jag själv osäker på hur jag egentligen kände. Jag tillät mig inte själv att njuta av mitt liv fullt ut i början och jag kände en viss stress över att samhället förväntade sig att jag skulle söka till daglig verksamhet. Vilken tur att det tog emot så mycket att jag till slut sade nej, men det var inte lätt. Men tack och lov lät jag inte samhällets normer styra hur jag skulle leva mitt liv!

Det är ett leva

För övrigt tycker jag att det är mycket märkligt att man anses ha hamnat i passivitet om man inte deltar i en organiserad sysselsättning (t.ex. arbete, studier, daglig verksamhet) på dagarna. Jag kände mig inte ett dugg passiv när jag hade aktivitetsersättning, utan ägnade mig åt mina intressen hemma. För mig känns det meningsfullt att bara sitta framför datorn och vara ute i skogen och plocka blåbär. Jag levde mitt liv fullt ut (även om innebörden av att ”leva fullt ut” troligen är något annat för mig än för de flesta andra). För mig ger inte organiserad social samvaro och gruppaktiviteter någon vidare mening med livet utan är bara stressande. Därför anser jag att ”passivitet” är ett begrepp som behöver omdefinieras. Att ta det lugnt, reflektera och ägna sig åt sina passioner – det är inte att vara passiv, det är att leva!

Dags att ifrågasätta våra fördomar

Syftet med detta inlägg är inte att uppmuntra arbetsföra människor att säga upp sig från sina jobb och leva på bidrag, utan att belysa att människor som faktiskt beviljats sjukersättning på grund av nedsatt arbetsförmåga kan må bra även om de inte deltar i en organiserad sysselsättning på dagarna. Vissa mår bra av daglig verksamhet och andra trivs bäst av att spendera dagarna hemma. Det är farligt att sprida myter om ”passivitet”, för vi autister kan ha svårt att skilja våra känslor från andras och göra val som inte är så bra för oss. Kanske är det dags att ifrågasätta våra förutfattade meningar om vad ”ett meningsfullt liv” egentligen innebär och acceptera att vi människor kan vara olika! På riktigt alltså.

Skriv en kommentar eller läs andras kommentarer till det här inlägget. Genom att skriva en kommentar accepterar du mina kommentarsregler.

Var inte rädd att be om hjälp om livet känns hopplöst! Här är en lista på stödlinjer och telefonjourer som du kan kontakta om du behöver stöd. Ring 112 om du har allvarliga suicidtankar.